- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
463-464

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magerman ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

463

Maghnisa-Magi

464

efter författaren, ej senare än 900-talet e. Kr.),
ett konstepos, skrifvet efter den senare utbildade
indiska poetikens (konstlärans) synnerligen invecklade
och detaljerade regler. Edition af Vidyä Cara Micra
och Qyäma Lälä (1815). K. F. J.

Maghnisa, stad. Se M a n i s a.

Maghrib, arab., eg. (sol-)nedgångsort; väster. –
El-maghrib ("västern") är det allmänna arabiska namnet
på norra Afrika med undantag af Egypten. – M.
el-a’ksa
("den aflägsna västern") är arabernas namn
på Marokko.

Maghzen (Machsen, Machzen, Makh-z e n 1. M a k z e n),
arab., urspr, förrådshus, "magasin" (som härstammar
från detta ord), benämning på centralregeringen i
Marokko (se d. o.).

Maghzi, folkstam. Se I r a n e r.

Magi (grek. magéi’a, lat. ars ma’gica], teckentydning,
häxeri, trolldom, svartkonst. Ordet är härledt från
det mediska och persiska namnet på de vise män,
"mager" (se d. o.), som troddes vara i besittning
af underbara, öfvernaturliga kunskaper. - "Magi" i
vidsträckt bemärkelse sönderfaller i två olika arter:
mantik (se d. o.) 1. divina-tion (spådomskonst), som
söker läsa i de gudomliga makternas för de dödlige
förborgade afsikter, och egentlig magi (trolldom),
som söker tvinga dessa makter att bevilja, hvad
de dödlige begära. Båda stå de på samma botten
som religionen. Liksom denna ha de sitt ursprung i
människans bäfvan för hvad hon ej kan öfvervinna eller
förklara samt hennes begär att blidka högre väsenden
och komma till delaktighet af deras kraft. Ja, det
kan väl sättas i fråga, om det någonsin har funnits
eller skall finnas en religion, som ej i sig upptager
något af mantik och magi. Men dessa ha desto större
betydelse, ju lägre ett folk eller en individ och
dess religion stå. - Ju längre vi gå tillbaka i
tiden, dess starkare finna vi tron på möjligheten
att genom vissa symboler, formler eller handlingar
kunna tvinga osynliga makter, onda eller goda, att
bön-höra människan. Därmed sammanhänger att, där
två folk på olika kulturstadier bo i samma land, det
högre folket vanligen tillskrifver det lägre stående
trolldomsgåfvor. Så tro hinduerna om dra-vidafolken;
så trodde ända in i senaste tider skandinaverna,
ja till och med finnarna om sina grannar lapparna. -
De gamle egypterna egde en utbildad tro på kraften
af besvärjelser, mystiska reningar, offer, amuletter
samt symboliska tecken och handlingar. De ansågo
besvärjelserna verka t. o. m. på andra sidan grafven,
och den s. k. Dödsboken (se d. o.) består till en
stor del af sådana, hvilka skulle afvända de faror,
som den aflidne hade att utstå, innan han kom till
aalu, de saliges fält. Kilskrifterna lära oss, att
trolleriet till alla sina delar sedan urminnes tid var
inhemskt hos semiterna och de äldre folk, från hvilka
de fått sin civilisation. Kaldéerna använde äfven
astrologien i magiens tjänst. Judarna trodde, såsom
vi finna t. ex. .af berättelsen om häxan i Endor,
på möjligheten af att frammana andar och tvinga dem
efter sin vilja, och i hela österlandet gällde Salomo
som den ypperste af alla mager, hvars signet hade makt
att binda eller lösa andarna. Bekanta äro exemplen i
"Tusen och en natt".

Ju mera ljus som genom de nyare upptäckterna sprides
öfver den äldre grekiska odlingen, dess

klarare framstår dennas sammanhang med den
österländska. Mindre Asien eller stundom Egypten
är därvid ofta förmedlarinna, och den därifrån
kommande vidskepelsen och trolldomsväsendet
blandade sig tidigt med den inhemska magien. Redan
hos Homeros finna vi trolldrycker (Helena iskänker
en dylik, hvartill hon fått receptet från Egypten,
åt den trötte Telemachos), helbrägdagörelse genom
trollformler, förvandling af människa till djur,
uppväckande från de döde o. s. v. I senare tider
är det i synnerhet underjordens gudinna, Hekate,
som förlänar kraft åt de magiska medlen. Men äfven
andra gudar, såväl som demoner, äro ofta verksamma
vid trolldomen, framför andra "den stora modern",
Frygiens högheliga gudinna, hvars präster utöfvade
magiska konster samt kokade läke-och giftdrycker. Som
väldiga undergörare ansågos den mytiske skalden Orfeus
samt filosoferna Pytha-goras och Empedokles. Hela
familjer och släkter, såsom klytiderna i Tröja,
stodo i rykte för troll-domsförmåga, och människor
af samhällets lägsta klasser ströko omkring i mängd,
förtjänande sitt bröd genom föregifven förbindelse med
öfvernaturliga makter. - Etruskerna, med sin dystra
graf-religion, voro naturligtvis hängifna åt magiska
konster, ehuru vi ej känna mycket därom. Äfven öfriga
italiska folk, såsom marser och osker, befattade
sig därmed. Särdeles vanlig måtte hos dem varit den
s. k. exsekrationen (defixionen), d. v. s. invigande
åt underjordens makter. Sådana exse-krationer
skrefvos väl merendels på blytaflor, sådana som den,
hvilken, funnen i en oskisk graf vid det gamla Capua,
nu förvaras i Museo nazio-nale i Neapel. Trots
Buchelers, Bréals och Bugges m. fl:s skarpsinne är
den ännu ej i allo tydd; men så mycket är säkert,
att den innehåller en exsekra-tion, hvarigenom en
viss Vibia inviger en Paquius Cluentius och andra
fiender åt den underjordiska Ceres. - Hos romarna var
allt slags trolldom i bruk i allra äldsta tider. Man
ansåg sig kunna förmå en fiendestats gudar att öfvergå
på romarnas sida. De "tolf taflornas lagar" förbjuda
bl. a. att genom trollformler locka skördar öfver till
sig från grannens åker. Dock ha vi först mot slutet
af republiken, i synnerhet hos Horatius, mera rikliga
upplysningar att tillgå om den romerska magien. Till
sin spets drefs emellertid trolldoms-väsendet under
den romerska kejsartiden, då ita-lisk, romersk och
österländsk magi sammansmälte. Appulejus och Lukianos
lämna oss lifliga beskrif-ningar på det ofog, som
bedrefs af alla dessa bedragare, hvilka under namn af
mager, babylonier, kaldéer, filosofer, Isispräster
och häxor fyllde städer och landsvägar. Med sånger,
förbannelseformler, mystiska bokstäfver, stenar,
örter, talismaner, trollknutar, sejd, människooffer
m. m. påstodo de sig kunna ingripa i naturkrafternas
gång, förmörka solen och hejda stjärnorna i deras
lopp. Månen, uppgåfvo de, måste på deras befallning
vandra ned från himlen; jorden rämnade, floderna
stannade, och bergen hofvo sig upp. Trollmän och häxor
förö genom luften. Torka eller regn, fruktbarhet eller
missväxt kunde de framkalla. Sjukdomar och ormbett
botade de. Men de förstodo ock att åstadkomma sjukdom
genom det s. k. onda ögat; i synnerhet kvinnor med
dubbel pupill kundo på det sättet förvandla människor
till djur. Kärlek

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:35:50 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0252.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free