- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
725-726

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Manchestermaskin ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tropeolin 000 n:o 2 eller ß-naftolorange. Det är
natriumsaltet af sulfanilsyra-azo-ß-naftol.
H. E.

Mandasor [mändesåe]. Se Mandsaur.

Mandat (lat. mandatum, se d. o.). 1. Jur., uppdrag,
ett aftal, hvarigenom en person förbinder sig att för
en annans räkning utföra ett rättsärende. Mandatet
kan afse, att mandatarien (uppdragstagaren) skall
utföra uppdraget i eget namn och således själf i
st. f. mandanten (uppdragsgifvaren) träda
i rättsförhållande till tredje man, och benämnes
i sådant fall mandat i egentlig mening; hit hör
kommissionsaftalet, hvaraf speditionsaftalet är
en underart. Men i den moderna rätten är det äfven
möjligt, att uppdraget skall utföras icke blott för
uppdragsgifvarens räkning, utan äfven i hans namn,
så att han omedel-hart förvärfvar de rättigheter
och ikläder sig de förpliktelser, som härflyta
ur rättsärendet. Denna art, hvilken var för den
romerska rätten principiellt okänd, uppkommer genom
mandatets förening med en fullmakt och kan kallas
fullmaktsmandat (jfr Fullmakt). Det är detta, som
eg. afses i vår lag (Handelsb. 18 kap.) liksom i
de flesta främmande. Äfven beträffande mandat utan
fullmakt (kommissicnsaftal) råder benägenhet att i
viss mån anse mandanten omedelbart berättigad genom
uppdragets utförande; särskildt plägar mandanten
tillerkännas separationsrätt i mandatariens konkurs. I
motsats mot den romerska ger den nyare rätten
mandatarien i regel anspråk på arfvode. – Viktiga
användningar af mandatet äro bl. a. rättsförhållandet
emellan ett bolag och dess styrelse samt inkasserings-
och betalningsmandat, af hvilka anvisning och växel
anses vara sammansatta. – Om imperativt mandat se
d. o.

2. Franskt pappersmynt under Direktorium.
Se Assignat, Frankrike, sp. 1154, och
Territorialmandat.

3. Manlig bragd, bedrift, dåd. Bruket af ordet
mandat i denna betydelse tillhör nysvenskan och
har utan tvifvel uppkommit på folketymologisk väg,
med omtydning efter "man" och "dat" (Ity. dat,. hty.
that, sv. dåd; jfr hjältedot). 1. Hj. H-d.

Mandatarie, jur. Se Mandat 1.

Mandatsprocess, jur., en under medeltiden utbildad
summarisk processart, som skilde sig från den
vanliga däri, att domaren ensamt på kärandens
framställning, utan att höra svaranden, gaf den
sistnämnde en befallning (lat. mandätum) att fullgöra
något, t. ex. att betala en fordran. Befallningen
kunde vara ovillkorlig eller villkorlig. I förra
fallet egde svaranden, strängt taget, icke rätt att
försvara sig; dock medgafs honom att göra gällande
vissa invändningar, som kunde genast pröf-vas. I
senare fallet däremot förföll befallningens verkan,
om någon invändning inom viss tid framställdes, och
saken förhandlades därefter i vanlig ordning inför
domstolen. Från den förra arten af mandatsprocess
härleder sig det svenska lagsökningsförfarandet. En
efterbildning af den senare arten infördes i svensk
rätt genom lagen 26 april 1907 om handräckning för
fordrans utfående (se Handräckning). - I främmande
rätt förekommer äfven i straffprocessen ett liknande
förfarande, i det domaren i ringare brottmål eger
att utan föregående domstolsförhandling fastställa ett
straff, som går i verkställighet, därest icke den
åtalade, efter att ha erhållit del af beslutet,
inom viss tid gör gensaga däremot; göres sådan,
förfaller beslutet, och saken behandlas i vanlig
ordning. I. Afz.

Mandatum, lat. 1. Uppdrag, som öfvertogs
för i en annans räkning. Den, som mottagit
det, kunde ställas till ansvar och dömas till
skadeersättning, om han tillfogat sin hufvudman
(mandätor) skada vare sig genom afsiktligt
förvållande eller genom försumlighet. Att bli
fälld i en rättegång härom medförde vanfrejd
(infamia). - 2. Fottvagningscerenionier i
Rom på skärtorsdagen. Jfr Fottvagning.
1. R. Tdh.

Mandaue [-daue], stad på östra kusten af ön Cebu bland
Filippinerna, omkr. 7 km. n. ö. om staden Cebu. 16,589
inv. \1903). Odling af majs och sockerrör.

Mande. Se Mandespråk.

Mandéer 1. Mandäer kallas ättlingarna af de gamla
babyloniska gnostiska döparsekterna. De bo i ringa
antal kring Basra i sumptrakterna vid Eufrats och
Tigris’ mynningar och i den angränsande persiska
prov. Kusistan. I Europa ha de i enlighet med
karmelitmunken Ignatius’ bok om dem af 1652 benämnts
Johanneskristna 1. Johanneslärjungar och ega kanske
något samband med Johannes döparens sedermera från
kristendomen separerade sekt i Gamla kyrkan. Själfva
kalla de sig nasaréer, mandéer (af manda,
kunskap, gnosis, sålunda likbetydande med "gnostiker"; se
Gnosticism) eller döpare (sabier). Det
sista namnet är särskildt afsedt för muhammedanernas skull,
alldenstund koranen räknar sabier jämte kristna och
judar till skriftbesittarna, som tolereras mot skatt
och ej måste omvändas till islam. Mandéernas lära
har undergått många förändringar och utvidgningar
under tidernas lopp, under babyloniskt, avestiskt,
hellenskt,- judiskt, kristet, gnostiskt, manikeiskt,
indiskt och islamskt inflytande. Med dess förnämsta
urkund, "skatten" (Ginza), "stora boken" 1. Adamsboken
(se d. o.), ha alltjämt nya delar införlifvats; däraf
dess religionshistoriska värde t. ex. för kännedomen
om eljest förlorade gnostiska och manikeiska
skrifter och läror. I mandéernas världsförklaring
| äro fantastiska naturspekulationer af olika
härkomst hopade på hvarandra, utan att vara satta
i system. Enligt en kosmogoni var i begynnelsen
Stora Piräj den allomfattande urgrunden, kanske
uppfattad som ett världsägg, och "Stora lysande
etern" 1. "Stora glansen", som tyckes vara omsluten
af Stora Pirä. Sedermera infördes manikéer-nas
"Ljuskonung" och sattes som en monoteistisk gudom
i spetsen för det hela. I "Stora lysande etern"
bor "Härlighetens stora ande" (Mana), ur hvilken
"herradömena" framgå, främst "Första lifvet" och,
på dess bön om sällskap och fortplantning, "Andra
lifvet". Tre af "Andra lifvets" emanationer vilja
skapa en värld. Då framkallar på "Första lifvets"
bön Stora anden ett väsen, som benämnes "Lifvets
kunskap", "Käre sonen", "Gode herden". Denne medlare
och frälsare, Manda de Hajje ("Lifvets kunskap"),
tyckes urspr, sammanhänga med Marduk, Babels gud, som
slog urtidens vidunder och skapade världen. "Lifvets
kunskap" trotsar mörkrets makter och stiger ned för
att skapa. Skapelsen utföres af Gabriel, äfven kallad
Petahil, såsom världsskapare till hälften

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:22 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0391.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free