Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mafiosi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
44?
Magasinsbokhållare-Magasinsstaten
448
ända in i sin ålderdom - han var öfver 71 år,
då tidskriften upphörde - själf mästerligt
lito-graferade eller graverade i koppar dess
flesta planscher. Prenumerationspriset
var 6 rdr b:ko (9 kr.) pr år.
V. L.*
Magasinsbokhållare, hand. Se Lagerbokhållare.
Magasinsbrytning, bergsv. £3 Grufbryt-nin g.
Magasinsdirektionen, Allmänna. Se Magasinsstaten.
Magasinseldning. Se Eldning och Eldstad.
Magasinsfonden. Se Magasinsstaten.
Magasinsförplägnad, krigsv., kallas det sätt att
i krig underhålla trupper, då de för utbekommande
af sina förnödenheter uteslutande hänvisas till
magasin. Ännu under Trettioåriga kriget skedde
underhållet vanligen på det sätt, att soldaterna
erhöllo sold, för hvilken de själfva fingo
uppköpa lifsmedel. I lägret hölls då fullständig
marknad. Flera härförare, såsom Gustaf II Adolf,
Wallen-stein och Baner, bestredo visserligen tidtals
underhållet ur för ändamålet anlagda magasin;
men det var först efter Pfalz’ ödeläggande 1689
och under det därpå följande kriget med Ludvig
XIV, som magasinsförplägnaden kom att uteslutande
tillämpas. En missförstådd humanitetssträfvan ledde
småningom därhän, att man icke ansåg sig kunna anlita
krigsortens tillgångar, utan under hela 1700-talet
grundade sig arméernas underhåll uteslutande på
magasinssystemet. Följden däraf blef en ytterlig
långsamhet i rörelserna, ty man kunde icke aflägsna
sig mer än 6 dagsmarscher från magasinen, utan att
anlägga nya sådana. Endast Karl XII och, vid några
tillfällen, Fredrik II visste att frigöra sig från
det tvång, som förbindelsen med magasinen ålade, men
så ledo den förres arméer ofta hungersnöd, och deras
företag bestämdes af tillgången på lifsmedel i olika
trakter. Efter franska revolutionens utbrott kunde de
stora franska arméerna icke underhållas på annat sätt
än genom rekvisition i krigsorten, hvarför denna helst
förlades till fiendens land. Sedermera har det blifvit
grundsats, att man under det rörliga kriget i första
hand skall lefva af krigsortens tillgångar, hvilka
tagas i anspråk genom uppköp eller genom rekvisition,
och att magasin skola anlitas, endast i den mån
dessa icke förslå. För nutidens stora arméer måste
magasin, fasta förplägnadsförråd, som de i Sverige
numera kallas, alltid finnas. Jfr F ö r-plägnad.
C. O. N.
Magasinsförvaltare. Se Lagerbokhållare och
Magasinsstaten.
Magasinsgevär, äldre benämning å repeterge\är,
föranledd däraf, att man förr fäste hufvudviktsn
vid själfva magasinet som förrådsrum för den
sparade patronresarven, hvaremot man sedan
mera fäste sig vid den med magasinet förbundna
repeter-inrättningen. Magasinet var i allmänhet fast
förenadt med geväret, men på 1870- och 1880-talen
förekommo äfven lösa magasin, konstruerade af
amerikanen Lee och tysken Löwe. Dessa innehöllo
repeterinräfctning och kunde anbringas på ett
enkel-laddningsgevär. Föregångare till de lösa
magasinen voro de s. k. snäll-1. snabbladdarna
<fr. cTiargeurs rapides), som dock saknade repeter-
inrättning och endast voro ett slags patronhål-lare,
som fästes på geväret för att möjliggöra dess
snabbare laddande. Se vidare H a n d e l d-vapen.
G. af \Vdt.
Magasinsinrättningen, Allmänna. Se Magasinsstaten.
Magasinskader, krigsv., kallas hvarje af
inten-denturpersonal bestående kader, som
uppsattes vid mobilisering för att handha
vården af under krig upprättade magasin.
C. O. N.
Magasinsstaten, kam., kollektiv benämning på alla
de personer, hvilka från midten af 1700-talet
till 1870-talet af staten fast aflönades för
att i hufvudstaden och alla län handha kronans
spannmålsrörelse. De oftast stora och gedigna
byggnader, i hvilka kronans spannmålsräntor
förvarades, kallades kronomagasin. Föreståndarna
för magasinen benämndes proviantmästare
l. magasinsförvaltare. Magasinsförvaltaren
utfärdade sina tjänstehandlingar från
kronomagasinskontoret och biträddes vid varans skötsel
af fast anställda magasinsdrängar. Förvaltningen af
samtliga kronomagasinen med all räntespannmål jämte
varans försändning, försäljning eller utborgning
till föda och utsäde i missväxtår sammanfattades i
uttrycket "magasinsväsendet". Denna förvaltningsgren,
som var fullt ordnad 1748, var 1788–93 ställd under en
särskild direktion, öfvertogs sedan af Statskontoret,
men öfverlämnades 1794 till kommitterade vid den
till följd af 1786 års riksdagsbeslut stiftade
Allmänna magasinsinrättningen. 1798 kom Allmänna
magasinsdirektionen till stånd och öfvertog ej blott
statens magasinsväsen, utan äfven kronobagerierna och
fältproviantmagasinen samt bestyret att hålla trupper
och fångar med bröd. Åt denna direktion, som bestod
af 4 (tidtals 8) led. utom ordf., uppdrogs jämväl
förvaltningen af statens brännvinsaffärer, och för
alla dessa ärendens beredning utvecklade sig kring
direktionen ett stort ämbetsverk. Kansliet räknade
en tid 9, kammarkontoret 6, revisionskontoret
7, kassakontoret 2 och bokslutskontoret 3
ord. tjänstemän. Särskild ombudsman var hos
direktionen anställd, och äfven advokatfiskalskontor
fanns. Verkets hufvudbok kräfde 2 1/2 års arbete
efter redovisningsårets utgång, och antalet af de
under direktionen sorterande inrättningarna i olika
landsdelar var betydligt. Exempelvis i Stockholm
funnos 1810, utom slottsmagasinet och kronobageriet,
Ladugårdslands bränneri och lagerkällare (med
kronoinspektor, 2 bokhållare och faktor), Tanto
bränneri (med inspektor och bokhållare), Maria
bränneri och lagerkällare samt Katarina lagerkällare
och magasin (hvartdera med sin förvaltare),
vidare Kungsholms bränneri och lagerkällare (med
inspektor, faktor och försäljningsbokhållare) samt
kronolagerkällrarna under Riddarhuset och Börsen (med
hvar sin faktor och försäljningsbokhållare). Alla
dessa i hufvudstaden befintliga inrättningar
lydde närmast under en hos direktionen anställd
öfveruppsyningsman. Kriget 1808–09 hade till stor
del medtagit de samlade fonderna; och direktionen kom
sedermera i beroende ställning till rikets ständer,
där efter hand den uppfattningen gjorde sig gällande,
att direktionens inflytande på spannmålshandeln i
riket verkade menligt och att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
