- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
851-852

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mara ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

851

Mara

852

mäktigaste män. Sedan den gamla keltiska ätt, som
innehaft titeln, 1377 utslocknat, kom den genom arf
till Isabella Douglas, grefvinna af M. (f. omkr. 1360,
d. 1408), som 1404 bort-röfvades och äktades af
Alexander Stuart 1. S t e w a r t, f. omkr. 1375,
d. 1435, sonson på sidolinjen till konung Robert
I. Efter dennes död återföll titeln tiil kronan
och gafs omkr. 1457 af Jakob II åt dennes son,
John Stuart, som 1479 fängslades af sin broder,
Jakob III, och s. å. dog i fängelset. Titeln earl
af M. torde sedan ha getts åt konungens gunstling,
arkitekten och hof-raannen Robert Cochrane, som
gjorde sig hatad genom praktlystnad och försämring
af myntet samt 1482 öfverfölls af några stormän och
hängdes i konungens åsyn (se Douglas 11). Titeln
earl af M., som sedermera kortare tid bars af några
bland konungahusets anförvandter, tillerkändes 1565
John Erskine, lord E r-s k i n e, på grund af hans
härstamning från en af dess keltiska bärare. Han var
befälhafvare på slotten i Edinburgh och Stirling samt
guvernör för Maria Stuarts son Jakob (sedermera
Jakob Yl), deltog i resningen mot Maria efter
hennes giftermål med Bothwell, blef i sept. 1571,
efter dråpet på regenten Lennox, Skottlands regent,
men var som sådan endast ett redskap åt Morton (se
Douglas 14) och afled redan 29 okt. 1572. - Sonen
John Erskine, 2:e earl af M., f. 1558, d. 1634,
uppfostrades på Stirling castle tills, med Jakob
VI och blef 1578 för en kort tid till namnet dennes
guvernör. Jämte andra presbyterianska stormän deltog
han i Jakobs bortröf-vande 1582 (se R u t h v e n),
men måste, sedan Jakob 1583 lyckats undkomma, själf
fly till England, hvarifrån han 1585 återkom med en
armé och nödgade konungen till en uppgörelse, som
återgaf honom titlar och inflytande. 1601 företog
han en viktig beskickning till England och eraot-tog
drottning Elisabets försäkran, att Jakob skulle bli
hennes efterträdare på Englands tron. Han var 1616-30
Skottlands riksskattmästare (lord high treasurer). -
John Erskine, 6:e earl af M., f. 1675, d. 1732
i Aachen, var den egentlige ledaren af 1715 års
jakobitiska resning i Skottland. Han var skotsk och
sedan 1713 äfven engelsk statssekreterare, försäkrade
1714 den nye konungen, Georg l, om sin lojalitet,
men blef jämte andra ledande tories beröfvad sina
ämbeten och flydde därpå i aug. 1715 förklädd till
Skottland, där han 6 sept. lät resa pretendenten
Jakob Edvards standar. Han tågade därpå som dennes
högste befälhafvare till Perth, men sölade där bort
<en dyrbar tid och blef 13 nov. trots öfverlägsenhet
i truppantal slagen vid Sheriffmuir af en kunglig
här under hertigen af Argyll (se Campbell 4). Då
pretendenten i dec. kom till Skottland, var resningen
hopplöst misslyckad, och Erskine, som af pretendenten
22 okt. 1715 upphöjdes till hertig af M., måste i
febr. 1716 med sin herre fly till Frankrike samt
följde denne därefter till Avignon och Italien. Han
hade betydande andel i försöken att 1716-17 vinna
svensk hjälp för jakobiteinas sak. Han ådrog sig
emellertid allt starkare misstro vid pretendentens
hof och emottog 1721 i hemlishet en pension från
Georg I. 1724 lämnade han definitivt pretendentens
tjänst. Sin earlvärdighet hade han

som högförrädare dömts förlustig 1716;
den återställdes till släkten Erskine genom
parlamentsbeslut af 1824. Jfr lord Crawford,
"Earldom of M. in sunshine and shade" (1882).
V. S-g.

Mara (sanskr. mara-, eg. dödande, dråpare; död, dråp;
pest), ind. myt,, är i den buddistiska religionen
och mytologien såväl det ondas princip (buddismens
djäfvul) som också kärleksgud. Som det ondas princip
(märo päpimä, "Mara ondskan") synes M. snarast
motsvara bramanismens dödsgud (Mrtyu, Yama), men torde
af buddisterna identifierats med Kärna, kärleksguden,
hvilken med vällustens lockelser motarbetar människans
befrielse (moksa) från världen och hennes sträfvan
efter nirväna. I denna egenskap frestar han också
Buddha att uppge sin mission. Utom handböckerna jfr i
synnerhet Windisch, "Mara und Buddha" (i "Abhandlungen
der säch-sischen gesellschaft der wissenschaften",
bd XV, 1895), Charpentier, "Uber Rudra-Qiva" (i
"Wiener zeitschrift fur die kunde des Morgenlandes",
bd XXIII, 1910), som i den buddistiska Mara vill se
en ombildning af den vediske och bramanske Rudra.
K. F. J.

Mara ,(hebr., "bitterhet"), israeliternas första läger
i öknen (2 Mos. 15: 23-25), där folket knorrade öfver,
att det ej kunde dricka det bittra vattnet och där
Mose gjorde detta vatten sött genom att däri kasta
ett slags trä.

Mara (af outredd grundbetydelse, da. mare,
ty. mahr eller, vanligare, alp 1. alpdriicken,
eng. niglitmare, fr. cauchemar, it. incubo,
sp. pesa-dilla, lat. i’ncubus, asthma nocturnum,
grek. efialtes) kallas en känsla af kväfning,
beklämning eller tryckande tyngd öfver bröstet, som
kommer på under sömnen. Den medför ofta ett häftigt
uppvaknande med ängslan och oro. Dess orsaker kunna
vara mångahanda, stundom af allvarlig sjukdomsart,
såsom hjärtsjukdomar, digestions-rubbningar, stundom
kan symtomet vara rent nervöst och ett uttryck
för en allmän neurasteni ^se d. o.). - Af "maran"
skapade folktron tidigt ett trolldomsväsen. Ang. de
gamle romarnas föreställning om detta se I n c u b u
s. De nordiska folken tänka sig maran i skepnad af en
kvinna, som smyger sig in i rummet genom nyckelhålet
eller genom den finaste springa och sedan sätter
sig grensle öfver den sofvandes bröst ("ridas af
maran"). Stundom anses det vara vissa kvinnor, som
under natten - ofta sig själfva ovetande och mot sin
vilja - bli maror (jfr Häxa). Eftersom maran ej kan
komma upp i sängen till den sofvande utan att först
stiga i hans fotbeklädnad, bjuder försiktigheten, att
man ställer sina skodon under sängen med tåspetsarna
utåt. Maran tros "rida" icke blott människor, utan
jämväl hästar, hvilkas manar hon gärna sammantrasslar
(m a r-t of v or). Men äfven människor ha burit
mar-lockar (se P lic a polonica). Under 1600-talet
blef det t. o. m. ett mod att bära dylika flätade
"kärlekslockar", hvilka ansågos lyckobrin-gande
och skyddande mot sjukdom. Konung Kristian IV
af Danmark bar t. ex. en sådan på vänstra sidan
af hufvudet. Tron på dessa marlockars betydelse,
hvilken antydes redan i en svensk bok från 1300-talet
("Själinna thröst"), fortlefde hos vår allmoge ännu
vid midten af 1700-talet. Slut-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:43 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0454.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free