Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Madagaskar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skald, f. 1823, d. 1864, utgaf 1861 den filosofiska
dikten Az ember tragoediája (Människans tragedi,
öfv. till flera språk, till ty. bl. a. i
Reclam-bibliotek), som i dialogform i 15 tablåer
framställer människosläktets och individens kamp och
utveckling genom tiderna. Den mottogs med synnerligt
bifall och räknas alltjämt som ett af den ungerska
dramatikens förnämsta alster. M:s öfriga arbeten
(dramer och lyriska dikter) äro af mindre betydelse.
K.B.W.
Madagaskar, näst Grönland, Nya Guinea och Borneo den
största ö på jorden, är beläget uti Indiska oceanen
och skiljes från Syd-Afrikas östkust genom den
370-1,000 km. breda Moçambiquekanalen (se 2 kartor,
fysisk o. politisk, till art. Afrika), ön har sin
största utsträckning i n. n. ö. – s. s. v. Längden från
Kap Ambro i n. (12° V s. br.) till Kap S:te Marie i
s. (25° 35’ s. br.) är 1,600 km.; största bredden är
560 km. Hela arealen är 591,563 kvkm. Ön har en mycket
regelbunden form, med få inskärningar i sin långa
strandlinje. De flesta och största vikarna finnas
på öns nordvästra sida. Två tredjedelar af östra
kusten bilda nästan en rak linje, men n. därom ligger
den breda och djupa Antongilviken och nära norra
ändan vikarna Port Louquez och Diego Suarez. Öarna
omkring M. äro få och obetydliga. Störst äro S:te Marie,
nära östra kusten, och Nossi Bé, vid
nordvästra. Kusten är öfverallt flack, utom i n. och
s. ö. Å östra sidan har slätten en bredd af 16-80 km.,
men öfverstiger i v. här och där 150 km. Från dessa
kustslätter höjer sig landet terrassformigt, tvärare
i ö. än i v., till 300, 900, 1,400-1,800 m. höga
platåer. De högsta bergen ligga i öns midt, s. v. om
hufvudstaden, i Ankaratras basaltmassa, hvars fyra
toppar nå en höjd af omkr. 2,500 m. (den högsta af
dem kallas Tsiafajavona, 2,680 m.). Utom dessa finnes
i de centrala provinserna ett betydligt antal berg,
växlande i höjd från 1,500 till 2,400 m. Öns högsta
topp är en från slätten till nära 2,900 m. höjd
uppstigande vulkankägla nära öns norra ända, kallad
Amboro. Ön är väl försedd med vatten, äfven i de
högst belägna delarna, emedan den ymniga nederbörden
på östsidan ger ständig näring åt otaliga källor
och strömmar. Det finnes därför inga ödemarker, med
undantag af några trakter i de västra och sydvästra
provinserna, där nederbörden är ringa. I allmänhet äro
vattendragen i de centrala delarna af ön oanvändbara
som samfärdsmedel, till följd af en mängd, ofta
mycket höga, forsar och fall. På västkusten däremot
trafikeras de flerstädes från hafvet rätt långt in
i landet af grundgående ångbåtar. Längs östra sidan
sträcker sig en 450 km. lång kedja af laguner. Andra
sjöar af betydenhet äro få, störst är den 40 km. långa
sjön Alaotra, n. ö. om Tananarive. På M. finnes
visserligen ingen verksam vulkan, men däremot ett
stort antal slocknade i olika delar af ön. Lindriga
jordskalf, som kännas hvarje år, och heta källor på
flera ställen äro emellertid bevis på en vidt utgrenad
vulkanisk verksamhet.
M:s geologi är ännu känd blott i sina stora
drag. De östra och de centrala delarna, vid pass två
tredjedelar af ön, utgöras af urberg, hufvudsakligast
gnejs, granit och andra kristalliniska bergarter. Midt
på östra kusten sträcker sig emellertid
utmed hafvet ett smalt bälte af sedimentär
bergart (kritformationen). Den västra tredjedelen
består däremot uteslutande af lagrade bergarter med
undantag af ett mindre urbergsparti innanför kap
S:t André. Det är af likartadt utseende med det
centrala. De sedimentära bergarterna tillhöra de
geologiska perioderna lias, jura, krita och äldre
tertiär och löpa lagrade konkordant på hvarandra likt
band från n. till s. Jura- och kritformationerna
äro flerstädes rika på fossil, såsom dinosaurier,
ammoniter, belemniter, echinodermer m. m. äfvensom
förkislade trädslag. Flerstädes förekomma
kvartära aflagringar, såsom i Alaotrabäckenet
och utmed västra kusten, i hvilka man påträffat
lämningar af flera i sen tid utdöda djurarter,
t. ex. den jättelika strutsfågeln Æpyornis (se
Æpyornithes), en liten flodhäst, stora halfapor
samt jättesköldpaddor. Eruptiva bergarter
af yngre geologiska åldrar förekomma flerstädes
öfver hela ön. Af mineral förekomma flera mycket
värdefulla. Guld är det viktigaste och vaskas
särskildt vid gränsen mellan urberget och de
sedimentära bergarterna. Dessutom finnas ädelstenar,
järn, koppar, bly, zink, silfver, nickel, magnesium,
tenn, antimon, kvicksilfver, kobolt, kol och grafit. –
Klimatet i de högre trakterna är tempereradt och
tämligen sundt för européer, men vid kusten mera
hett, i synnerhet på östra sidan. Årstiderna äro
två: en het och regnig, nov.-april, och en mindre
varm och torr, under återstoden af året. På den
östra, för den fuktiga sydöstpassaden utsatta
kusten faller regn nästan året om, mindre på den
västra. Snö är okänd, äfven på de högsta bergen;
men tunn is bildas tillfälligtvis, och hagelskurar,
stundom mycket förödande, förekomma ofta under
regnperioden. Temperaturen i hufvudstaden liknar
Neapels eller Palermos.
M:s växtvärld är i flera hänseenden egendomlig och
liknar Afrikas mindre, än man af det nära grannskapet
kunde vänta. Från växtgeografisk synpunkt kan M.,
beroende på de klimatiska förhållandena, uppdelas i
fyra särskilda regioner: 1) östsidan samt trakten
kring Nossi Bé i n. v., som har en tämligen
konstant fuktighet. Lagunbältet karakteriseras
af mangrovevegetation (Rhizophora). Innanför
detta höjer sig landet, starkt småkuperadt, till
800 m. Detta bälte karakteriseras af Pandanus,
Ravenala och bambu. Ravenalan l. "de resandes träd"
(Ravenala madagascariensis; fig. 1) torde vara ett af
de mer märkliga träden på ön. Sitt populära namn har
det erhållit, emedan vid nedre ändan af bladskaftet
samlar sig i en hålighet en kvantitet rent, kallt
vatten. Det finnes redan på 50 m. höjd ö. h.,
men når sin fulla utveckling först på omkr. 300
m. Bambun är representerad af Nastus capitatus, som
är egendomlig för M. och har blott en släkting,
på Réunion. Rafiapalmen (Raphia ruffia), som
förekommer äfven i n.v., är där på 25-50 m. höjd
ö. h. en karaktärsväxt. Innanför detta område
vidtager ett urskogsbälte, som utbreder sig ända
upp till 1,300 m. och är kraftigast utveckladt vid
Antongilviken, där det har en bredd af 80-90 km. 2)
Den centrala platån, som ena hälften af året har
regntid, den andra torrtid, saknar högstammiga träd
och tät undervegetation, har mestadels vidsträckta,
enformiga stäpper, som här och där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
