- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
503-504

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magnus ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hans son kunde icke göra något verksamt
motstånd, så att de redan i juli s. å. af det egentliga
Sverige ej innehade mera än Västergötland, Värmland
och Dal. På våren 1365 sökte de visserligen
återtaga det förlorade, men blefvo slagna (i mars)
på Gata skog, nära Enköping, hvarvid M. äfven
blef tillfångatagen. Han satt därefter fången till
1371, då han vid den till hans förmån företagna
resningen frigafs mot en dryg lösesumma. Han
lefde sedermera hos sin son i Norge. Man vet ej,
hvar han ligger begrafven. M. hade 1335 förmält
sig med Blanche (se d. o.) af Namur och hade med
henne de ofvan nämnde sönerna Erik och Håkan.

Ehuru M. såsom alltför svag, lättledd och
godtrogen ej var vuxen de stormiga tider, under hvilka
han lefde, är hans regeringstid minnesvärd för den
storartade verksamhet, som då utöfvades på
lagstiftningens och rättskipningens områden. M.
utfärdade nämligen en mängd stadgar, genom hvilka
han aflyste träldomen, sökte förebygga våldgästning
och öfvervåld samt närmare bestämde utöfvandet
af den kungliga domsrätten. Till största
delen ingingo dessa sedermera i den omkr. år 1350
utarbetade, för hela landet gällande landslagen,
den s. k. konung Magnus Erikssons
landslag
, och kunna betraktas som förarbeten
till denna. Otvifvelaktigt är vidare, att han
utfärdat flera andra stadgar, hvilka äfven införlifvats
i landslagen (se Landskapslagar och
Landslag). Om hans verksamhet på
rättskipningens område vittna de ej få ännu i behåll
varande domar, som utfärdats af honom eller å hans
vägnar.
2–4. K. H. K. (S. T–g.)

Magnus, svenska prinsar:

1. Magnus Birgersson, son till konung
Birger Magnusson och prinsessan Märta af
Danmark, f. 1300, utsågs till tronföljare 1304 och
erkändes som sådan äfven af sina farbröder,
hertigarna Erik och Valdemar. Då hans föräldrar vid
den s. k. Håtunaleken (1306) fängslades, räddades
han af en Arvid Smålänning och fördes till
Danmark, hvarest han sedermera synes ha vistats, till
dess han hemkallades af sin fader till hjälp, då
hela svenska folket efter Nyköpings gästabud (1317)
reste sig. Åtföljd af en liten dansk här, inträngde
M. i Sverige, men måste efter sin faders flykt till
Gottland (1318) innesluta sig i Stäkeborg (Stegeborg)
och till sist ge sig åt de belägrande
svenskarna. Han hölls därefter fängslad på Stockholms slott
och afrättades 1320. Hans lik nedsattes i
samma graf i Stockholms franciskankyrka (nuv.
Riddarholmskyrkan), hvari hans farfader, Magnus
Ladulås, hvilade.

2. M., hertig af Östergötland eller, som han
ock kallas, hertig till Västanstång (Östergötland v.
om Stångån), grefve till Dal och Vadsbo, Gustaf
I:s andre son i hans äktenskap med Margareta
Leijonhufvud, f. 25 juli 1542, d. 26 juni 1595 på
Kungsbro, fick som konungens öfriga söner en vårdad
uppfostran. Genom faderns testamente erhöll ´
han 1560 ett betydande hertigdöme (se Hertigdöme),
inom hvilket hans myndighet dock redan
1561 inskränktes genom Arboga artiklar (se d. o.).
Ej långt efter denna tid blef han urståndsatt att
styra sitt område. Han angreps nämligen 1563 af
en sinnessjukdom, som fortfor till hans död. I
allmänhet höll han sig lugn och stilla, men stundom
blef han så våldsam, att man måste hålla honom
inspärrad. Tidtals var han jämförelsevis redig,
tidtals kände han ej igen sina närmaste. Hans
vistelseorter voro omväxlande Vadstena, Norrbyhus
och Kungsbro vid Motala ström. M., som aldrig var
förmäld, ligger begrafd i Vadstena klosterkyrka,
där ett praktfullt monument utvisar hans hviloläger
(se fig.).

illustration placeholder
Hertig Magnus’ graf i Vadstena klosterkyrka.


Han var en godsint, men svag natur.
I likhet med sina bröder älskade han, äfven under
sitt sjuka tillstånd, musik; men liksom dessa var
han också häftig och sinnlig. Sägnen har mycket
sysselsatt sig med den olycklige furstens öde. Så
berättas, att han en gång lockades af hafsfrun att
från ett fönster i Vadstena slott störta sig i hennes
armar, men att han oskadad blef af sina väktare
upptagen ur slottsgrafven. M. behandlas i K.
Livijns operatext ”Hafsfrun” och I. Hallströms
opera ”Hertig M. och sjöjungfrun” (text af Fr. Hedberg).
Litt.: L. G. T. Tidander, ”Hertig Magnus af
Östergötland 1542–1595” (1895).
1. K. H. K.* 2. Fr. W.

Magnus, danska prinsar. 1. M. Nilsson,
kallad den starke, son af Nils Svensson (Sven
Estridssons son) och Margareta Fredkulla (svenske
konungen Inge d. ä:s dotter), f. 1107, utmärkte sig
genom sin skönhet och sin höga gestalt samt genom
tapperhet och härskarbegåfning, men var därjämte
våldsam och afundsam. Under faderns svaga
styrelse (1104–34) var M. hufvudman för det parti
vid hofvet och bland stormännen, som ville häfda
gammalt nordiskt skick i motsats till de många nya
bruk, som hans äldre kusin, Erik Ejegods son,
Knut Lavard, Sönderjyllands hertig, ville införa
från Tyskland. Hufvudanledningen till fiendskapen
emellan M. och Knut var dock den, att M. befarade,
att folket efter konung Nils’ död skulle taga
Knut till konung, så mycket mera som denne redan
utöfvade stort inflytande. Margareta Fredkulla höll
striden tillbaka, och så länge hon lefde, kom det
icke till några svårare slitningar. Efter Inge d. y:s
död (1125) valdes M. af västgötarna till konung,
och så snart drottning Margareta aflidit (1130),
mördades Knut genom svek af M. (7 jan. 1131).
Denne dömdes på tinget som mördare och måste fly
ur landet, men hans fader kallade honom snart
tillbaka. Knuts broder, Erik (Emune), gjorde då
uppror mot konungen som M:s medbrottsling. I det
krig, som med anledning däraf uppblossade, var
M. anförare för konungens anhängare och vana

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:43 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0272.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free