- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
405-406

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Madeira ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i Lissabon. I kyrkligt afseende är ön sedan 1589
ett biskopsstift.

M. finnes inlagdt på den s. k. mediceiska
sjökartan af 1351 under namnet Isola de lo legname,
hvaraf M. är en portugisisk öfversättning. 1356
skall enligt en romantisk historia en engelsman
Mac Kean ha blifvit vinddrifven till ön, men
sannolikt blef upptäckten sedermera bortglömd. Ön
upptäcktes ånyo 1420 af portugisen João Gonçalves
Zarco, som 1418 jämte Tristão Vaz Texeira
vinddrifvits till Porto Santo och därifrån vid ett
senare besök funnit M., som togs i besittning för
Portugals räkning. Ön var då obebodd och
betäckt med skog, men koloniserades snart genom
Henrik Sjöfararen. 1580–1640 delade ön med
moderlandet ödet att stå under spanskt herravälde.
Engelsmännen besatte ön 1801 och 1807, men
sedan 1814 har den oafbrutet tillhört
portugiserna, af hvilka den erhållit den vackra benämningen
”Atlantens drottning”. – Jfr K. Mittermaier
och Goldschmidt, ”Madeira und seine
bedeutung als heilungsort” (2:a uppl. 1885), P.
Langerhaus, ”Handbuch für Madeira” (1884),
Biddle, ”M. islands” (2 bd, 1900), Vahl, ”M:s
vegetation” (Köpenh. 1904), W. H. Koebel, ”M.
Old and New” (London 1909), och Ackermann,
”L’île de M.” (1910).
J. M–r. (J. F. N. Ln.)

Madeiralök. Se Lök.

Madeiravin (Madera), ett starkt, fylligt,
välsmakande vin, som beredes på ön Madeira. De första
vinstockarna anses ha blifvit öfverflyttade från
Cypern till Madeira. Redan under 1500-talet var
vinodlingen af stor betydelse för ön. I början
af 1800-talet uppnåddes den högsta exportsiffran,
nämligen 22,000 pipor år 1813. Vinbergen ha
sedermera varit hemsökta af insekthärjningar,
särskildt genom den s. k. Oidium Tuckeri 1852 och
af Phylloxera 1873. Den förra hotade att tillintetgöra
all vinodling, och 1865 exporterades endast
536 pipor. 1883 utskeppades 3,854 pipor. Bland
de förnämsta vinsorterna må nämnas Malvoisir (fr.
Malvoisie, eng. Malmsey), ett mycket sött vin,
Sercial, ett ljust, mycket torrt vin, Bual, ett torrt,
väldoftande vin, och Tinto, ett utsökt, något
rödfärgadt vin.
J. M–r.*

Madeleine, La [madlän]. 1. Stad i franska
dep. Nord (Flandern), förstad till Lille, vid den
kanaliserade Deule. 12,323 inv. (1901). Bomulls- och
linspinnerier och väfverier. sytrådfabriker,
järngjuterier och annan industri. - 2. Kyrka i Paris
(se d. o.).
1. J. F. N.

Madeleinetid [madläntid], fr. Époque magdalénienne,
arkeol., kallas efter Madeleinegrottan i
Tursac (Dordogne, Frankrike) den sista afdelningen
af den äldre stenåldern, den paleolitiska tiden
i Europa. Madeleiuetiden sammanfaller med slutet
af den sista istiden med dess ymniga renfauna och
många andra jaktdjur, såsom saigaantilop, hjort,
myskoxe m. fl. Af renjakten lifnärde sig
hufvudsakligen tidens människor, och renens ben och horn
användes i stor utsträckning till vapen och redskap.
Karakteristiska äro lansspetsarna och de cylinderformade
harpunerna med hullingar på en eller två
sidor. Af renhorn äro också de s. k. kommandostafvarna
med djurbilder och genomborrade hål.
Troligen äro de ett slags ”trollstafvar”, afsedda för
magiska bruk. Äfven fina synålar med öga, mejslar

