Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Löfving, Stefan, krigare - Löfving, Concordia, f. 1843. Se Föreningen till det godas befrämjande. - Löfånger, socken i Västerbottens län, Nysätra tingslag. - Löfö, by i Vårdö kapell, Sunds församling (Åland) - Lögaren. Se Mälaren. - Lögberg (''Lagberget''), en klippa vid det isländska alltingets samlingsplats - Lögde älf, norrländskt vattendrag - Lögdö, bruk i Västernorrlands län, Hässjö socken. - Lögdöverken. Se Sunds aktiebolag. - Lögnfältet. Se Ludvig, sp. 1259. - Lögrettuspöng. Se Lögberg. - Lögrinn, isl. Se Mälaren. - Lögstör, dansk sjöstad på södra kusten af Limfjorden och L. bredning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
259
Löfving-Lögstör
260
fått plats i armén som mönsterskrifvare vid
Äbo läns infanteriregemente, i en mängd smärre
rekognosceringar. Sedan armén 1713 och 1714 blifvit
slagen och dragit sig tillbaka till Sverige, förblef
han i Finland och förde under flera års tid ett
kringströfvande partigängarlif, hvilket beredde honom
en viss ryktbarhet. Han uppehöll sig i Sata-kunta,
Nyland och Egentliga Finland, men helst i den
sydvästra finska skärgården, oaflåtligt strof-vande
kring i närheten af de fientliga posteringarna,
lian t. o. m. trängde någon gång djärft in i det
fientliga hufvudkvarteret i Åbo. Genom list, snabbhet
och skickligt anlagda förklädningar lyckades han gång
efter annan rädda sig ur de mest öfverhängande faror
och bereda fienden ej ringa obehag. Tillika meddelade
han regeringen i Sverige tillförlitliga underrättelser
om ryssarnas ställning och förehafvanden i sydvästra
Finland. Bönderna, åtminstone de fleste, sågo dock i
honom snarare en förtryckare än en vän och räddare. Ty
hänsynslös af naturen, gick han hårdt och våldsamt
till väga, hvarjämte det småkrig han förde retade
ryssarna till ökad stränghet mot landets invånare. Det
vilda lifvet tyckes icke h. o. h. ha förkväft de
bättre känslorna hos honom, till hvilket man kan
sluta däraf, att i hans dagbok, som är intagen i
Yrjö-Koskinens "Lähteitä ison vihan historiaan" (Den
stora ofredens historia; 1865), någon gång träffas
yttranden af innerlig fromhet. 1716 utnämndes han till
fänrik, och då han 1717 i Lund sammanträffade med
konungen, gaf denne honom i nådiga ord sin välvilja
till känna. Efter konungens död blef han förgäten
och erhöll först 1729 kaptens rang med löfte att vid
tillfälle användas, utan att dock något vidare steg
togs för att gå hans önskningar till mötes. Missnöjd
begaf han sig till hertig Karl Fredrik af Holstein,
som gaf honom understöd. Han var t. o. m. betänkt
på att inträda i rysk tjänst, men afstod därifrån,
då till hans underhåll anslogs ett kronohemman,
Hommanäs i Nyland, som han behöll till sin död. Vid
utbrottet af kriget 1741 trädde han utan lön i
tjänst, men blef i mars 1742, med anledning af en till
öfverbefälhafvaren Le-wenhaupt ingifven falsk rapport
om fiendens an-ryckande, fängslad och kvarhölls
under flera månader på Tavastehus slott. Följande år
användes han i krigstjänst i norra Österbotten och
erhöll 1747 majors rang. Under riksdagen 1746-47
erbjöd han ryske ministern i Stockholm von Korff
sina tjänster. Regeringen blef troligen okunnig
härom, och 1752 gaf den honom en lifstidspension af
120 dal. smt. Se K. G. Malmströms uppsats om L. i
"Hist. tidskr." (XVI, 1896). M. G. s.
Löfving, Goncordia, f. 1843. Se Föreningen till det
godas befrämjande.
Löfånger, socken i Västerbottens län, Nysätra
tingslag. 55,276 har. 4,191 inv. (1910). L. utgör
ett pastorat i Luleå stift, Västerbottens norra
kontrakt.
