Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Malakkasundet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Malatesta-Mal au coeur
616
medeltiden stora områden af Lunigiana, berglandet
mellan Ligurien och Toscana kring Massa och
Carrara. Genom stark förgrening och många delningar
miste den under 1400-talet sin betydenhet och
förlorade under 1500-talets stormar större delen
af sina besittningar. Den fortlefver ännu delad
på en mängd linjer. - Germanico M., påfiig nuntie
(sändebud) i Sverige, f. omkr. 1550, d. 1604,
tillhörde linjen Tresana och Lusuolo och var son till
en hofman hos hertigen af Parma, re-gentinnans af
Nederländerna gemål. Han kom efter slutade studier
i Perugia 1568 till Rom i kardinal Farneses hof,
studerade från 1570 teologi i Padua och började 1572
sin diplomatiska bana som sekreterare hos påfiige
nuntien i Madrid, Ormanetto. 1578 var han åter vid
kurian (påfliga hofvet) och sändes med den gyllene
rosen till hertiginnan af Parma. 1580 blef han nuntie
i Inner-österreich hos ärkehertig Karl. Efter nitisk
verksamhet där och två extra missioner till riksdagen
i Augsburg 1582 och ärkebiskopsvalet i Köln 1583 var
M., som sistnämnda år utnämnts till biskop af San
Severo (ett litet fattigt, af turkarna förhärjadt
stift i Apulien), 1584-86 nuntie hos kejsaren. Han
användes ånyo först efter Sixtus V:s död inom
diplomatien, blef 1591 nuntie i Neapel och 1592 i
Polen. Där inföll höjdpunkten af hans bana. Han blef
snart Sigismunds förtrogne rådgifvare. Genom att
göra denne till det förnämsta verktyget för kurians
politik lyckades M. genomföra sin inrikespolitiska
hufvuduppgift. 1590-talet betecknar i Polen
katolicismens definitiva seger och protestantismens
hastiga tillbakagång. Utrikespolitiskt hade
M. ej samma framgång. Trots understöd af en
kardinallegat, Caetani, kunde han ej genom-drifva
sin viktigaste uppgift: Polens anslutning till
ligan mot turkarna. I andra rummet stod Sveriges
rekatolisering. M. sträfvade under hela sin nuntie-tid
med stort nit mot detta mål. 1593-94 följde han
Sigismund till Sverige och var därunder den hemlige
ledaren af hans politik. Hans intressanta depescher
sprida rik belysning öfver händelseförloppet och
visa, huru klart den kloke italienaren öfversåg
situationen. Under de långvariga underhandlingarna
i Stockholm och Uppsala emellan Sigismund och det
protestantiska partiet sökte M. förmå Sigismund
att ge katolikerna samma fria religionsutöfning
som protestanterna samt att begränsa de senares
friheter. Han sökte äfven underhålla konungens misstro
till de ledande männen i Sverige för att bättre kunna
begagna honom för sina syften. Då Sigismund vägrade
bekräftelse på Uppsala mötes beslut före kröningen,
vände sig den allmänna förbittringen mot M. Hans
aflägsnande begärdes, och hertig Karl underrättade
honom, att hans lif var i fara. M. nekade att sätta
sig själf i säkerhet. Då Sigismund slutligen på
sina jesuitiska biktfäders tillstyrkan uppfyllt
alla ständernas fordringar, afgaf han inför M. en
hemlig protest mot alla medgifvanden till kättarna,
såsom honom med våld aftvungna, hvartill fogades
ett löfte, att katolikerna senare skulle erhålla
religionsfrihet. Att biktfäderna med M:s goda minne
tilläto Sigismund bekräfta Uppsala mötes beslut, är
säkert; men kurian kunde, om så behof des, förneka
bekräftelsens giltighet, emedan den getts utan dess
uttryckliga medgif vande. Sigismund rådfrågade
M. också i inrikes svenska frågor. Med åren slappnade
kurians intresse för det aflägsna Sverige. Kriget
i Ungern och dess världspolitiska konsekvenser
behärskade helt dess polska politik. 1599 sändes
M. för att lösa striden om Siebenburgen. Hindrad
af sjukdom, hann han ej ingripa, förrän svärdet
afklippt härfvan, föll därför i onåd i Rom och
rappellerades. Om hans sista lefnadsår har man blott
äldre okontrollerade uppgifter af tvifvel-aktigt
värde. Outtömlig på utvägar, energisk, målmedveten
och behärskande alla yrkets tekniska finesser, var
M. en af tidens bästa diplomater, som öfverallt vann
furstarnas tillgifvenhet och allmän aktning. Han
hann äfven med att vara en utmärkt biskop i Carlo
Borromeos anda. M:s skriftliga kvarlåtenskap är mycket
stor. Jämte en stor del af hans privata brefväxling
gömma arkiven massor af depescher från honom. Litt.:
Reichen-berger, "G. Malaspina und F. Sega 1584-1587"
(i "Nuntiaturberichte aus Deutschland 1585-90",
1905), och Yeress, "Epistolse P. Alfr. Carrillii
S. I. 1591-1618" (i "Monumenta Hungarise historica",
1906). Hj. B-d.
Ma!ate’sta, P a o l o och G i a n c i o 11 o. Se
Francesca da Rimini.
Malatia (Azbuzu), stad i turkisk-asiatiska vilajetet
Mamuret-ül-Aziz, 45 km. v. om Eufrat. Omkr. 30,000
inv., armenier, kurder och kisilbascher. Det är
en helt modern ort, ombyggd efter jordbäfningen
1893, med många vackra byggnader, och bekant för
sina fruktträdgårdar. Den har protestantiska
(amerikanska) och katolska missioner och är
säte för en armenisk katolsk biskop. Omkr. 10
km. nordligare ligger Eski-scher l. "gamla staden"
(forntidens Melitēne). Den äldsta platsen var
sannolikt Arslan Tepe, något s. om Eski-scher, där
två hittitiska steler med jaktscener anträffades
1894. Under Titus blef orten station för 12:e
legionen, och Trajanus gjorde den till stad,
som genom sitt läge vid viktiga militärvägar
och traktens bördighet nådde stor blomstring och
af Justinianus gjordes till hufvudstad i Armenia
tertia. Under medeltiden var den ett hufvudsäte för
jakobiterna, Abu-l-faradschs födelseort, och skall
i början af 1000-talet haft 60,000 stridbara män.
(Wbg.)
Mälatimädhava, ett drama af den indiske skalden
Bhavabhuti (se d. o. och bd XII, sp. 540) af den
art, som benämnes prakarana (borgerligt skådespel),
behandlande Mälatis och Mädhavas kärlekshistoria
(händelsen spelar i Ujjayini strax före eller
vid författarens egen tid). Stycket har blifvit
kalladt indernas "Romeo och Julia", fastän
med lyckligt slut. Dramat är utg. i Calcutta
(1830), vidare af Lassen (1832), Trithen (1848),
Ram-krshna Gopal Bhandarkar (1876; 2 uppl. 1890),
Jivänanda Vidyäsägara (1876), Viveka Kalanidhi (1883)
o. s. v. Det har öfversatte till eng. af H. H. Wilson
("Select specimens of the Theatre of the Hindus",
1826; därefter till tyska af 0. L. B. Wolff,
"Theater der hindus", II, 1831), till ty. af
Fritze (1884) samt till fr. af G. Strehly (1885).
K. F. J.
Malati’tze. Se Molatycze.
Mal au coeur [ma’l å kör], fr., kväljningar och
krökningar. - Mal de mer [-da mar], sjösjuka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
