Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lösning, fys.-kem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
295
Lösning
296
lösningsmedlet blir lika stor med attraktionen mellan
den förra och återstående olösta delar af den fasta
kroppen. Lösningen i fråga säges då vara mättad,
och den mängd af den fasta kroppen, som finnes
i en kubikcentimeter af den mättade lösningen,
kallas för den fasta kroppens löslighet i det gifna
lösningsmedlet. Sagda gräns är i allmänhet föränderlig
med temperaturen, och den fasta kroppens löslighet
växer med temperaturen, om lösningsprocessen är
förbunden med en värme-absorption (det vanligaste
fallet), aftager däremot med stigande temperatur, om
vid lösningsprocessen värn.e utvecklas (t. ex. för
gips) i enlighet med den mekaniska värmeteoriens
fordringar. Afkyles en mättad lösning af en kropp,
hvars löslighet stiger med temperaturen, utskiljes
i allmänhet den lösta kroppen till en del och
bildar en s. k. f ä 11-ning (se d. o.), om den,
såsom i de flesta fall, är tyngre än lösningen. Ännu
vanligare är, att fällningar bildas därigenom, att
en svårlöslig kropp bildas vid sammanblandning af
två lösningar. Stundom utfaller i dylika fall den
svårlösliga kroppen ej genast; lösningen säges då vara
"öfver-mättad".
Liksom en fast kropp kan äfven en vätska lösas i en
annan vätska, t. ex. alkohol eller eter i vatten. I
några fall, såsom för alkohol och vatten, kunna
vätskorna blandas i alla proportioner - lösligheten
säges då vara "obegränsad" -, i andra åter, såsom för
eter och vatten vid vanlig temperatur, är den likasom
för fasta kroppar begränsad och följer samma lagar,
som nyss angifvits. I dylika fall är det ofta svårt
att afgöra, hvad som är lösningsmedel och hvad som
’ÅT löst kropp. Vanligen anger man den vätska,
som förefinnes i större mängd i lösningen, såsom
lösningsmedel. När en vätska, t. ex. eter, endast
till en viss grad löses i en annan, t. ex. vatten,
erhåller man två lösningar: den ena af den förra
vätskan (eter) i den senare (vatten), den andra af
den senare vätskan (vatten) i den förra (eter).
Vid en viss temperatur, som motsvarar den kritiska
temperaturen vid ångbildning, få de båda lösningarna
samma sammansättning, öfver (stundom under)
denna "kritiska temperatur" äro de båda vätskorna
biandbara i alla proportioner. Så t. ex. är den
kritiska temperaturen för fenol och vatten 68,8°
C. enligt Rothmund - öfver denna temperatur kunna de
båda vätskorna blandas i alla proportioner, däremot
ej under densamma. Likaså är den "undre kritiska
temperaturen" för trietylamin och vatten 18,6°
enligt Rothmund, d. v. s. dessa båda vätskor kunna
blandas i alla förhållanden under denna temperatur,
men ej öfver densamma. I åtskilliga fall är den
"kritiska temperaturen" för vätskeblandningar ej känd,
emedan den ej ligger på för försöken tillgängligt
område. Detta är förhållandet med eter och vatten,
där denna temperatur, om den finnes, ligger under -4°
C., där vattnet fryser ut.
Liksom en vätska kan lösa sig i en annan vätska,
så kan äfven en gas, t. ex. kolsyra, lösa sig i
en vätska, t. ex. vatten, hvilken företeelse fått
namnet absorption (se d. o.). I detta fall gäller
en särskild lag, funnen af Henry, som säger att,
då jämvikt inträdt mellan gasen och lösningen, stå
gasens koncentration i lösningen och dess koncen-
tration i gastillstånd i ett bestämdt
förhållande, kalladt absorptionskoefficient. Om
man således har kolsyra öfver en lösning af
kolsyra i vatten och fördubblar kolsyregasens
koncentration (genom att fördubbla dess tryck),
så fördubblas äfven kolsyrans koncentration i
vattenlösningen. Absorp-tionskoefncienten ändras med
temperaturen efter samma lag, som ofvan angifvits
för löslighetens motsvarande ändring. Af de olika
gasernas förhållande i berörda afseende kan man sluta
sig till, att i allmänhet gasabsorption eger rum under
värmeutveckling, utom vid lösning af vätgas i vatten,
som synes ske utan något slags värmeförändring. Henrys
lag kan utsträckas till andra kroppar än gaser, dock
fordras alltid för dess giltighet, att kroppen i fråga
skall ha samma molekylarstorlek i lösning och i det
andra ifrågavarande tillståndet. Gaser kunna blandas
med hvarandra i alla förhållanden. Gaser ansågos
förr ej kunna lösa andra kroppar. Emellertid synas
nyare erfarenheter ge vid handen, att detta beror
endast därpå, att gaserna i allmänhet innehålla föga
materia på volymsenheten (l kbcm.) och till följd
däraf utöfva ringa attraktion ; när åter gaserna
äro starkt koncentrerade, såsom i närheten af den
kritiska punkten, kunna de stundom lösa fasta och
flytande kroppar.
Äfven fasta kroppar kunna lösa hvarandra,
såsom vid sammankristallisering af isomorfa (se
d. o.) kroppar. De bilda då s. k. fasta lösningar.
Enligt van’t Hoffs lag om det osmotiska trycket
motsvarar en mättad lösning fullkomligt en mättad
ånga. Den hastighet, med hvilken en fast kropp,
t. ex. ett salt, löses i en vätska, motsvarar därför
den hastighet, hvarmed en vätska afdun-star (se A f d
u n s t n i n g); det vill säga lösningshastigheten är
proportionell mot mättningsdeficit eller skillnaden
mellan lösningens verkliga koncentration och
den mättade lösningens koncentration. Försök af
Noyes och Whitney ha visat riktigheten af denna
slutsats. Liksom afdunstnin-gens hastighet stiger
med vindhastigheten, ökas lösningshastigheten med
omröringen - några försök af Brunner synas visa,
att denna hastighet växer proportionellt mot
potensen 2/s af omrörings-hastigheten. Likaså
växer lösningshastigheten med temperaturen, så
vidt vi känna, och är proportionell mot storleken
af beröringsytan mellan den fasta kroppen och
lösningsmedlet. Liknande lagar gälla för lösning af
en gas i en vätska och utan tvifvel äfven för lösning
af en vätska i en annan vätska.
Oaktadt lösningarna spela den största roll inom
naturen (man erinre sig hafs- och flodvattnet samt
de fysiologiska vätskorna såsom blod och magsaft),
var deras natur jämförelsevis föga studerad intill
de senaste två årtiondena, då en fullständig
omgestaltning af detta område egde rum till följd
af Raoults undersökningar ang. lösningars ångtryck
och fryspunkt samt den därpå följande storartade
upptäckten al van’t Hoff, att samma lagar gälla för
lösningar som för gaser (se Osmotiskt tryck) och
slutligen den elektrolytiska dissocia-tionsteoriens
(se D i s s o c i a t i o n) genomförande inom
fysikens och kemiens viktigaste områden. Likasom
upptäckten af gaslagarna i slutet af 1700-och
början af 1800-talet satte prägeln på de rationella
naturvetenskapernas utveckling vid sagda tid, så har
den noggranna undersökningen af lös-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
