Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magerman ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4(35
Magiker-Magister
466
visste man framkalla eller återväcka till lif genom
drycker och på många andra sätt. Ja genom ädelstenen
astro’bolos kunde man eröfra städer och flottor. Äfven
guldinakeri (jfr A l k e m i) bedrefs, så t. ex. redan
af kejsar Caligula, som hämtat sitt vetande därutinnan
från egyptiska skrifter. Som hjälpare vid dessa
unders utförande uppkallade man de döde (nekromantl)
eller demoner (goiiti). Ja själfva gudarna måste på
mäktiga trollkarlars bud infinna sig. Nyplatonikerna
satte hela detta trolldomsväsen i system. - De kristne
kejsarna sökte med sina förordningar stäfja dylika
konster, men med så mycket mindre framgång, som de
till en del själfva voro hängifna däråt.
Medeltidens magi var i allmänhet endast en
fortsättning af den antika, som redan förut
uppblandats med germansk. Trollformlerna fingo
emellertid en annan anstrykning, beroende på den nya
religionen. Tron på magiens kraft var dock stark i
alla kretsar. Man skilde mellan den hvita och den
svarta magien ("svartkonst"). Den förra verkade
med hjälp af de goda makterna, helgon och änglar;
den senare anropade djäfvulen och hans underordnade
andar. Allmän blef den tron, att man kunde ernå stora
timliga fördelar (makt, rikedom o. s. v.) genom att
pantförskrifva sin själ till mörksens furste, som
efter viss kontraherad tid egde rätt till den. Ett
utflöde af denna tro var det förskräckliga häxväsendet
(se Häxeriprocesser), som dock först mot slutet af
medeltiden fick sin fulla utveckling och fortfor ända
till slutet af 1700-talet. Fullständig kännedom om
häxväsendet och i allmänhet om de olika arterna
af medeltidsmagien lämnar Sprengers beryktade
"Mallens ma-leficarum", d. v. s. Häxhammare
(förf. 1487). - Ända in i våra dagar fortlefvcr
tron på verksamheten af magiska konster dels som
folkvidskepelse, t. ex. signerier, vid "iråk",
läsningar och smörj-ningar, utförda af "kloka gubbar",
"helbrägda-görelse genom tron" o. s. v., dels hos
de högre klasserna som spiritism, tro på "arcana"
och mera dylikt. - Med naturlig magi (fysikomagi)
menar man konsten att genom fingerfärdighet el!er
med tillämpande af vissa naturlagar åstadkomma
företeelser, hvilka för den, som ej känner deras
förklaringsgrund, förefalla som under. Man talar
äfven om negativ magi, som består däri, att man,
för att vinna vissa mål, afhålbr sig från vissa
saker, t. ex. tron på flera ställen i Europa att,
om man dödar en svala, korna skola ge blodig mjölk,
om man dödar en spindel eller en nyckelpiga, en olycka
eller sorg skall inträffa o. s. v. Jfr Y. Rydberg,
"Medeltidens magi" (1865). Ett hufvudar-bete för
kännedom af magien är Hubert och Mauss i "Annöe
sociologique", VII, med litteraturförteckning. Se
äfven Hauck, "Realencyklopädie fur pro-tesbntische
theologie und kirche", XII. J-C.
Mägiker (jfr Magi), hemmastadd i magi, trollkarl. -
Magisk, tillhörande magien; öfverna-turlig, trolsk,
förtrollande, förtjusande. - Om s. k. magiska
kvadrater och magiska kuber se Trollkvadrater.
Maginflammatiön, med. Se Bukhinnein-flain mation.
Magmus, astron., ett af de största ringbergen på
månen, mer än 200 km. i diameter, uppkalladt efter
GioTanni Antonio Magini (f. 1555,
d. 1617), professor i astrologi, astronomi
och matematik vid universitetet i Bologna.
B-d.
töagtrus, Johannes, d. 1596, medicine
professor i Marburg. På trycket utgåfvos hans i
manuskript förut vid universitetsundervisningen
i Tyskland mycket använda Anthropologia (1603),
Phy-siologia peripatetica (1605) och Patholugia
(1615). "Physiologia peripatetica" har spelat
en roll i Sveriges undervisningsväsen, i det att
1626 års universitetskonstitutioner föreskrefvo,
att en af de med. professorerna skulle föreläsa
öfver denna, och den var ock källan för de första
botaniska afhand-lingarna i Sverige (Chesnecopherus’,
på 1620-talet). Denna "Physiologiens" egenskap af
"fysikens och naturalhistoriens kanoniska bok
i Sverige" upphörde, först sedan P. Hoffvenius
1678 utgifvit sin "Svnopsis physica". Jfr
T. Fries, "Natural-hist. i "Sverige intill
medlet af 1600-talet" (akad. pro-ram 1894).
R. T-dt.
Magisk. Se Magiker.
Magi’ster, ett latinskt ord, som kommer af magis,
mera, och således ursprungligen betyder den, som
är förmer än en annan: förman, chef, "mästare". Så
t. ex. kallades i äldre tider diktatorn (se d. o.) i
Rom för magister pofpuli, folkets chef. Hans
stående medhjälpare bar namnet m. e’qnitum, chef
för rytteriet, hvilken hade hög rang jämte rätt att
låta sig företrädas af sex liktorer samt begagna den
kuruliska stolen och den purpurbrämade togan. Under
den senare romerska kejsartiden, från Konstantin I,
buro flera af de högste ämbetsmännen titeln magister,
t. ex. m. admissiönum, öfverhof-ceremonimästaren,
m. nulitum, fältmarskalk, m. mörum, censor,
m. ofjiciörum, ministern för det kejserliga
huset, m. scriniörum, kanslipresidenten. Äfven
föreståndarna för flera slags korporationer och
prästkollegier kallades magistri. - Redan tidigt
uppkom vid universiteten den seden att benämna den,
som förvärfvat godkända insikter i "de sju fria
konsterna" (se Fria konster), ar-tium liberalium
magister (se d. o.) eller, i dagligt tal, endast
magister. Sedan kvarstod denna benämning för
dem, som tagit högsta examen inom den filos,
fakulteten och därefter offentligt försvarat en
afhandling. Utnämningen skedde med många högtidliga
formaliteter (magisterpromotion), något olika på
olika tider och ställen. Dels däraf att magistrarna
vanligen erhöllo rätt att föreläsa och undervisa (jfr
Docent), dels däraf att i medeltidens klosterskolor
chefen kallades magister schollrum, blef ordet i
Sverige och Finland samt är i dessa länder ännu hos
den stora massan af folket en ganska allmänt använd
titel för "lärare". Om m. chirurgice se Karolinska m
e d i k o - k i r u r g i s k a institutet. Numera är
benämningen magister vid de svenska universitetens
filos, fakultet ersatt med titeln doktor. Titeln
filosofie doktor infördes i st. f. filosofie magister
vid promotionen i Uppsala 1863; sedan dess heter denna
ceremoni filo-sofiedoktorspromotion. - Filosofie
magister-titeln tillkommer numera i Sverige den,
som aflagt filos, ämbetsexamen (lärarexamen) enligt
K. M:ts statuter för universiteten i Uppsala och Lund
27 nov. 1908. Vid Finlands universitet tillägges
magistertiteln filos, kandidater, som, vanligen
vid högtidliga promotioner, kreeras till magistrar
(doktors-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
