Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - M
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
M är den trettonde bokstafven i det vanliga
europeisk-latinska alfabetet. Bokstafvens äldsta
säkert kända, fornsemitiska (moabitiska) form
är VX, vändt åt vänster. Till denna form sluter
sig det äldsta grekiska alfabetet (Melos, Kreta),
utan annan olikhet än den, som följer af skriftens
riktning än åt vänster, än åt höger. I yngre grekiska
(såväl doriska som joniska) alfabet har tecknet gått
miste om slutstrecket och uppträder som ϻ, Ϻ, M m. m. I
handskrifter träffas redan omkr. år 590 e. Kr. Μ. Ur
den första af de nämnda yngre formerna (uncialer)
låter sig den grekiska minuskeln μ utan svårighet
härleda. Från grekiskan har uncialen Μ oförändrad
öfvergått i det slavisk-cyrilliska alfabetet. En
något yngre form, som står nära minuskeln, har
lånats af koptiskan. Det chalcidisk-doriska
alfabetet uti Italien hade både det urspr. 𐌌 och
𐌑, och ur dessa former förklaras de fornitaliska
alfabetens former: 𐌌, M W M (så normalt), M,
de båda sista speciellt latinska. I uncialskrift
(4:e och 5:e årh. e. Kr.) visar sig ett rundadt
M, något senare half-uncialt M (redan 509). Från
dessa typer härstammar dels vårt vanliga "lilla" m,
dels frakturstilens M m. I den äldre (urnordiska)
runraden har det 20:e tecknet (före l) med betydelse
af m vanligast formen ᛗ (hvaremot ᛖ betyder <i>e<i>,
se detta), sannolikt närmast utgående från det
ofvan nämnda grekiska M. Ur M utvecklade sig i
vikingatiden först ᛄ och ᛰ, som ofta förekomma i
synnerhet på jylländska stenar (bl. a. på de bekanta
Jællinge-stenarna), därigenom att de båda stafvarna
sammanslogos till en. Senare förenklas detta tecken
dels i den s. k. Rökstensgruppens inskrifter till t,
dels till ᛉ, som är det yngre (kortare) alfabetets
vanliga tecken för m och i runraden innehar 4:e
platsen i den 3:e ätten (Týs ätt), efter l. – M
(m) är nästan aldrig tecken för annat än m-ljud. I
fr. utmärker dock vokal + m nasalerad vokal. Tecknets
namn är i hebr. mem, i grek. my, i nyare språk ämm;
runan heter madher (man).
Det vanliga m-ljudet, som vi ha i t. ex. sv. man,
arm, är en tonande labio-labial naso-oral media,
mindre ofta, såsom i lampa, bomb, nasal
resonant. Det bildas sålunda, att talströmmen
först i struphufvudet vid gången emellan de till
hvarandra närmade och i regelbundna vibrationer
försatta röstbanden blir tonande samt därefter
passerar genom svalget och näsan, under det vägen
genom munnen är spärrad på det sätt, att läpparna
tätt sluta sig till hvarandra och förbli så vid
resonantens frambringande, under det att de vid
medians öppnas medelst en svag explosion. Den i
struphufvudet frambragta grundtonen förändras alltså
genom resonans af näs- och munhålornas egentoner. Är
vid luftens gång genom struphufvudet ljudspringan
vidöppen, så att röstbanden icke sättas i rörelse,
uppstår ett m utan ton, såsom i det vanliga uttalet
af sarkasm, rytm. Resonantiskt m utan ton finnes i
härjedalskan före perspirerad tenuis, t. ex. i jamt
"jämtlänning". Ett tredje m höres vanligen före f,
t. ex. i ordet kamfer. Om, liksom fallet är vid
bildningen af det följande f, underläppen lägger
sig mot öfre framtänderna i st. f. mot öfverläppen,
uppstår nämligen ett labio-dentalt m. Slutligen kan m
äfven "muljeras" därigenom, att tungans främre del,
samtidigt med att de öfriga språkverktygen intaga
den för m:s bildning nödiga ställningen, höjes i
i-läge, hvarigenom man samtidigt får m- och i-ljud,
som t. ex. i ry. mjetj, po. miecz, svärd. M-ljudet
tecknas i alla språk med europeisk-latinsk skrift
oföränderligen med m. Muljeradt m tecknas i polskan
mi, i ryskan m med följande muljeringstecken eller
också m med följande särskildt vokaltecken, som i
sig anses innesluta muljeringstecken + vokal.
Om det indoeuropeiska m-ljudets historia är föga att
säga, enär det i de allra flesta fall bibehållit sig
oförändradt. Dock har det i alla germanska språk
öfvergått till n före d, såsom synes t. ex. af
sv. sand = grek. amathos (för samadhos) och af
ty. schande jämfördt med sv. skam, vidare bortfallit
i obetonadt slutljud, t. ex. sv. nio = lat. novem
(för nevem). I de nordiska språken har m mycket
ofta (i isl. alltid) assimilerats med följande p,
t. ex. i i kapp = i kamp (lån från tyskan), kläpp =
klimp, dialekternas sopp = svamp. Nytt m-ljud har
svenskan skaffat sig af gammalt v före n, t. ex. hamn
= da. havn, domna = dufna, och stundom af n före b,
t. ex. hambo-polska för Hanebo-polska, umbära för
und-bära (jfr und-vika).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
