Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mac Dowell ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af de öfriga stormakterna; Turkiets samtycke måste
framtvingas genom en af stormakterna (utom Tyskland)
företagen gemensam flottdemonstration i slutet
af året. De revolutionära bandens illgärningar
fortforo emellertid utan synnerlig afmattning under
ett förbittradt gerillakrig såväl mellan de olika
nationerna som mellan motsatta organisationer af samma
stam (så t. ex. mördades Sarafov 1907 på anstiftan
af en för M:s autonomi stämplande kommitté). Från
olika håll och i skilda syften framställdes projekt
till de macedoniska svårigheternas afhjälpande,
utmynnande i ett vid konung Edvards af England
och tsarens möte i Reval i juni 1908 skisseradt
utvidgadt reformprojekt. Dess genomförande förekoms
emellertid af den ungturkiska revolutionen, hvilken
i juli s. å. utbröt just bland de i M. förlagda
turkiska trupperna, sannolikt i viss mån befordrad af
harmen öfver den nationella smälek, som den främmande
inblandningen i M. innebar. Efter revolutionens seger
lämnade stormakterna åt den nya regeringen att på
egen hand söka införa ordnade förhållanden i M.,
deras gendarmeriofficerare entledigades från sitt
uppdrag 1908 och den macedoniska finanskommissionen
upphörde 1909, hvaremot den utrustades med nya
uppgifter, gällande hela det turkiska riket. Mot
oron i M. ingrep den nya regeringen med kraft,
och under 1910 genomfördes en afväpning af dess
civila befolkning, hvaraf följden bl. a. blef en
stark emigration till Bulgarien. Det visade sig dock
omöjligt att fullständigt utrota det revolutionära
bandväsendet, och de alltjämt oförsonade motsatserna
i M., ej minst mellan de rivaliserande Balkanfolken,
göra fortfarande M. till sydöstra Europas farligaste
oroshärd och den macedoniska frågan till ett af den
europeiska politikens ömtåligaste problem.
Litt., utom Beloch, "Griechische geschichte",
bl. a. Flathe, "Geschichte Makedoniens" (1832),
Desdevises du Dezert, "Géographie ancienne
de la Macédoine" (1862), Heuzey och Drumet,
"Mission archéologique de Macédoine" (1864),
Curteis, "Rise of the macedonian empire" (1877),
Gopčevič, "M. und Altserbien" (1889, ur serbisk
synpunkt), Niese, "Geschichte der griechischen
und makedonischen staaten seit der schlacht bei
Chäronea" (1893), K. F. Kinch, "Beretning om en
archæologisk reise i Makedonien" (s. å.), Naumann,
"Makedonien" (1894), Bérard, "La Macédoine" (1897),
Oberhummer, "Makedonien und die makedonier" (1898),
Nicolaides, "M." (1899, ur grekisk synpunkt), Mach,
"Beiträge zur etnographie der Balkanhalbinsel" (i
"Petermanns mitteilungen", s. å.), Östreich, "M." (i
"Geographische zeitschrift", 1904), J. P. Mahaffy,
"Alexanders empire. Progress of hellenism" (1905) och
"The silverage of the greek world" (1906), J. Crijić,
"Grundlinien der geographie und zoologie von
Mazedonien" (1908), "Das bandenwesen in M." (s. å.),
goda sammanfattningar hos E. af Wirsén, "Balkanfolken
och stormakterna" (1909), och i Bourchiers
art. "Macedonia" i "Encyclopædia britannica" (1911).
A. M. A. H. B-n.
Macedoniska språket, språket i det gamla
Macedonien. Enligt inhemsk tradition och den grekiska
historieskrifningen gällde macedonierna för att vara
hellener; så skall Perdikkas, grundläggaren af den
macedoniska dynasti, hvartill Alexander
den store hörde, varit afkomling till en med dorerna
nära förbunden stam heras. Språket, så vidt vi af de
sparsamma resterna känna det, jäfvar knappast denna
uppfattning. Hvad vi däraf känna, mest namn och
ett antal glossor (samlade af Sturz i "De dialecto
Macedonica et Alexandrina", 1809), har en ljudform,
som närmast öfverensstämmer med grekiskans, om
ock betydande skillnader förekomma. Den viktigaste
afvikelsen är, att de indoeuropeiska aspirerade
medierna (gh, bh, dh) i macedoniskan uppträda som
oaspirerade medier, i grekiskan däremot som aspirerade
tenues (senare affrikator), t. ex. mac. γεβλά, κεβλά
= grek. κεφαλή ’hufvud’. För macedoniskans
närmare anslutning till grekiskan ha yttrat sig
bl. a. Fick i "Orient und Occident" II, 118–129, Kuhns
"Zeitschrift für vergleichende sprachforschung", XXII
(1874) och XXXVII (1904), Bezzenbergers "Beiträge zur
kunde der indogermanischen sprachen", XXIV (1899),
Hatzidakis "Zur abstammung der alten makedonier"
(1897) samt "Athená", XI (1899), och Hoffmann,
"Die Makedonen, ihre sprache und ihr volkstum"
(1906), under det att t. ex. Kretschmer i "Einleitung
in die geschichte der griechischen sprache" (1896)
lämnar saken oafgjord, om han ock lutar till åsikten
om samhörighet med grekiskan. Mot macedonernas och
macedoniskans närmare anslutning till grekiskan har
förnämligast Hirt yttrat sig i "Die indogermanen",
I (1905) och II (1907). I stället anser han, att
macedoniskan bör hållas tillsammans med den illyriska
språkfamiljen. Den förra meningen torde ha mest skäl
för sig. K. F. J.
Macedonius. 1. Biskop af Konstantinopel, vald af
de arianske biskoparna år 341, medan det ortodoxa
partiet valde Paulus. Ett blodigt tumult följde;
slutligen måste kejsar Konstantins II bannlysa Paulus,
och M. erkändes som patriark 342. Han afsattes 348,
återinsattes 350, fördrefs åter 360. Han stiftade nu
en sekt kallad macedonianer l. pneumatomaker. Se
Helige ande. – 2. Biskop af Mopsvestia, deltog i
kyrkomötena i Nicæa och Filippopel. – 3. Biskop i
Konstantinopel 510, afsatt 513.
Macedo-valaker. Se Tsintsarer.
Macefronde [masfråd], fr. Se Machefronde.
<b>Maceió</sp> [-säjå], hufvudstad i brasilianska staten
Alagoas, på en halfö mellan hafvet och Lagoa do
Norte. Omkr. 33,000 inv. (1909). M. har en ståtlig
katedral, regeringspalats, lyceum, bomulls- och
maskinindustri, skeppsvarf samt exporterar socker,
bomull, rom, majs m. m. Dess hamn är Jaraguá.
J. F. N.
Maceo [-theå], Antonio, kubansk frihetskämpe,
f. 14 juli 1848 i Santiago de Cuba, tillhörde
en mulattfamilj med indianblod i ådrorna, deltog
först som menig soldat, till sist som general i
oafhängighetsstriderna 1868–78, vistades sedan i
landsflykt på Jamaica och i Costa Rica samt landsteg
våren 1895 på Cuba vid den nya resningens utbrott (se
<sp>Cuba,<sp> sp. 938–939). Under en af honom och M. Gómez
ledd invasion i västra delen af ön stupade M. nära
Habana i dec. 1896. – Af hans bröder stupade 8 under
kriget; mest bekant af dessa var José M., f. 1846, som
äfven deltagit i striderna 1868–78; från Costa Rica
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
