- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
491-492

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magnetism ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med 1/12 af längden samt tjockleken hos små magneter
lika med 1/s och hos större omkr. l/5 af bred den. I
öfrigt bör en magnetnål i allmänhet förena ringa vikt
med stor magnetisk styrka. (Om magnetnålars användning
för bestämmande af väderstreck se Kompass.) Ofta
förenas flera tunna magnetiserade lameller till
s. k. magnetiska magasin (fig. 2 och 3). Dessa
lameller läggas på hvarandra, med de liknämniga
polerna (se nedan) vända åt samma håll, och
sammanhållas nära ändarna af mässingsband. Alldenstund
magnetismen försvagas, när två magneter läggas med
liknämniga poler tätt intill hvarandra, ger man
stållamellerna något olika längd och placerar
den längsta af dem i midten samt de följande efter
aftagande längd utåt. Vid båda polerna plägar man
lägga mjuka järnstycken, som bidraga till att
förhindra magnetismens förminskning, som med tiden
inträffar. Ett sådant magasin kan göras starkare
magnetiskt än en enda stålstång af lika stor massa,

[bildtext o bild]
Fig. 3. Magnetiskt magasin enligt Coulomb.

emedan tunna stållameller låta magnetisera
sig fullständigare än gröfre stänger. Äfven
hästskomagneter förfärdigas af tunna lameller,
hvilka förenas till ett magasin (Jamins hästskomagnet,
fig. 2).

2. Permanenta och tillfälliga magneter. Pemanent
magnetism
. Stålmagneterna förlora med tiden en
del af sin magnetism, men fortfara dock att vara
magnetiska lång tid efter sin magnetisering.
De pläga därför kallas permanenta magneter till
skillnad från de tillfälliga magneter, som
uppkomma, när stycken af mjukt järn försättas
i magnetiskt tillstånd genom influensverkan
(se <sp>Magnetisering<sp>) från andra magneter eller genom
elektriska strömmar, som kretsa rundt omkring
dem (se Elektromagnet). När den yttre orsaken
ej längre finnes för handen, försvinner det mjuka
järnets magnetisering, ehuru icke alldeles
ögonblickligt och aldrig fullständigt.
Den kvarblifvande svaga magnetiseringen
kallas remanent.

3. En magnets poler och indifferenszon. Hvarje

Fig. 4.

magnet har två ställen, där den magnetiska kraften är
störst. Dessa ställen kallas magnetens poler. Hvar
dessa ligga, finner man lätt genom att lägga ett
papper på magneten och utströ järnfilspån på detsamma,
då spånen lägga sig tätast omkring polerna. Vid midten
finnes ett område, den s. k. indifferenszonen, där
ingen magnetism är märkbar. Af polerna benämnes den
ena nordpol, den andra sydpol, emedan en magnet,
som har formen af en stång eller nål, om den upphänges på en spets eller
[t?]råd, så att den fritt kan svänga i horisontalplanet
(fig. 5), ställer sig så, att nordpolen är riktad
ungefär åt n. och sydpolen åt s. (se Jordmagnetism).

4. Krafter mellan magnetpoler. Om man till
en sådan fritt sväfvande magnetnål närmar en magnet

[bildtext]
Fig. 5.

så, att dess sydpol kommer nära intill nålens sydpol,
vrider sig nålen ur den magnetiska meridianen, i
det att dess sydpol repelleras bort från magnetens
sydpol. Närmar man åter magnetens sydpol till
nålens nordpol, eger en attraktion dem emellan
rum. Som nu ett motsvarande förhållande gäller för
nordpolen, plägar man uttrycka denna lag sålunda:
liknämniga poler repellera, oliknämniga poler
attrahera hvarandra
. Är ett järnstycke omagnetiskt,
inträder alltid en attraktion. Detta beror därpå,
att järnstycket vid närmandet till magnetnålen blir en
tillfällig magnet genom influens, då vid det ställe,
som kommer nära en af nålens poler, uppstår magnetism
af motsatt slag mot denna pols magnetism. Enligt C o u
l o m b s lag är den krait, k, som verkar mellan två
magnetpoler, omvändt proportionell mot kvadraten på
afståndet a och direkt proportionell mot produkten af
magnetpolernas styrkor (m, m’}. Coulombs lag uttryckes
således genom formeln

T i L m m’ k = konst. ––. a*

En magnetpol har styrkan l, om den påverkas af en
annan lika stark magnetpol på l cm. af-

stånd med en kraft, som är = l dyn (d. ä. -x .

af l gr.). 5. Elementarmagneter. Om en magnet
sönderdelas i flera delar, huru små som helst,
blir hvarje del en särskild magnet med sin nordpol
och sydpol. Häraf har man dragit den slutsatsen,
att det magnetiska tillståndet har sitt säte i hvar
och en af järnstyckets molekyler. Indifferenszonen
på en magnet är overksam, icke därför att magnetism
där skulle saknas, utan därför att de särskilda
magnetiska molekylerna eller elementarmagneterna
i denna zon upphäfva hvarandras verkningar. Man
an emellertid äfven uppfatta magnetismen som
uppkommen genom en serie sinsemellan parallella,
omkring elementarmagneterna kretsande elektriska
strömmar. 6. Magnetiskt moment kallas produkten af
den magnetism, som finnes i polen af en magnet,
och afståndet mellan dess båda poler. Magnetiska
momentet utgör storleken hos det kraft-par, som
söker vrida magneten omkring sin midt-punkt, om den
däri ställes vinkelrätt mot den magnetiska kraft,
som verkar på densamma, och denna kraft är lika med
kraftenheten. 7. Magnetiskt jält

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:20 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0266.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free