Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magnus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
505
Magnus
506
flera segrar, men nödgades först i aug. 1131 och
därefter i april 1134 i Halberstadt aflägga länsed
till den tyske kejsaren Lothar, som där lät kröna
honom till konung. Hemkommen därifrån, riktade M. ett
nytt anfall mot Erik, men stupade i det blodiga
slaget vid Foteviken, 4 juni 1134. M. gifte sig 1128
med en polsk konungadotter, Rikissa, som blef moder
till Knut Magnusson (se K n u t, danska konungar 3)
samt sedermera äktade en rysk furste, med hvilken hon
blef moder till Valdemar den stores drottning, Sofia,
och slutligen i äktenskap med Sverker den äldre blef
den sverkerska ättens stammoder.
2. M., "konung af Livland", yngre son af konung
Kristian III, f. 1540 i Köpenhamn, d. 1583 på
ett slott i Kurland, fick 1560 af sin broder,
konung Fredrik II, de kort förut inköpta stiften
Kurland .och ösel och valdes s. å. till biskop. I
östersjöprovinserna kämpade emellertid Sverige,
Polen och Ryssland om herraväldet, och M. hade mycket
svårt att reda sig, i synnerhet som han hängaf sig
åt ett lättsinnigt lefverne. Sveriges anfall blef en
af orsakerna till Nordiska sjuårskriget (1563-70),
under hvilket M. förlorade största delen af sitt
land. Efter krigets slut drog han till Moskva,
erkände tsar Ivan Vasiljevitj som sin öfverherre
och gjordes af honom 1571 till konung af Livland,
under det att Danmark indrog ösel, samt fick
1573 tsarens släkting Maria (13 år gammal) till
gemål. M. var endast ett redskap i Ivans händer och
lämnades h. o. h. i sticket, sedan polackerna (1577)
intagit Livland. Ivan fråntog honom då större delen
af det område, som ännu var honom öfrigt, hvarefter
M. tog sin tillflykt till Polen. 1662 fördes hans
lik till Danmark och bisattes i Roskilde domkyrka.
l o. 2. E. Ebg.
Magnus, norska konungar:
1. M. d e n g o d e, son till Olof den helige och hans
frilla Alvhild (Elfhildis), f. 1024, d. 25 okt. 1047,
fick namnet M. efter Karl den stores tillnamn. Vid
4 års ålder följde han fadern i landsflykt till
Gårdarike och kom sålunda att bli uppfostrad hos
storfurst Jaroslav af Novgorod, g. m.
Mynt, slaget (i Lund) för Magnus den gode.
hans frände Olof Skötkonungs dotter Ingegärd. Då den
danske lydkonungen Sven Alfivasson, som efter Olof den
heliges fall vid Stiklastad (1030) af sin fader, Knut
den store af Danmark, fått Norges krona, snart gjorde
sig hatad af norrmännen, kallades M. tillbaka 1035,
och höfdingarna slöto sig till honom. Sven och hans
angelsaxiska mor lämnade då landet. Till en början
tycks M. ha obilligt strängt farit fram mot faderns
fiender, men slog snart om och blef en så mild regent,
att han fick tillnamnet "den gode". Vid Svens död
(1036) gjorde dennes i Danmark regerande halfbroder
Hardeknut anspråk på Norges krona, men tack vare
konungarnas rådgifvare öfverenskoms, att den, som
lefde längst, skulle ärfva den andres rike. Då
Hardeknut dog, 8 juni 1042, blef således M., 18
år gammal, konung äfven i Danmark. Han tillfogade
venderna, som trängt härjande upp genom Jylland,
på Lyrskovheden i Slesvig 28 sept. 1043 ett
tillintetgörande nederlag. Under sin vistelse i Norge
insatte M. Knut den stores systerson Sven (Estridsson)
som regent i Danmark. Då denne sökte lösrycka Danmark
från Norges öfverhöghet, måste M. flera gånger draga
i härnad mot honom. Under ett dylikt tåg afled han
ombord på sitt skepp. M., som var ogift, gjorde
vid sin död Sven Estridsson till sin efterträdare i
Danmark. Året förut hade han tagit Olof den heliges
halfbroder Harald Hårdråde till medregent i Norge.
2. M. H a r a l d s s o n, Harald Hårdrådes son,
d. 1069, blef 1060 faderns efterträdare på Norges tron
och tog 1067 sin broder Olof Kyrre till medregent.
Själf styrde han norra delen af landet med
Nidaros till hufvudstad.
3. M. B a r f o t, den föregåendes brorson, Olof
Kyrres son, f. 1073, d. 24 aug. 1103, efterträdde 1093
fadern och började sin regering med ett tåg till de
af norrmän koloniserade nordskotska öarna, som han
tvang att betala skatt. I slutet af århundradet
framkallade M. strid med Sverige och härjade i
Västergötland, men förliktes med konung Inge (se
denne) på fredsmötet i Kunghäll 1101 och äktade
Inges dotter Margareta ("Fredkulla"). 1102 eröfrade
M. ön Man och försökte äfven under-kufva Irland, men
dräptes af irerna. Han begrofs i S:t Patricks kyrka
i Down. M. efterträddes af sina tre oäkta söner
Eystein (öistein), Sigurd och Olof. - Hans öknamn
kom däraf, att han efter tåget till Skottland gick
barbent och klädde sig på skotskt vis i kort kjortel.
4. M. den blinde, den föregåendes sonson, son
till Sigurd Jorsalafare, f. omkr. 1115, d. 12 nov.
1139, efterträdde 1130 fadern, men måste snart
taga en föregifven morbror Harald Gille (se Harald,
norska konungar 5) till medregent, till hvilken
landets stormän närmare slöto sig, emedan han
var mera medgörlig än den stridbare M.
1133 kom det till fullständig brytning
mellan de båda konungarna. Harald fick
dansk hjälp och tillfångatog M., som kastrerades,
bländades och inspärrades som munk i klostret på
Nidarholmen (1135). Sigurd Slembe, som rest sig
mot och dräpt Harald (1136), befriade M. och började
krig mot Haralds söner Inge och Sigurd samt deras
stormansparti. I ett sjöslag mellan dem
och de unge konungarna vid Holmengraa utanför
Strömstad stupade M.
5. M. E r l i n g s s o n, den föregåendes
systerson, son till Erling Skakke och Sigurd
Jorsalafares dotter Kristina, valdes fem år gammal
vid Inge Haraldsson Krokryggs fall 1161 till konung
af stormanspartiet, ehuru kronan med maktens rätt
tillhörde Inge Krokryggs motkonung sedan 1157, Håkan
Herdebred (se Håkan, norska konungar 3). Erling Skakke
hämtade hjälp hos konung Valdemar af Danmark.
Håkan stupade i sjöslaget vid ön Ssekken
(1162), och hans anhängare sprängdes. Makten
stannade emellertid hos de världslige stormännen
och landets höga andliga herrar. 1164 kröntes
dock M., den förste af Nordens konungar, i Bergen
af ärkebiskop Eystein (öistein), som "per-petuus rex
Norvegise" och förklarades för Olof den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
