Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mac Dowell ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
351
Mac Dowell-Macedo
352
I r w i n, nordamerikansk general, f. 15 okt. 1818
i Columbus, Ohio, d. 4 maj 1885 i San Francisco,
blef 1838 artilleriofficer, deltog i mexikanska
kriget, utnämndes 1856 till major samt blef vid
inbördeskrigets utbrott brigadgeneral (maj 1861) och
befälhafvare för de till Washingtons försvar samlade
trupper, som i juli gjorde ett förhastadt infall
1 Virginia och blefvo slagna vid Bull Kun (21
juli). M. blef sedan chef för en armékår i Mac
Clellans Potomac-armé, men fick ej åtfölja denna på
frammarschen mot Richmond våren 1862, utan sändes med
sin "Rappahannock-armé" på en fruktlös jakt
efter Stonewall Jackson i Shenandoahdalen. Under
Popes befäl deltog M:s kår i andra slaget vid Bull
Run (29-30 aug.), hvarefter han (sept.) entledigades
ur aktiv tjänst. M. blef 1872 generalmajor,
förde befälet i flera militärdistrikt och tog
1882 afsked. Han var en skickligare befälhafvare, än
hans ständiga motgångar i fält läto förmoda. Under
sina sista år inlade han mycken förtjänst om de
storartade parkanläggningarna vid San Francisco.
v- S-g.
Mac Dowell [mekdaVl], Edward Alexander, nordamerikansk
tonsättare, f. 1861 i New York, d. där (sinnessjuk)
1908, studerade musik därstädes (för Teresa Carreno
m. fl.) och i Europa för bl. a. J. Raff i Frankfurt
am Main, återvände 1888 till Amerika och var 1895
-1904 professor i musik vid Columbia-uni-versitetet
i New York. Han gäller som den mest egenartade
amerikanske tonsättaren ; föreningen af dristighet och
intensivt uttryck med vekhet och fint detaljarbete
i hans kompositioner har gjort, att man funnit
någon likhet mellan honom och Grieg. M. anknöt
gärna sina tonstycken till något kändt poetiskt
motiv ur vitterheten eller till några versrader ur
egen fatabur. Bland hans verk framstå de symfoniska
dikterna Hamlet and Ophelia, Lancelot and Elaine och
Lamia, som berömmas för uppfinning och orkester-prakt,
Indian suite (öfver indianska melodimotiv),
2 pianokonserter, 4 pianosonater (med
benämningarna tragica, eroica, norse och kellie),
de melodiskt och harmoniskt fängslande
pianostyckena Woodland sketches, Sea pieces, Fireside
tales och New England idyls samt åtskilliga
häften sångromanser, bland hvilka finnas
verkligt intagande stycken. M. var framstående
äfven som pianist. Biogr, af Gilman (1905).
E. F-t.
Macdllff [mäkda’f], skotsk sagogestalt, en af
hufvudpersonerna i Shaksperes skådespel "Macbeth"
(se d. o. och Duff).
Mace [méVs], eng., klubba eller staf, särskildt
som symbol för ämbets- och beslutande makt. Dylika,
vanligen rikt utsirade ämbetsstafvar af guld eller
silfver plägade bäras framför de engelska städernas
borgmästare ända sedan medeltiden. Mest omtalad är
underhusets mace, som under förhandlingarna ligger
på husets bord framför tal-
mannens plats. Den nu i bruk varande förfärdigades
1649 och omgjordes efter restaurationen 1660, då
ett nytt "hufvud" med kungliga emblem ersatte det
ursprungliga.
Mace, Jean, fransk skriftställare, f. 1815 i Paris,
d. 1894, tjänstgjorde en tid som lärare och 1842-45
som soldat, var sedermera litteratör och lärare. Han
skref utmärkta barnböcker, bl. a. Histoire d’une
bouchée de pain (1861, många uppl.; "En brödtuggas
historia", 1867). M. stiftade 1863 en förening för
sockenbiblioteks inrättande i dep. Haut-Rhin och 1866
en "undervisningsförening" (för upprättande af skolor
och folkbibliotek) samt vardt 1883 lifstidssenator.
Mace, G u s t a v e, fransk polisman, f. 1835
i Paris, d. 1904 i Champigny, inträdde som ung
vid Parispolisen och afgick 1884 från sin plats
som polischef i Paris. Bland hans mycket lästa
populärt kriminalistiska arbeten märkas Le service
de la sureté (1884), Mön premier crime (1885;
"Mitt första brottmål", 1886), Un joli monde (1887;
"Snyggt sällskap", s. å.), Mes lundis en prison (1889;
"Från Paris fängelseverld", 1890) och Crimes impunis
(1897).
Macedo [mase’do], José Agostinho de, portugisisk
författare, f. 1761 i Beja, d. 1831 i Pedroucos,
intogs 1778 i augustinorden, undergick på grund
af våldsamt lynne och lättsinnigt lef-nadssätt
upprepade bestraffningar, flyttades från kloster till
kloster och uteslöts omsider ur orden 1792, men fick
dock särskild påflig tillåtelse att fortfarande
utöfva predikoverksamhet. Han blef snart en af
sin tids mest bemärkta andliga talare och utnämndes
t. o. m. till hof predikant (1802). M. utöfvade äfven
en fenomenalt omfattande skrift-ställarverksamhet
på journalistikens, den politiska pamflettens, den
sociala satirens och skönlitteraturens områden. I sitt
politiska författarskap angrep han, själf fanatisk
anhängare af absolutismen, på det våldsammaste
sätt konstitutionalisterna. Hans bitande skämt och
giftiga satir förskaffade honom många beundrare,
och hans rent af enastående förmåga att använda
invektiver har föranledt en biograf att kalla honom
"Portugals främste smäde-skrifvare". Hans ondska
nådde sin höjdpunkt i Os Burros (Åsnorna), satirisk
hjältedikt i 6 sånger (1812-14), där han på det allra
hänsynslösaste sätt hudflängde en mängd namngifna
personer ur alla samhällsklasser, både lefvande
och döda. Som skald odlade han f. ö. icke utan
framgång den didaktiska och deskriptiva poesien,
och särskildt i en del mindre sånger visar han sig
ega verklig poetisk inspiration. Till ytterlighet
inbilsk och ärelysten, ansåg han sig själf som sitt
lands främste skald och råkade af denna anledning i
häftig strid med Bocage (se d. o.), där han dock drog
det kortaste strået. Sitt största nederlag led han
emellertid, när han ville försöka att öfverträffa
Ca-inöes genom sitt epos Garna (1811), senare i
tillökad form under titeln O Oriente (1814), med samma
ämne som "Lusiaderna", en torr och långrandig dikt,
ehuru skrifven med obestridlig formell talang. Det
kalla mottagande, som denna anspråksfulla imitation
af den afgudade nationalskaldens stora epos rönte,
förmådde M. att publicera Censura dos Lusiadas,
en småaktig och ytterst hätsk kritik af Camoes1
mästerverk. Bland öfriga märkligare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
