- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
303-304

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Löständer, Artificiella tänder l. Konstgjorda tänder - Lösväska, postv. - Lösända, sjöv. Se Löståg. - Lösöreköp, jur.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

303

Lösväska-Lösöreköp

304

mot tandkött och kinder, hvilket kan i dessa mjuka
partier leda till verkliga sjukdomar. Äfven dessa
plåtar kunna göras af olika ämnen, men förfärdigas
merendels af kautschuk för under- och af metall för
öfverkäkens tänder. De kunna äfven hvar för sig göras
af kombinerad metall och kautschuk.

Vid anläggandet af en tandplåt må man, som nämndt, ej
föreställa sig, att munnen genast kan fördraga denna,
att tuggningen genast kan försiggå och att uttalet på
normalt sätt genast kan åvägabringas. Någon svårighet,
understundom äfven en större sådan, finnes nästan
alltid. Huru liten plåten än är, dröjer alltid någon
tid, innan munnen vänjer sig vid densamma. Gommens
olika förin, patientens större eller mindre tålighet,
således lynnet och nervsystemets beskaffenhet jämte
flera andra omständigheter inverka i olika grad härpå,
så att den tid, som åtgår, innan man hunnit vänja sig,
är mycket olika för olika personer. - Hvad vården
af löständerna beträffar, gäller den regel, att ju
oftare den tillgodoses, dess bättre, dock ej så, att
man behöfver gå till någon öfverdrift. Sitter plåten
väl, behöfver man ej uttaga och skölja densamma mer
än morgon och afton. Är den af en eller annan orsak
mindre fast, liksom i allmänhet där den är liten, bör
den ej öfver natten kvarstanna i munnen. Den skulle
nämligen lätt kunna nedkomma i halsen. Bristande
tillsyn och renhållning af löständerna kunna för
munnen själf och kvarsittande naturliga tänder bli
högst menliga, oafsedt den skadliga inverkan, som
kvarstannande slem och matrester ha på den föda,
som måste passera munnen för att i friskt tillstånd
tillföras magsäcken och tarmkanalen. Ugn.

Lösväska, postv., en af korrespondent anskaffad
och underhållen, med låsanordning och, där så
erfordras, skylt försedd stark läderväska, afsedd
för befordran af egarens post till och från viss
närbelägen postanstalt, önskan att utväxla lösväska
skall anmälas hos postanstaltens föreståndare. Flera
korrespondenter eller en hel socken få förena sig om
en enda lösväska. I regel har egaren att fortskaffa
väskan genom eget bud. Emellertid kan den äfven få
befordras med allmänna posten, dock icke i postkupé
utan särskildt meddeladt tillstånd. Den kan ock,
då aftal därom träffats, försändas med bantåg
utan postkupé eller med ångfartyg. Yör utväxlande
af lösväska, som med landsvägspost fortskaffas,
får posten icke uppehållas eller från allmänna
postvägen afvika, utan så snart postiljon eller
postförare genom hornsignal till-kännagifvit sin
ankomst, har väskegaren att oför-dröjligen ombesörja
aflämnandet eller afhämtandet. - Lösväskan eller, som
den (mindre riktigt) på landsbygden merendels kallas,
"postväskan" var redan under postverkets äldre tider i
bruk. I ett k. br. till Kanslikollegium 18 sept. 1688
föreskrif-ves, "ät then, som wil hafva några bref til
sig på landet, han måste giöra aftahl med närmaste
städers post-contoir, ät the läggia the brefwen uti
een bijwäska, ät uttagas i then postgården, som til
then orten närmast är dijt brefwet skall beställas,
ifrån hvilken postgård han och sielf måst låta thet
afhemta, eller handla med postbonden därom". Länge
utgjorde bestämmandet af ersättningsbeloppet åt
postförvaltaren för besväret med lösväskan en
privatsak mellan denne och väsk-

egaren. Genom k. br. 25 febr. 1832 föreskrefs
emellertid, att godtgörelsen skulle utgöra minst 4
och högst 12 rdr banko om året. Numera skall för
utväxling af lösväska utgå expeditionsafgift med
l kr. 50 öre i kvartalet, då väskan afsändes från
postanstalten högst 4 gånger i veckan, och med 3
kr. i kvartalet, då den afsändes oftare; myndigheter
m. fl., som tillerkänts tjänstebrefsrätt, äro dock
från dylik afgift befriade. Egare af lösväska, som
fortskaffas med landsvägspost, hvilken regelbundet
ledsagas af postiljon, har intill senaste tid varit
förpliktad att jämväl till denne erlägga en afgift af
högst 3 kr. om året. Denna bestämmelse upphörde med
1909. S. å. omfattade utväxlingen af lösväskor vid
rikets samtliga postanstalter ett antal af 4,104 st.
E. L-n.

Lösända, SJÖD. Se L ö s t å g.

LösÖreköp, jur., en beteckning, som i äldre tider
någon gång nyttjades i st. f. köp af lösören, men
som efter hand kommit att utmärka ett särskildt
slag däraf, nämligen en sådan handel, vid hvilken
köparen låter säljaren få bli i besittning af
lösörena. - Då enligt 1734 års lag regelrätt ingen
kunde ega panträtt i lös egendom utan att ha den
i sin besittning, tjänade aftalet till ett lagens
kringgående. Borgenären uppträdde därvid som köpare
och gäldenären som säljare. Köpeskillingen utgjorde
försträckningssumman. Den försålda egendomen, hvilken
tillsvidare förblef i säljarens hand, skulle vara
borgenären till pantsäkerhet samt således af honom
icke tagas i anspråk, förrän det visat sig, att
gäldenären icke kunde återbetala det försträckta
beloppet. Var han åter i stånd därtill, egde en
återförsäljning eller en återgång af köpet rum. Ränta
kunde borgenären då bekomma genom köpeskillingens
höjande. Vanligare var dock, att gäldenären vid
den första skenbara försäljningen tillfredsställde
borgenärens anspråk på ränta i form af en hyresafgift
för rätten till det fortsatta begagnandet af godset. -
Då dessa aftal icke helt enkelt voro beräknade på
att göra en gäldenärs egendom oåtkomlig för samtliga
hans borgenärer, satte de för hvarje fall gäldenären
i tillfälle att utan egen olägenhet gynna en af dem
på de öfriges bekostnad. Enär lagskipningen icke
visade sig i stånd att stäfja det missbruk, som
sålunda bedrefs, grep omsider lagstiftningen in. -
I ämnet ha två förordningar utfärdats, den första 9
maj 1835 och den andra, som ersatte den föregåenue, 20
nov. 1845. Denna senare förordning gäller fortfarande,
men har dock underkastats ändringar genom lag 14 juni
1907. Redan enligt 1835 års förordn, skulle köparen
för bevarande af sin vid lösöreköpet förvärfvade
rätt sörja för, att aftalet under iakttagande af
vissa föreskrifna former skriftligen upprättades
samt därefter inom viss tid offentliggjordes
och inprotokollerades. I 1845 års förordn., som
ytterligare skärpt föreskrifterna i nämnda afseenden,
ha därjämte intagits bestämmelser om, hvad borgenär,
som sökt utmätning hos en sin gäldenär, eger att
företaga för det fall, att utmätningens verkställande
bestrides på grund af lösöreköp, hvarigenom gäldenären
till annan man försålt i boet befintlig egendom. Med
afseende å den rättegång, till hvars anhängiggö-rande
borgenären för detta fall bl. a. hänvisas, har det
förordnats, att domstolen, trots iakttagandet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:54:19 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbq/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free