och prylar framställdes i ben. De användes
för bearbetning af läder och skinn, som tjänade
till l kläder och säckar m. m. Under det
att benkul-’ turen utvecklades, gick flintans
bearbetning snarare | tillbaka från den höga
ståndpunkt, som den in-I tagit under den
föregående solutrétiden. Flintred-! skapen bestodo
väsentligen af flintspånor, som retuscherades
på olika sätt för skilda ändamål. Man | erhöll
sålunda skrapor, prylar och mejslar samt l
sågliknande redskap. Madeleinetidens befolkning
| bodde hufvudsakligen i grottor eller klippskjul,
l l dessa har man också funnit de flesta fynden.
För-i utom redskap och vapen är en mängd smycken
samt j målningar, teckningar och skulpturer
anträffade. j Madeleinetiden jämte den föregående
solutrétiden utgör den s. k. glyptiska perioden
af den äldre stenåldern, utmärkt för en intressant
konstutveck-iing. Å väggarna i en del grottor
finnas ristningar och målningar af ett stort antal
dåtida djur, framför allt renar, hästar, bisonoxar
och mammutdjur (se G r o 11 m å l n i n g a r).
Förutom med målning och tatuering smyckade man
sin kropp med halsband af snäckor (t. ex. Nassa,
Cyprcea, Littorina och Dentalium), hvilka
stundom blifvit införda långväga ifrån.
Likaså tjänade djurtänder till smycken.
Skulpturer utfördes i ben och sten. Till
aurignac- och solutrétiden synas ännu de fristående
kvinnoskulpturerna höra. Djurskulpturerna däremot
tillhöra med få undantag madeleinetiden.
Man känner t. ex. häst- och renfigurer, mammut-,
häst-och bisonhufvud i ben och horn; de flesta ha
anträffats i Périgords eller Pyrenéernas grottor. Från
fristående skulptur öfvergick man till låg relief
och till teckningar med snidade konturer. Sådana ha
hittats i stort antal å madeleineboplatserna i Arudy,
Lourdes och Mas d’Azil i Pyrenéerna. Talrikast äro
teckningarna eller gravyrerna, af hvilka man känner
åtskilliga hundratal, särskildt från Frankrike
och Schweiz. De utfördes med fina flintredskap på
skulderblad eller andra ben af ren, på elfenben
och skifferplattor. Vanligast äro djurfigurer
i profil, men äfven människofigurer förekomma,
dock sämre tecknade än de mästerliga
djurbilderna. Berömda äro "den betande renen"
från Thayngen i Schweiz, "den springande renen"
från Saint-Marcel i dep. Indre (Frankrike),
benstycket med renar, laxar och geometriska
tecken från Lorthet (se d. o.) i Pyrenéerna, "kvinnan
med renen" eller "den hafvande kvinnan" från
Lau-gerie-Basse i Dordogne, "mannen och bisonoxen"
från samma ställe och "den apliknande mannen" från
Mas d’Azil i dep. Ariége. Mera sällsynta äro
växtmotiven, hvaremot geometriska motiv
förekomma rätt ofta. Orneringen användes
såväl på redskap som på föremål, som ej afsåsro
någon direkt nytta, om ej i magiskt syfte.
Åtskilliga skelett af inadeleiaetidens människor
ha anträffats i grottor och klippskjul, såsom
vid Laugerie-Basse i Dordogne. De döde synas ha
begrafts i hukad ställning. Flertalet skelett
torde tillhöra den s. k. Cro-Magnonrasen.
Madeleinetidens kultur finnes utbredd öfver
ett stort område. Särskildt glänsande utvecklades
den i södra Frankrike, i Dordogne, där de berömda
boplatserna vid les Eyzies, la Made-| leine,
Laugerie-Basse och Gorge d’Enfer ligga, |
och i Pyrenéerna med t. ex. grottorna vid Arudy i
och Gourdan. Men äfven i andra delar af Frank-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:06 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0221.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free