Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Löständer, Artificiella tänder l. Konstgjorda tänder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
301
Löständer
Ej nog därmed att matsmältningen och uttalet vinna
genom dem, utan mången gång utöfva do välgörande
inflytando på brö:;torganen, särskildt lungorna,
där dessa på ett eller annat, sätt äro angripna. I
flera lungsjukdomar t. ex. är det alldeles nödvändigt,
att lungorna skyddas för inflytande af den luft, som
under kallare årstider ut-.öfvar en skadlig inverkan
på dessa organ. Hos personer, som lida af dylika
sjukdomar och hvilkas tänder af en eller annan orsak
gått under, hindras detta i betydlig mån därigenom,
att löständer anläggas. - Föreställningen om löständer
är i allmänhet förenad med en viss fasa, och denna
torde härleda sig från den tid, då det verkligen var
förenadt med mindre eller större, ja mången gång rätt
betydligt besvär att bära dem. Detta är numera, sedan
tandläkarkonsten på de sista 30 ä 40 åren gått så
betydligt framåt, i ej ringa mån afhjälpt. Fall kunna
väl ges, där, till följd af munnens egen beskaffenhet,
känsligheten hos den, som bär löständer, är stor,
och några andra förhållanden göra det svårt och
t. o. m. någon gång omöjligt att fördraga dem, men
dessa fall äro undantag.
Löständer tillverkades fordom för hand af elfenben,
hvalrossbetar o. d., men åstadkommas numera
fabriksmässigt och i stor skala af en massa, som
hufvudsakligen innehåller kisel, samt benämnas
porslins- eller emalj t and er. De anbringas i
munnen på flera sätt, allteftersom omständigheterna
i de olika fallen tillåta. Sålunda kunna de fästas
medelst ett stift (pirot) i roten eller med fjädrar
och hakar kring närliggande, naturliga tänder
eller medelst sugning (vidhäftning 1. ad-hesion)
till jrommen därigenom, att de anbrinsas på en
gomplåt, som lufttätt sluter (adhererar) till den
naturliga gommen (s. k. sugplåtar); vidare göras
numera s. k. bryggarbeten, där artificiella tänder
på det ena eller andra sättet fästas vid enstaka,
kvarsittande, naturliga tänder eller rötter, således
utan gomplåt. Sådana artificiella tänder kunna
här också cöras af metall (helst guld) och till
kronan formade efter motsvarande förlorade eller
mer eller mindre förstörda tänder. Slutligen kunna,
där samtliga naturliga tänder äro borta, fullständiga
s. k. tandgarnityr anbringas medelst spiralfjädrar
(s. k. resårer) mellan öfver- och underkäkens
tänder. Här kvarhållas de konstgjorda plåtarna i
sitt läge hufvudsakligen genom spänningen hos dessa
spiraler, ehuru understundom adhesionen äfven här, för
den öfre gomplåten, gör sitt till. Alla dessa olika
sätt för fästande af löständer ha hvart för sig olika
användning vid olika tillfällen samt hvart och ett
sina fördelar och olägenheter. Vid alla måste man nosa
tillse, att munnen förut tillbörligt prepareras. Det
bekvämaste sättet är utan tvifvel stifttanden,
där den kan användas, men detta är mera sällan. Den
kan egentligen brukas endast i st. f. tänder med en
enda rot och företrädesvis för framtänderna. Men ett
villkor härvid är, att rötterna äro friska och sålunda
starka nog att kunna uppbära stiftet. Stifttänderna
användas sålunda rättast då, när en eller annan
tandkrona genom yttre våld blifvit krossad och roten
ej genom "röta" eller annan sjukdom är förstörd. I
sådant fall kan stifttanden appliceras med största
utsikt att kunna kvarsitta flera år (ända till 12-15
och stundom längre). Sedan don en gång blifvit insatt,
har patienten af donsamma knappt det ringaste besvär,
så att han snart glömmer alldeles bort, att han bär
den. Den behöfver nämligen ej- uttagas och rengöras,
såsom förhållandet är med andra artificiella tänder,
utan skötes som de naturliga tänderna. De ölriga
sätten för anbringande af löständer ha alla det
gemensamt, att tänderna fordra en ytterst noggrann
omvårdnad och skötsel för undvikande af de obehag,
som äro förknippade med dem. lakttages däremot denna
vård, försvinna snart obehagen af sig själfva,
och man vänjer sig i allmänhet ganska lätt vid
tänderna. Sugplåtarna äro i de flesta fall att
föredraga framför sådana, som fästas medelst
fjädrar, ty dessa senare åstadkomma merendels på
kvarsittande naturliga tänder slitningar, som leda
till dessa tänders undergång. Sugplåten fästes i
munnen därigenom, att plåten, som passar fullkomligt
lufttätt in i den naturliga gommens alla böjningar
och fållor, uttränger all luft emellan sig och gommen
och därigenom suges (adhererar) till denna. En väl
gjord sugplåt till en mun, som lämpar sig därför,
sitter i de flesta fall så fast och stadigt, att
det behöfves en viss kraft att taga den bort. Någon
gång kan t. o. m. hända, att don till en början så
våldsamt adhererar till gommen, att denna inflammeras
samt bläsor och sårnader där uppkomma. Vid sådana
tillfällen måste man iakttaga försiktighet till en
början vid plåtens användande, så att ej framtida
men för gommen uppkommer. Skillnaden emellan plåtar,
som fästas med hakar, och adhesionsplåtar är den att,
ehuru de förra visserligen någon gång äfven sugas
fast, de dock merendels äro så små, att själfva
sugytan blir liten, hvadan de alltså kvarhållas af
fjädrarna, då sugplåten däremot sitter uteslutande
genom adhesionen. F. ö. måste afseende här mycket
fästas vid den naturliga gommens egen beskaffenhet hos
olika personer, dess större eller mindre hårdhet, som
gör den olika mottaglig för det ena eller andra skuret
af gom plåtar. Adhesionsplåtarna äro oftast större än
fjäderplåtarna, enär man måste beräkna en ganska stor
sugyta för deras kvarstånnande, och de bli äfven till
följd häraf till en början mer besvärliga. Plåtarna
göras af olika ämnen, men kanske användas mest
sådana af vulkaniserad kautschuk. Dessa äro nämligen
betydligt lättare än de af metall (merendels platina
eller guld) och ha i det hänseendet företräde framför
de på senare tider af celluloid förfärdigade,
att de äro lukt- och smakfria. Celluloidplåtarna
ha däremot en egendomlig och ibland obehaglig lukt
och smak af kamfer (som ingår i massan), liksom de
äfven något ändra sin ursprungliga form efter olika
värmegrader i munnen och därigenom kunna rubbas i
sitt läge. Metallplåtarna göras visserligen tunnare
och äro därigenom behagligare för munnen, men de äro
i stället tyngre än de öfriga. De hela "garnityren"
med spiraler eller s. k. resårer äro svårast att
sköta och besvärligast att bära. De fordra nämligen
den yttersta omsorg vid renhållningen, ty de erbjuda
genom själfva resårerna ypperliga kloaker för saliv,
slem och matrester m. m., som passera munnen samt där
kvarstanna och undergå förruttnelse. Spiralfjädrarna
förorsaka dessutom vid munnens rörelser ofta ett tryck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
