- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
749-750

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mandi ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tills de 1903 till Berlin komna handskriftfynden från
Turfan (kinesiska Turkestan) medförde fragment af hans
skrift till persiske konungen Schapur (Schapurakan),
hans Evangelium och hans epistlar.

M. uppträdde 28-årig inför Schapur I på själfva hans
kröningsdag i hufvudstaden 20 mars 242 utan egentlig
framgång. I Schapurboken kallade han sig "en sångare,
som kommit från Babel, för att i världen upphäfva
ett rop". M:s predikan och manikeismen kunna med
ännu mindre rätt än islam betraktas som något slags
kristen sekt. Visserligen använde M. namnet Jesus
(Isa) eller Messias och andra kristna termer. Men
Isa, den himmelske ljusfrälsaren, var en mångud, och
den historiske Jesus, som judarna dödade, kallade
han en djäfvul. Sin eklekticism och samtidigt sin
läras babyloniska grund angaf han i Schapurboken:
Han var den sanne gudens sändebud, den siste och
fullkomligaste af dem, som enligt den gudomliga
visheten sändas till världen i vissa tidsåldrar och
för vissa länder; "såsom Buddha kom till landet
Indien, Zaratusjt till landet Persien och Jesus
till västerns länder, så kom denna profetia omsider
i den närvarande tiden genom mig, Mani, till landet
Babylonien". Fyra huvudbeståndsdelar kunna urskiljas
i M:s system.

1. Hans fader, en förnäm perser från Hamadan, hade
flyttat till Babylonien, där gossen föddes, och
lämnat modern, en ättling af arsakidernas kungliga
släkt, för att lefva asketiskt bland döparsekterna
i Syd-Babylonien, af hvilka kvarlefvor ännu finnas
i de s. k. mandéerna (se d. o.). Sorgfälligt
förberedd af sin fader, hämtade M. stoffet
till sin dualism från babyloniska och mandeiska
föreställningar. Världsstriden i M:s lära är mer
befryndad med Marduks kamp mot Tiamat än med Ahura
Mazdas mot Anra Mainyu. Ty af personliga viljors
strid finns där föga. Motsatsen är en naturmotsats
mellan ljus och mörker, mellan "Konungen öfver
ljusets paradis" och urmaterien. Den onda kvinnliga
världssjälen heter Humama, af samma stam som
Tiamat. Babylon var för M. den urgamla vishetens
hem. I prov. Babylon skulle enligt hans stadgande
hans kyrkas öfverhufvud eller påfve alltid bo. 2. Men
själfva principen för sin dualism fann han troligen
hos de asketiske döparna. Äfven med den gnostiska
litteraturen var han förtrogen, och inflytande från
hellenismen och Indien är ingalunda uteslutet. I
manikeismen blef naturreligionen icke förvandlad genom
en profetisk nyskapelse, utan den sublimerades och
utmynnade i asketisk frälsningsvishet. I asketismen
låg en af hemligheterna till dess framgång, en annan i
dess bländande fantasirikedom och kvasi-djupsinniga
konstighet. 3. Till denna österländska kärna fogades
kristna moment. M. kallade sig "paraklet", han
utsöndrade vissa delar af N. T., särskildt Paulus, som
oäkta. Först i Västerlandet upptogos för propagandans
skull flera kristna uttryck, såsom läran om Jesus
patibilis och ett slags treenighet. I Egypten och
annorstädes gingo de manikeiske upplysningsmännen
med på kristna högtider. Det är denna manikeism
Augustinus’ skrifter lära oss känna. 4. M. hyllades
som "Khorasans nye lärare". Mot mazdeismen ställde
han sig fientlig som mot kristendomen, men hämtade
från båda, från den förra i synnerhet i
eskatologien och renhetsläran: Vägrar man bröd
eller vatten åt en af annan religion, är det ej
af obarmhärtighet, utan för att ej orena de rena
elementen. Demoner äro uppkallade med avestiska
namn o. s. v. Först genom manikeismen blef den
avestiska dualismen mellan en god och en ond vilja i
Västerlandet uppfattad som en lära om ljus och mörker.
Österut i Turkestan fick M. mer framgång. Under
Schapurs andre efterträdare Bahram återvände han
med godt hopp, men fängslades, dödades grymt och
korsfästes 276–277 (sextioårig) i dåv. hufvudstaden
Gundeschapur. Det var det zoroastriska prästerskapets
verk. Det sökte undertrycka kätteriet med våld. Men
efter sasanidernas fall strömmade manikeismen
in. Utbredningen gick långt och hastigt. I ö. vittna
ända i Öst-Turkestan bitar af präktiga mässböcker
om den manikeiska kyrkans forna glans. I v. blef
den kristendomens kanske farligaste medtäflare –
Augustinus var en tid maniké, tills han genomskådade
Faustus – och fortsattes i priscillianismen
och katarerna i Syd-Frankrike. För iransk
statsvilja var den manikeiska asketismen gifvetvis
anstötlig. Hormizd, Schapurs efterträdare, skall
ha sagt: "Denne man har kommit för att uppmana folk
att fördärfva världen". Man jämföre Tacitus’ omdöme
om de kristne och kinesiska statsmäns uttalanden
om buddismen.

Systemet i M:s lära, manikeismen, var mycket
inveckladt, det rikhaltigaste af alla "gnostiska"
system. Urljuset kallas "den förste härlige",
"ljusparadisets konung". Han har "lemmar", fem
kroppsliga "lemmar": saktmod, vetande, förstånd,
hemlighet, insikt; fem andliga: kärlek, tro,
trohet, ädelmod, vishet. Omkring honom hvila
en ljus-eter och en ljus-jord, tillsammans
bildande "storhärligheten". Nedanför denna
komplex är "mörkret", liksom ljuset åt tre håll
obegränsadt. Sedan sker blandningen. Satan, bildad
i mörkret, skakade ljusvärlden. Ljusparadisets
konung skapade då "lifvets moder", hon födde
"urmänniskan". Satan segrade öfver denna och
slukade en del af ljuset. Urmänniskan ville enligt
en version, att mörkret skulle sluka ljus, för
att det skulle få i sig gift. Ljuseoner skyndade
nu till hjälp. Af ljusets och mörkrets blandning
uppstod den synliga världen. De jordiska elementen
ha sålunda en dubbel natur, en god och en ond. Af de
flådde mörksens furstars ("arkonternas") hud gjorde
"lifvets moder" himlahvalfvet. Världsbyggaren byggde
tio himlar och åtta jordar. Det gäller alltsedan
att befria ljuselementen ur mörkret. Solen upptager
ljuselementen, som komma från de heta, månen från de
kalle djäflarna. Det ljus, som ej af solen och månen
kan utlösas, kallade de västerländske manikéerna för
Jesus patibilis. De fängslade arkonterna stråla från
firmamentet af sitt slukade ljus. Man visar dem en
ljusjungfru, för att de skola lockas att ge ifrån sig
ljus. Ärkearkonten födde med sin gemål den första
människan för att samla det af mörkret eröfrade
och fångna ljuset och sålunda kunna bättre behålla
det. Sedan föddes Eva, begärets inkarnation. Nu sände
på de fem ljusänglarnas bön de högre eonerna Jesus och
en annan gud till understöd. Jesus undervisade Adam,
lärande honom återhållsamhet. Ärkearkonten födde med
Eva Kain; sedan födde hon Abel, som dödades.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:10 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0403.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free