Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magnetism ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
493
Magnetisör- Magnetkis
494
är det område, inom hvilket en magnet utöfvar sin
verkan. Denna verkan är i allmänhet icke lika stor
öfverallt inom fältet. Om detta är mycket stort
och man tager i betraktande endast en liten .del af
detsamma, såsom t. ex. förhållandet är, när man talar
om den relativt obetydliga del af det jordmagnetiska
fältet, som rymmes inom ett hus, en mindre stad
e. d., kan man anse kraftens riktning och storlek
vara densamma för alla punkter inom denna del af
fältet. Ett sådant fält kallas därför likformigt, och
i denna mening säges det jordmagnetiska fältet vara
ett likformigt fält. Om man därför på två ställen,
t. ex. inom samma rum, upphänger två kompassnålar,
ställa de sig parallellt med hvarandra. Så är däremot
ej förhållandet, om man upphänger två små magnetnålar
nära intill en stor och kraftig stålmagnet. Som dennas
fält är olikformigt, ställa sig de båda nålarna i
allmänhet i olika riktningar under stålmagnetens
inflytande, och äfven den kraft, hvarmed denna
verkar på dem, är i allmänhet olika. Den magnetiska
kraftens olika förhållande i olika delar af fältet
åskådliggöres på grafisk väg genom de af F a r a-
d a y införda magnetiska krajtlinjerna, hvarmed
förstås linjer, som äro dragna på sådant sätt i
fältet, att deras tangent i hvarje punkt sammanfaller
med den riktning, som den magnetiska kraften har i
samma punkt och som genom sin täthet
(antal linjer genom l kvcm.-yta, lagd vinkelrätt
mot fältets riktning) betecknar storleken hos
den magnetiska kraften i området i fråga. Fig. 6
återger kraftlinjerna omkring en magnetstång NS. Vid
magnetstångens poler ligga kraftlinjerna mycket tätt,
hvilket anger, att magnetstångens verkan
där är mycket stor, medan närmare stångens midt,
liksom äfven på större afstånd från densamma i
andra riktningar, dessa linjer alltmera aflägsna sig
från hvarandra, antydande en aftagande intensitet,
ju mer man aflägsnar sig från polerna. Järnfilspån,
som utströs på ett papper tätt ofvanför en magnet,
lägger sig utefter de magnetiska kraftlinjerna,
så att man däraf kan få en åskådlig bild af fältets
magnetiska beskaffenhet (se fig. 7). En väsentlig
ändring af fältet orsakas af införda magnetiska
kroppar, l allmänhet visa kraftlinjerna en tendens
att sugas in i järn.
2. Om s. k. animal magnetism se d. o. och Hypnotism.
1. R. R. (1). S-t.)
Magnetisör. Se Animal magnetism och Hypnotism.
Magnetit Haidinger, miner., ett mineral, som
kristalliserar i reguljära oktaedrar eller
sällsynt rombdodekaedrar; hårdheten = 5,5-6,
eg. v. 4,9-5,2. Magnetitens kemiska sammansättning
kan anges genom formeln Fe3 04 eller Fe O . Fe2 03,
d. v. s. järnoxidul-oxid, eller också kan magnetiten
uppfattas som en ferroferrit (Fe (Fe 02)2; i densamma
ingå 72 proc. järn och 28 proc. syre. Ofta bildar
en titanhaltig magnetit en beståndsdel i graniter,
gnejsgraniter (= järngnejs), gabbroarter, diabaser,
basalter o. s. v. samt också i sediment, bildade
genom dessas förvittring och omlagring. Vid
förvittring bildas bruna eller röda massor af
järnoxidhydrat eller järnoxid. Kolsyrehaltigt
vatten utlöser ur magnetiten surt ferrokarbonat =
"järnhaltigt vatten"; vid kolsyrans bortgång utfällas
rostmassor. Magnetiten bildar den magnetiska
järnmalmen 1. svartmalmen (se J ä r n-malmer).
A. Ung.
Magnetkis (Lefverkis, Pyrrhotin), miner., ett
mineral, som sällan förekommer kristalliseradt
och då i hexagonala systemet samt vanligen
träffas i derba eller korniga massor tills, med
andra svafvelmetaller. Hårdheten är 3,5-4,5,
färgen bronsgul, dock oftast på ytan brokigt
anlöpande. Pulvret är magnetiskt; stundom visa
hela stycken polarisk magnetism. Den kemiska
sammansättningen afviker obetydligt från
formeln Fe S, dock är alltid något mera svafvel
närvarande. Magnet-kisen löses i saltsyra under
utveckling af vätesvafla. Den förekommer dels som
accessorisk beståndsdel i äldre massformiga bergarter,
t. ex. diorit och gabbro, dels som själfständiga
lagermassor i förening med svafvelkis och kopparkis,
t. ex. vid Falun, Nya Kopparberget, Bodenmais i
Bajern, vidare på mineralgångar, t. ex. Kongsberg
i Norge (kristalliserad), Andreasberg på Harz. -
Mineralet är ofta något nickelhaltigt och förtjänar
bearbetas som nickelmalm, äfven om nickelhalten
är ganska liten. Sådan nickelhaltig magnetkis
finnes vid Klefva i Småland, Slättberg och Kuso i
Dalarna, Sulitelma, Merkenesdalen, Modum i Norge
m. fl. ställen. Sedan nyare metoder möjliggjort
uttagande af järn och nickel jämte svafvel ur den
nickelhaltiga magnetkisen (t. ex. vid Sulitelmaverken
i Hälsingborg), har dennas värde som malm i afsevärd
grad stegrats. - Magnetkis förekommer äfven i
meteorstenar och har då namnet t r o i l i t. Dess
sammansättning motsvarar då fullkomligt formeln Fe S,
och den har något högre eg. v. (4,8)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
