- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
355-356

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mac Dowell ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en son af Demetrios Poliorketes, att därstädes
grundlägga ett stadigvarande välde, hvilket
äfven öfvergick till hans efterkommande. Väldet
öfver Grekland var fortfarande ett mål för de
macedoniske konungarna (Demetrios II, 240–230,
och Antigonos Doson, 230–221), men gjordes dem
stridigt genom de akeiska och de etoliska förbunden,
i hvilka den grekiska nationen samlat sin sista
motståndskraft. I sin nöd sökte grekerna hjälp hos
romarna, som med glädje begagnade tillfället att
utsträcka sitt inflytande äfven till Grekland och
Macedonien. Konung Filip III (V) (en son af Demetrios
II), som underskattade den från detta håll hotande
faran och lättsinnigt inlät sig i krig med romarna,
blef af konsuln Quinctius Flamininus i grund slagen
vid Kynoskefalai (197), och hans son Perseus
måste efter ett nytt nederlag, vid Pydna (168), som
fånge smycka den romerske fältherren Aemilius Paullus’
triumftåg. År 146 f. Kr. förvandlades M. till en
romersk provins, som omfattade äfven Tessalien och
en del af Illyrien. Vid Romerska rikets klyfning
(395 e. Kr.) lades M. till den östra delen. Under
medeltidens ständiga strider mellan Östromerska riket
och de bulgariska och serbiska väldena bytte de olika
landsdelar, som motsvarade det gamla M., gång på gång
egare, tills de under senare hälften af 1300-talet
och förra hälften af 1400-talet stycke efter stycke
eröfrades af turkarna.

M. under turkiskt välde. M. blef icke heller
efter den turkiska eröfringen någon administrativ
enhet; det område, som plägar sammanfattas under
det historiska namnet M., motsvaras ung. af de
nuv. turkiska vilajeten Saloniki, Monastir
(utom västligaste delen) och Kossovo
(sandjaket Üsküb). Befolkningsförhållandena
inom detta område äro sällsynt förvirrade. Bland
invånarna, hvilka uppskattas till mellan 2 och 3
mill. (beräkningarna variera i hög grad, delvis
beroende på den sväfvande betydelsen af namnet M.),
finnas – jämte smärre folkelement, såsom judar och
zigenare – alla Balkanhalföns stammar i afsevärdt
antal representerade: turkar, greker, bulgarer,
serber, rumäner (kutzo-valaker) och albaneser. De
olika folkslagens inbördes styrkeförhållanden
äro omöjliga att ens tillnärmelsevis ange, då de
etnografiska gränserna äro synnerligen oklara och
de befolkningsstatistiska uppgifterna hos olika
författare växla på ett rent af fantastiskt sätt
alltefter nationalitet och politiska sympatier. De
slaviska stammarna, hvilka särskildt behärska de inre
delarna af landet, torde dock vara i majoritet,
och bland dem bulgarerna, medan grekerna mera
sammanhängande bebo kusttrakterna; rumänerna äro
de numeriskt svagaste (bortåt 100,000), turkarna
uppskattas till omkr. 1/2 mill. Allraminst ur
etnografisk synpunkt utgör alltså M. något enhetligt
begrepp, och en macedonisk fråga uppstod först
med den omstöpning af Balkanhalföns politiska
förhållanden, som blef en följd af 1877–78 års
rysk-turkiska krig. Genom freden i San Stefano 1878
lades M. (utom Saloniki och halfön Chalkidike)
till det nybildade furstendömet Bulgarien, men
Berlintraktaten s. å. återförde det under turkiskt
välde; M:s förvärfvande ingick sedan dess i den
bulgariska nationalismens program. De reformer,
som Berlintraktatens § 23
utfäste åt Europeiska Turkiets kristna undersåtar,
stannade på papperet, och de oförändrade sociala
och ekonomiska missförhållandena, förtrycket från de
turkiske ämbetsmännen, storgodsegarna och gendarmerna
– i M:s västliga delar äfven från albanesiska
röfvarband – kändes hårdare efter grannländernas
frigörelse och skapade en gynnsam jordmån för
politisk agitation från dessas sida. På grund af
folkblandningen kom den macedoniska rörelsen
emellertid att få en dubbel karaktär, på samma
gång riktad mot turkarna och innebärande en skarp
rivalitet mellan de olika kristna Balkanfolken. Till
de nationella motsättningarna kommo dessutom de
kyrkliga, särskildt tillspetsade mellan anhängarna
af det grekiska patriarkatet, som länge varit
allenarådande bland Balkanhalföns ortodoxa kristna,
och det 1870 inrättade bulgariska exarkatet (se
Bulgarien, sp. 562), men äfven af betydelse med hänsyn
till serber och rumäner, af hvilka de senare 1905
lyckades uppnå sultanens erkännande af en särskild
kyrklig organisation i M. Bulgarerna voro från
början de mest aktiva i den nationella agitationen,
men begagnade först – särskildt så länge Stambolov
höll de revolutionära elementen i tukt (hans mord
1895 skedde från dylikt håll) – i likhet med de
andra rivaliserande nationerna företrädesvis
fredliga medel, i det de inrättade skolor och
utverkade upprättandet af bulgariska biskopsstolar
i M. (7 under åren 1891–98). Emellertid bildades
såväl i M. som i Bulgarien agitationskommittéer,
hvilka – dels i samverkan, dels i inbördes kamp
– tillgrepo revolutionära medel, förbindande de
gamla Balkanröfvarnas stridstaktik med moderna
anarkistiska förstörelsemetoder. Deras till väpnade
band sammanslutna medlemmar (komitadjis) föröfvade
mord, bombattentat och penningutpressningar samt
företogo lokala resningar i M. och väpnade infall från
Bulgarien (det första planmässiga infallsförsöket
utfördes 1895 af löjtnant Boris Sarafov, president
i den "yttre kommittén" i Sofia). De terroriserade
i lika hög grad M:s kristna invånare af annan stam
och turkarna, och från dessa håll uppstodo liknande
rörelser med motsvarande våldsdåd. Från hösten 1902
var M. skådeplatsen för ett formligt inbördeskrig,
och de fruktansvärda repressalierna från turkisk sida
hotade 1903 att framkalla krig mellan Bulgarien och
Turkiet. Den tilltagande anarkien tvang slutligen
stormakterna att ingripa. Österrike och Ryssland,
hvilka sedan 1897 stodo i samförstånd beträffande sin
Balkanpolitik, började 1902 utöfva påtryckningar och
utarbetade i okt. 1903 ett formligt reformprogram
("Mürzsteg-programmet"), hvilket Turkiet efter
åtskilligt motstånd måste i hufvudsak acceptera. Vid
sidan af den 1902 till generalinspektör öfver de
tre macedoniska vilajeten utnämnde Hilmi pascha
ställdes en rysk och en österrikisk "civilagent",
och gendarmeriets reorganisation (påbörjad redan
tidigare på året med biträde af några utländska
officerare, hvaribland en svensk) uppdrogs åt en
europeisk general (först italienaren de Giorgis,
1904–07) med biträde af ett betydande antal officerare
från de olika stormakterna. Den finansiella oredan
framkallade 1905 en utvidgning af reformprogrammet,
i det att vid de båda civilagenternas sida placerades
4 "finansråd", utsedda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:22 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0196.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free