- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
573-574

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Majsena ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för-mak), nu blott i några få uttryck ("i sakta mak",
långsamt, i all bekvämlighet).

Makadamisering, ett efter skotten J. L. Mac Adam
(se d. o.) uppkalladt sätt för vägbeläggning med
krossad sten, makadam. Se vidare Gatläggning, sp. 800.

Makaken, zool. Se Makakerna.

Makakerna, Macacus, zool., bilda ett släkte inom
fam. de smalnäsiga apornas grupp. Hithörande apor
utmärkas genom undersätsig kroppsbyggnad, kraftiga, ej
särskildt långa lemmar, förlängd nos och stora nakna
sittvalkar; näsborrarna öppna sig bakom nosspetsen;
bakersta kindtanden i underkäken är försedd med
fem knölar och längre än första, och andra äkta
kindtanden; yttre svans kan saknas. Med undantag
af en art (M. eller Inuus ecaudatus) se d. o.),
som förekommer å Gibraltar, i Marokko och Algeriet,
tillhöra de öfriga – omkr. 17 arter – Asien och
företrädesvis dess till den orientaliska regionen
hörande del; en från Kinas bergstrakter känd art är
genom tät päls skyddad mot kölden. Under pliocen-
och kvartärperioden lefde flera Macacus-arter
i Europa. Makakerna förekomma i flockar ofta af
betydande storlek och vanligen sammansatta af båda
könen och olika åldrar. De äro visserligen rätt
rörliga djur, men öfverträffas dock i detta afseende
af andra Gamla världens apor. Deras föda är något
olika; flertalet, om ej alla, arter förtära insekter
och därjämte växtföda; somliga uppges därjämte förtära
ödlor och grodor. Alla bruka magasinera födoämnena i
kindpåsarna för att vid lägligt tillfälle i ro kunna
tugga och förtära dem. Som ungar äro de läraktiga
och ega stor anpassningsförmåga; med åldern bli de
opålitliga. De fortplanta sig äfven i fångenskap. – Af
de vanligare arterna må här nämnas följande: makaken
l. Java-apan, M. cynomolgus, uppnår en längd af 1,15
m., hvaraf 55-58 cm. komma på svansen. Ansiktet är
ljusbrunt eller blekgrått, hvitt mellan ögonen;
öron, händer och fötter äro svarta; färgen å de öfre
kroppsdelarna är grönbrun, å de undre hvitirrå. Arten
har vidsträckt utbredning: från Burma, Malakka till
Timor, Celebes och Filippinerna. Den lefver i sällskap
af 15–20 individer i skogarna vid flodmynningar och
mangrovekärr, där den har riklig tillgång på sin
älsklingsföda: hvarjehanda kräftdjur; i fångenskap är
den allätare. De fångas i stora mängder, äro läraktiga
och därför omtyckta följeslagare åt positivspelare och
medverkande å apteatrar. – Hattapan, M. sinicus,
är mindre än den föregående (omkr. 90 cm. lång);
hufvudhåret går stråligt ut från hjässan, och pannan
är naken; f. ö. liknar hattapan java-apan. Den
förekommer i södra Indien och lär af infödingarna
betraktas som helig. – Bundern, M. rhesus,
skiljer sig från de båda föregående företrädesvis
därigenom, att svansen är ej mera än hälften så
lång som hufvud och bål; kroppen är undersätsig och
lemmarna kraftiga, ansiktet är köttfärgadt. Arten
förekommer i norra Indien från Himalaya till
Godavarifloden.

L–e.

Makalaka, betsjuanastam i Syd-Afrika (Brittiska
Sambesi), på ömse sidor om Sambesi nedanför
Viktoriafallen, äro skickliga jordbrukare, bryta och
smälta järnmalm samt äro skickliga smeder. I olikhet
med sina östra grannar fila de ej tänderna
och genomborra ej läppar och näsa. De
skilja sig fördelaktigt från alla sina grannar
genom renlighet och ärlighet och tyckas i
det hela vara ett mera sympatiskt negerfolk.

E. Rld.

Makalla (Mokalla), stad och sultanat på södra
kusten af Arabien, en del af Hadramaut (se d. o.).

Makalle, bergfästning i Abessinien, förr residens
för "negus" Johannes och sedan för ståthållaren
i Tigré, omkr. 225 km. s. om Masaua, på en 2,000
m. ö. h. belägen högplatå, försvarad af ett af
italienska ingenjörofficerare anlagdt fort, Enda
Jesus, och en dubbel omfattningsmur. Utanför denna
ligger ett af italienare för negus Johannes byggdt
palats. 7-25 jan. 1896 försvarade sig italienarna i
M. under major Galliano mot en tjugudubbelt starkare
abessinsk här, men måste slutligen af vattenbrist
kapitulera mot fritt aftåg.

Makalös, namn på ett örlogsskepp (se Bagge, J.) och på
Delagardieska palatset (se d. o., sp. 64, jämte fig.).

Makamer, arabisk diktform. Se Arabiska litteraturen,
sp. 1277. Den berömdaste makamförfattaren var Hariri
(se denne).

Makana, etnol., klubba af trä med insatta skarpa
stenskärfvor, hos malajer, aztekerna i Anahuac och
andra folk.

Makaraka, namn på de östligaste, till
njam-njamnegrerna hörande stammarna.

Makari 1. Kotoko, en negerstam i Bornu,
som bor i sumptrakterna vid Tsadsjöns södra
ända. De lefva som fiskare och jordbrukare
(durra, majs, indigo, bomull). Industrien,
särskildt färgning, står på jämförelsevis
hög ståndpunkt. De äro allmänt muhammedaner.

E. Kld.

Makariev. 1. Kretsstad i ryska guv. Nizjnij-Novgorod,
vid Volga. 1,443 inv. (1897). I M. j ligger
det vackra, med höga murar omgifna klostret l
M. Under tre årh. var M. berömdt för sina stora
mässor, som efter en eldsvåda 1816 flyttades till
Nizjuij-Novgorod. – 2. (M. vid Unsja) Kretsstad
i ryska guv. Kostroma. 6,068 inv. (1897).

1 o. 2. J. F. N.

Makarij, ett i den ryska kyrkan vanligt
munknamn. 1. M., rysk kyrkoreformator, f. 1428,
d. 1563, blef 1526 ärkebiskop af Novgorod och 1542
metropolit i Moskva. Han ifrade för munkarnas
sammanlefnad utan det forna isoleringssystemet
i enskilda celler och för kanonisering af heliga
fäder. För stärkande och centralisering af kyrkan
samt för höjande af det sedliga lifvet och revidering
af de gamla skrifterna hölls under hans ledning den
ryktbara Stoglav-synoden 1551, hvarvid han själf
redigerade de flesta svaren på de af tsar Ivan den
förskräcklige förelagda frågorna. På hans initiativ
anlades ock i Moskva det första boktryckeriet, som
dock snart förstördes af den fanatiska pöbeln. I sitt
litterära nit att taga reda på alla böcker, som funnos
i Ryssland, föranstaltade han det stora samlingsverket
af helgonskildringar o. d. under namnet "Tjeti
minej". Jfr N. Lebedev, "M., mitropolit vseossijskij"
(1877). – 2. M. (hans världsliga namn var Michail
Jakovlevitj Glucharev), rysk missionär och
språkforskare i Sibirien, f. 1792, d. 1847, inlade
stora förtjänster om spridande af kristendom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:06 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0307.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free