Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mareflundra ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
899
Margareta
900
fängslade ärkebiskopen Jakob Erlandsson frigaf
hon honom genast, men nådde dock icke därmed sitt
mål. 1270 begaf hon sig själf till Rom och utverkade
1273 en förlikning genom påfven. Under kriget med
hertig Erik af Sönderjylland tillfångatogs hon jämte
sin son i slaget på Loheden 1261 och satt under 9
månader fången i Hamburg, men förstod att därifrån
själf leda underhandlingarna samt utverkade först sin
egen och 1264 den unge konungens frigifning. M. behöll
stort inflytande på statens styrelse till sin död. Hon
är begrafven i klosterkyrkan i Doberan (jfr Erik,
danska konungar 6). - 3. M. (Märta), konung Erik
Klip-pings dotter, svenske konungen Birger Magnussons
gemål. Se Margareta, svenska furstinnor 3.
- 4. M., svensk-dansk-norsk drottning.
Se Margareta Valdemarsdotter. - 5. M.,
konung Kristian I:s dotter, f. 1456, blef 1469
förmäld med Jakob III af Skottland och dog 1487.
Se Kristian, skandinaviska konungar. 2. U- Ebg.
Margareta (eng. Margaret), drottningar af
England. 1. M., Edvard I:s andra gemål, f. omkr. 1282,
d. 1318, var dotter till Filip III af Frankrike
och Maria af Brabant. Giftermålet aftalades som
fredsvillkor 1298 och egde rum 1299. - 2. M. af
A n-j o u, Henrik VI:s gemål, f. 23 mars 1430,
d. 25 aug. 1482 i Dampierre, nära Saumur, var dotter
till René af Anjou och Isabella af Lothringen. Hon
tillhörde sålunda en sidogren af franska konungahuset,
och hennes giftermål 1445 med Henrik VI var ett led i
kardinal Beauforts politik att bringa de långvariga
fransk-engelska tronstriderna till slut. Vacker,
manhaftig, passionerad och förslagen, började hon
trots sin ungdom snart utöfva starkt inflytande på
politiken i sitt nya hemland, där hon från början
var impopulär som representant för fredspolitiken
och dess landafträdelser. Hon slöt sig 1447 nära
till hertigen af Suffolk (se De laPole2)i dennes
makttäflan med konungens farbror, hertig Humphrey
af Gloucester, och efter Suffolks fall 1450 till
hertigen af Somerset (se B e a u f o r t 5) mot
Rikard af York, representanten för den Yorkska
dynastigrenens tronanspråk. Då den svage Henrik
1453 drabbades af svår sinnessjukdom, sökte M., som
s. å. födde en son (se Edvard, engelska prinsar 2),
bli regentinna, men parlamentet utsåg i mars 1454
Rikard af York till protektor, och hans anhängare
drogo den späde prinsens äkta börd i tvifvelsmål. Om
växlingarna i det 1455 utbrytande inbördeskriget,
"Rosornas krig", se England, sp. 615-616, och H
e n-r i k, sp. 436. M. tog, efter Rikards seger
vid Northampton och erkännande som protektor och
tronföljare (1460), med sonen Edvard sin tillflykt
till Skottland samt sökte där hjälp mot afträdande
af Berwick (1461). Hennes seger vid S:t Albans (17
febr. s. å.) öfver Warwick och marsch mot London
visade sig som allenast öfvergående framgångar;
sedan Rikards son utropats till konung (Edvard IV)
och Yorkpartiet segrat vid Towton, måste M. fly först
till Skottland och 1462 till Frankrike, där hon -
som vanligt benägen att för personlig fördel uppoffra
engelska riksintressen
- af Ludvig XI, mot löfte att återlämna
det i Englands våld befintliga Calais,
utverkade en hjälpkår under Pierre de Brezé.
Hennes invasionsförsök i Northumberland 1463
misslyckades emel-
lertid fullständigt, och efter romantiska äfventyr kom
hon utarmad i aug. s. å. till Flandern samt vistades
därefter 7 år i Saint-Michel i Anjou, sysselsatt med
sonens uppfostran och fruktlösa intriger mot Edvard
IV:s tron. Då hennes forne dödsfiende "kungamakaren"
Warwick (se N e v i 11 e) brutit med Edvard IV
och 1470 besökte Frankrike, försonades han med M.,
och giftermål aftalades mellan» hans dotter Anne
Neville och prins Edvard. M, hade emellertid föga
andel i omhvälfningen 1470;, som bragte hennes
gemål från Tower upp på tronen (okt.), och samma
dag hon med en fransk truppstyrka landsteg i Dorset,
åtföljd af sin 18-årige-son, förlorade Henrik ånyo
tron och frihet genom Edvard IV:s seger vid Barnet
(14 apr. 1471). M. sökte nu framkalla en resning
västerut, men af-skars från Wales och besegrades
vid Tewkesbury (4 maj). Prins Edvard dräptes,
och M. fick som fånge göra ett skymfligt intåg i
London samt hölls i förvar, ända tills hon genom
fördraget i Picquigny (1475) utlöstes af Ludvig XI
och fick återvända till Frankrike (jan. 1476). Af
Ludvig fick hon en liten pension mot att hon afstod
alla anspråk på sin faders länder. M. är en af
hufvud personerna i Shaksperes "Henrik VI". -
Jfr Mrs Hookham^ "Life of Margaret of Anjou" (2
bd, 1872), sir J. L. Ramsay, "Lancaster and York"
(1892), C. Oman i "Political history of England",
IV | (1906), och K. Schmidt, "Margareta von Anjou,,
vor und bei Shakespeare" (i "Palaestra", 547 1906).
1-2. V.S-*.
Margareta (fr. Marguerite), franska furstinnor:
1. M. af A n g o u l é m e, hertiginna af A l e n-c
o n, sedermera drottning af N a v a r r a, f. 11
april 1492 i Angouléme, d. 21 dec. 1549 i Béarn,
var dotter till Karl af Orleans, grefve af Angouléme,
och Lovisa af Savojen. 1509 förmäldes hon med hertig
Karl af Alen^on, som afled 1525, och andra gången,
1527, med Navarras konung, Henrik II d’Albret; i
detta äktenskap föddes Johanna d’Albret, franske
konungen Henrik IV:s moder. För sin broder Frans
I af Frankrike hyste M. innerlig tillgifven-het
och öfvade starkt inflytande på honom, länge till
fromma för protestanterna, som hon sedan mottog vid
sitt eget hof i Nérac. Själf öfvergick hon dock
icke till evangeliska läran. Älskvärd, begåfvad
och lärd, beskyddade M. skalder och konstnärer
och utöfvade själf författarskap på både vers och
prosa. Kanske i samarbete med andra anses hon ha
skrifvit novellsamlingen Heptaméron (se d. o.), en
efterbildning af Bcccaccios "Decameron", som först
trycktes 1559 (i bearbetadt skick publicerades den
redan 1558 under titeln Histoire des amans fortunez);
efter originalmanuskriptet utsafs den af Leroux de
Lincy 1853-55 (3 bd); bästa uppl. är utg. af Frank
1873 (4 bd). Samlingen innehåller kärlekshistorier,
som berättas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
