Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maclura ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Shakspere - Macbeths bankett (1840, medförde hans
inval i Royal academy), teaterscenen ur "Hamlet"
(National gallery), Malvolio inför grefvinnan (ur "Som
ni behagar", Tate gallery) -, vidare porträtt (Charles
Dickens’, M:s intime vän, National gallery) och
akvareller samt tecknade karikatyrer och illustrerade
böcker, allt skickligt och väl gjordt, men utan
djupare karaktär och utan koloristiskt lif, hvarför
eftervärldens intresse för M:s konst är skäligen
svalt. Jfr 0’Driscoll, "Memoir of D. M." (1871).
G-g N.
Maclura Nutt., bot., ett släkte af fam. Moraceae,
underfam. Moroideae, med l art, M. aurantiaca,
ett tornigt träd med strödda hela blad, som
växer i Arkansas och norra Louisiana. Dess ved
(bowwood) är mycket hård och varaktig, dess stora,
runda, gulgröna fruktställningar (osage orange) äro
ätliga, dess blad användas till föda åt silkesmasken.
G. L-m.
Maclurin, kem., ett aromatiskt keton af svagt
gul färg med sammansättningen
(H0)2C6H3.CO.C6H2(OH)3.
Det förekommer tillsammans med flavonfärgämnet
morin (se d. o.) i gulholts (se d. o.).
H. E.
Mac Mahon [makk maå’], Marie Edme Patrice
Maurice de, hertig af Magenta, marskalk af
Frankrike, franska republikens president, f. 13 juni
1808 på slottet Sully i dep. Saône-et-Loire, d. 17
okt. 1893 på La Forest vid Montargis, tillhörde
en irländsk familj, som mot slutet af 1600-talet
slog sig ned i Frankrike. M., hvars fader var pär
af Frankrike och konung Karl X:s personlige vän,
genomgick krigsskolan i S:t Cyr och utnämndes 1830
till officer vid 4:e husarregementet. Efter att ha
deltagit i expeditionen till Algeriet s. å. bevistade
han som general Achards adjutant Antwerpens belägring
och befordrades 1833 till kapten. 1835 återvände
han till Algeriet, där han vid Constantines
belägring 1837 ådagalade lysande tapperhet och
svårt sårades. Hans bedrifter förde honom raskt
framåt, så att han redan 1845 blef öfverste, 1848
brigadgeneral och 1852 divisionsgeneral. I spetsen
för l:a infanteridivisionen af 2:a armékåren (marskalk
Bosquets kår) afgick han 1855 till Krim och satte där
genom stormningen af Malakov (8 sept. 1855), nyckeln
till Sevastopol, kronan på sina bedrifter. "Jag
är där, jag blir där" (J’y suis, j’y reste) uppges
han från det stormade Malakovtornet ha svarat, då
öfverbefälhafvaren lät meddela, att ryssarna gjort
förberedelser att spränga det i luften. Själf bestred
han emellertid senare sannolikheten af, att han skulle
ha fällt dessa sedan bevingade ord. Hans bedrift
belönades med bl. a. senatorsvärdighet (1856). 1857
deltog han under marskalk Randon i det svåra fälttåget
mot kabylerna och blef 1858 befälhafvare för hela den
i Algeriet förlagda krigsstyrkan både till lands och
till sjöss. 1859 togs hans verksamhet i anspråk i
Italien. I spetsen för 2:a
armékåren gick han 2 juni vid Turbigo öfver Ticino
och anföll österrikarna 4 s. m. norrifrån, medan
återstoden af armén ryckte fram från v. längs stora
vägen mot Magenta. Ställningen var farlig, men
M. samlade sina krafter, under det att österrikarna
splittrade sina, och afgjorde slaget genom anfallet
mot själfva staden Magenta (se d. o.). På slagfältet
utnämndes han till marskalk och hertig. I drabbningen
vid Solferino, 24 juni s. å., hado han sin plats i
centern och stormade med sin kår byn Cavriana. 1861
representerade den nye hertigen kejsar Napoleon
vid preussiske konungen Vilhelms kröning, hvarvid
han utvecklade en utomordentlig ståt. Han utnämndes
1862 till befälhafvare för 3:e armékåren (i Lille)
och flyttades 1864 som generalguvernör till
Algeriet. Vid utbrottet af kriget med Tyskland,
1870, ställdes M. i spetsen för l:a armékåren, som
samlades i Strassburg, och fick äfven 5:e och 7:e
kårerna under sitt befäl. Utan kännedom om fienden
och underskattande dennes egenskaper, utsatte M. sin
svaga styrka för att vid Wörth bli fullständigt slagen
6 aug. (jfr Fransk-tyska kriget 1870 - 71), hvarpå
följde ett brådstörtadt återtåg till Châlons. Där
organiserades en ny armé, som fick M. till högste
befälhafvare. Han ville med denna armé draga sig
tillbaka mot Paris för att med stöd af denna starka
fästning åter upptaga striden, men af politiska skäl
yrkade kejsarinnan och regeringen enträget på, att
M. skulle marschera norrut till den i Metz inneslutne
Bazaines understöd. Den tappre, ridderlige och sin
härskare tillgifne generalen saknade tillräcklig
fasthet för att motsätta sig en plan, hvars stora
vådor han mer än väl insåg. Rörelsen var illa
förberedd och utfördes med långsamhet. Fransmännen
trängdes alltmera åt n., tills de slutligen blefvo
instängda vid Sedan. Där upptogs striden l sept. mot
den öfverlägsne fienden, utan någon närmare bestämd
plan. M. sårades genast i drabbningens början i
låret af en granat-skärfva, så att han måste lämna
befälet. Då fransmännen ej lyckades slå sig igenom,
nödgades de ingå en kapitulation, enligt hvilken hela
M:s armé och kejsaren, som vistades vid densamma,
gåfvo sig fångna. M. följde sin armé i fångenskapen
och ställdes efter sitt frigifvande (i mars 1871) i
spetsen för den s. k. Versailles-armén med uppgift att
kufva kommunupproret i Paris, hvilket äfven skedde,
sedan han 28 maj intagit staden.
M:s anseende var vid denna tid utomordentligt, och han
drogs mot sin vilja in i det politiska lifvet. Flera
departement erbjödo honom, ehuru förgäfves, kandidatur
vid fyllnadsvalen till nationalförsamlingen i juli
1871 och jan. 1872, och utan eget åtgörande, eller
snarare mot sin önskan, valdes han 24 maj 1873
till chef för verkställande makten efter Thiers,
som s. d. störtats af den klerikal-monarkistiska
majoriteten i nationalförsamlingen. Vänstern deltog
ej i valet, och M. valdes med 390 röster vid ett
sammanträde, hvari 721 nationalförsamlingsmedlemmar
voro närvarande. Han förklarade genast, att han
skulle med kraft och beslutsamhet upprätthålla den då
bestående ordningen, tills nationen bestämt sig för
en statsform. Och ehuru i botten monarkiskt sinnad,
stod han utanför de legitimistiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