Löfö, by i Vårdö kapell, Sunds församling (Åland),
är beläget på samma ö som Vårdö kapellkyrka,
n. om denna. I L. by höllos maj 1718–sept. 1719
fredsunderhandlingar emellan Sverige och
Ryssland. Underhandlare voro å den svenska sidan
G. H. von Goertz (efter hvars fall J. Lillienstedt
27 maj 1719 inträdde) och K.
Gyllenborg, å den ryska J. D. Bruce och
J. Fr. Ostermann. Förhandlingarna ledde ej
till något resultat. Jfr F. F. Carlson, "Om
fredsunderhandlingarna åren 1709–1718" (1854),
och Malmström, "Sveriges politiska historia från
konung Carl XII:s död etc.", del 1 (2:a uppl., 1893).
(V. S-g.)
Lögaren. Se Mälaren.
Lögberg ("Lagberget"), en klippa vid det isländska
alltingets samlingsplats, från hvilken kungörelser
meddelades menigheten. På tingets andra dag
drog man dit för att få domare utnämnda vid
de särskilda domstolarna och platser anvisade
för fjärdingsdomarna. Där delgåfvos stämningar i
sådana mål, som uppkommit under själfva tingstiden,
t. ex. för förseelser under rättegångar m. m. Där
framsade lagsagomannen lagarna samt kungjorde alla
i lagrättan antagna nya lagar och, vid tingets slut,
det följande årets tidräkning. Äfven enskilda personer
fingo, med lagsagomannens tillstånd, från L. meddela
hvad de ville ha bragt till allmän kännedom, under
den hedniska tiden t. ex. utmaningar till tvekamp,
tillkännagifvanden om skilsmässa, inbjudningar till
gästabud o. s. v. Platsen för L. har i mer än hundra
år varit bestämdt påvisad, nämligen en klippa,
som genom två djupa rämnor i lavan skiljes från
den öfriga tingsplatsen, hvilken där, ö. om Öxarån,
jämnt höjer sig mot öster. Mot denna uppfattning har
K. Kaalund, i "Bidrag til en historisk-topografisk
beskrivelse af Island", gjort viktiga inlägg, i det
han nämligen sökt bevisa, att man icke kan finna
spår af denna tradition från äldre tid än midten af
1700-talet samt att många uttryck i källorna ("Grågås"
och sagorna) snarare tyda därpå, att L. varit en
del af Almannagjás sydöstra vägg. Hvilken af de
många lavaklipporna på sluttningen af Almannagjá mot
tingsslätten, som varit det verkliga L., är ännu icke
till fullo utrönt; men det synes ha varit en af de
närmast den gamla ridvägens pass genom sydöstväggen
belägna, antingen den strax n. om passet liggande
eller en något s. därom befintlig; vid den senares
fot ligga flera ruiner af tingsbodar hopade än någon
annanstädes. Båda klipporna ha en ypperlig akustik,
och hvart ord, som talas där med vanlig röst,
höres tydligt vida omkring. Då lagsagomansämbetet
1271 upphäfdes, upphörde också L. att nyttjas. Det
falska L. mellan de mindre klyftorna i ö. torde så
till vida göra skäl för namnet, som lagrättan,
åtminstone i senare tider, torde ha suttit
där, hvarför den ock kallats lögréttuspöng
("lagrätte-spången"). Den torde vara identisk med
fornsagornas Byrgisbúðartangi ("Skansbods-tången").
C. R. (R. N-g.)
Lögde älf [lö’jde], norrländskt vattendrag,
kommer från Gransjön i Åsele lappmark, genomflyter
Storlögdasjön och faller ut i Nordmalingsfjärden
af Bottenhafvet. Längd omkr. 150 km., vattenområde
1,510 kvkm.
Lögdö [lö’jdö], bruk i Västernorrlands län,
Hässjö socken. Samhället, som förr räknats som
bruksförsamling, hade 1910 178 inv.
Lögdöverken [lö’jdö-]. Se Sunds aktiebolag.
Lögnfältet. Se Ludvig, sp. 1259.
Lögréttuspöng. Se Lögberg.
Lögrinn, isl. Se Mälaren.
Lögstör, dansk sjöstad på södra kusten af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
