Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maine ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller 90 dagars fängelse vid förnyad
förseelse. Guvernören och statsrådet utnämna en
statskommissionär, som förser statsmyndigheterna med
spritdrycker för medicinskt och tekniskt ändamål,
och i hvarje stad tillsätta myndigheterna en
agent, som förestår försäljningen. Det är denne
förbjudet att sälja åt minderåriga, indianer,
soldater, berusade eller åt sådana personer,
om hvilkas omåttliga vanor han underrättats
af släktingarna eller myndigheterna. Lagen, som
allmänt kringgås, är icke uppburen af allmänna
meningen, och förbudsfrågan spelar en framstående
roll i statslifvet. En folkomröstning i sept. 1911
syntes utfalla mot lagen, men en senare granskning
af valresultatet visade, att en ringa majoritet för
förbudets upprätthållande fanns.
Det område, som nu
utgör staten, började koloniseras 1604 af De Monts,
som 1603 af Henrik IV i Frankrike fick fribref för
hela landet mellan 40 och 46° n. br. under namnet
Acadia och följ. år anlade ett fäste vid mynningen
af S:t Croix river. 1606 erhöll Plymouth-kompaniet
fribref af Jakob I och utsände 1607 ett sällskap af
120 pers., som grundlade en koloni vid mynningen af
Kennebec river, hvilken dock snart öfvergafs. 1620
hade "Council for New England", Plymouth-kompaniets
arftagare, erhållit en förläning af land mellan 40°
och 48° n. br. från haf till haf, och 1622 erhöllo
Gorges och John Mason af "the Council" förläning på
området mellan Merrimac och Kennebec under namnet
Maine. 1629 delade de detta område, då Gorges tog
landet mellan Piscataqua och Kennebec, som han kallade
New Somersetshire och hvars styresman han blef, sedan
han 1639 erhållit ett kungligt fribref. Puritanerna i
Massachusetts, som ställde sig fientliga mot Gorges’
anglikaner, gjorde till följd af de olika fribrefvens
obestämda gränsbestämmelser anspråk på hela M. och
bemäktigade sig småningom detsamma samt köpte 1677
Gorges’ arfvingars rättsanspråk, hvarefter M. var en
del af Massachusetts ända till 1820, då det (3 mars)
upptogs som egen stat i unionen.
J. F. N.
Maine [män], Louis Auguste de Bourbon, hertig af M.,
Ludvig XIV:s af Frankrike son med markisinnan de
Montespan, f. 1670, d. 1736 i Sceaux, legitimerades
1673, uppfostrades af madame de Maintenon och blef
sin kunglige faders älsklingsbarn. Han erhöll höga
militära sine-kurer, blef furste af Dombes samt grefve
af Eu (1681) och förmäldes 1692 med Anne Louise de B o
u r-bon-Condé(f.!676, d. 1753), en sondotter till den
"store Condé". 1714 tillerkändes honom och brodern,
grefven af Toulouse, successionsrätt till tronen. Men
hertig Filip af Orleans, som efter Ludvig XIV:s död
tillvällat sig ensam styrelsen för den 5-årige Ludvig
XV:s räkning, beröfvade honom alla hans prerogativ
som prins af blodet och nedflyttade honom till vanlig
pär af Frankrike (1717). Eggad af sin ärelystna gemål,
inlät han sig då i den sammansvärjning till regen-tens
störtande, hvilken är förbunden med spanska sändebudet
Cellamares namn. Men anläggningen uppdagades, och
båda makarna sattes i fängelse, hertigen på slottet
Doullens (dec. 1718). 1720 upphäfdes fångenskapen,
och 1723 fick hertigen af M. rang näst efter prinsarna
af blodet. Med den längst öfverlefvande af hans söner
Louis Charles de_ Bourbon, grefve af Eu, utslocknade
familjen 17(5.
Maine [méYn], sir Henry James Su inne r, engelsk
rättslärd, f. 1822, d. 1888, är en af den moderna
universalrättshistoriens grundläggare ; bland hans
förnämsta arbeten äro Ancient law: its connection with
the early kistory of so-ciety, and its relation to
modern ideas (1861), Village communities in the East
and West .(1871), Lectures ön the early history o}
institutions (1875) och Dissertations ön early law
and custom (1883), samtliga äfven i senare upplagor.
(Rid.)
Maine de Biran [man do birä7], M a r i e F r a n-9ois
Pierre Gauthier, fransk filosof, f. 1766, d. 1824
i Paris, anställdes i departements-förvaltningen i
Dordogne 1795 och valdes till medlem af De femhundras
råd 1797, men valet upphäfdes, emedan M. var
(liberal) rojalist. M. blef slutligen underprefekt
i sin födelseort Bergerao samt var deputerad 1812-16
och 1818-24. Som filosof och författare var M. föga
känd af sin samtid, ty flertalet af hans skrifter
utkom först efter hans död. Men han samlade omkring
sig en krets af lärda vänner, såsom Ampere, Cuvier,
Guizot, Royer-Collard och Cousin m. fi., hvilka båda
senare nog i sin filosofiska utveckling af honörn rönt
starkt inflytande. Flera af M:s skrifter voro svar
på af vetenskapliga sällskap uppställda prisfrågor,
såsom Mémoire sur Vhabitude (1803), prisbelönad af
Institutet liksom hans afhandling om La décomposition
de la pensée (1805), La perception immédiate (1807),
prisbelönad af Berlinakademien, och Les rapports du
physique et du moral de Vhomme (1811) i Köpenhamn;
de tre sistnämnda afhand-lingarna utgåfvos först
efter hans död; däremot utgaf han själf kritiska
skrifter öfver Laromiguiéres (1817) och öfver Leibniz’
filosofi (1819). Efter hans död lämnades samtliga hans
handskrifter till V. Cousin, som utgaf hans Oeuvres
posthumes (d. l 1834, d. 2-4 1841). E. Naville utgaf
Oeuvres inédites (3 dlr, 1859) och Bertrand Opuscules
(l vol. 1887). Men M:s förnämsta arbete var en Journal
intime, af hvilken Naville lämnade intressanta utdrag
i Pensées de M, (1857, nya uppl. med fullständigare
utdrag 1874 och 1877). I denna dagbok framträder
en ädel, tillbakadragen tankar-personlighet, som
steg för steg söker sig fram till en öfvertygelse,
långt mer genom att kritiskt pröfva sin egen inre
erfarenhet än genom att gå vetenskapens vanliga,
mera objektiva vägar. I den psykologiska vändning, som
M. ger nästan alla problem, ligger hans originalitet,
och det var därigenom han fick historisk betydelse
för utvecklingen af den riktning inom den franska
filosofien, som sedan kallades spiritualismen och
eklekticismen. I sina första skrifter visar han
sig påverkad af 1700-talets sensualister, men redan
i förstlingsarbetet skilde han sig från dem genom
erkännandet af en högre, mera aktiv sida i själslifvet
än den, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
