Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maria ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Maria
fyra döttrar, som öfverlefde henne. Genom sonen Ludvig
(se Ludvig, franska tronföljare 3, sp. 1257) blef hon
farmoder till Ludvig XVI, Ludvig XVIII och Karl X. -
Litt.: markisinnan des Réaulx, "Stanislas et Marie
Leczinska" (1895), de Nolhac, "La reine M. L." (1900)
och "Louis XV et M. L." (1902).
6. M. Antoinetta (fr. Marie-Antoinette), konung
Ludvig XVI:s gemål, f. 2 nov. 1755 i Wien,
afrättad 16 okt. 1793 i Paris, var dotter af
tysk-romerske kejsaren Frans I och hans gemål
Maria Teresia af Österrike. För att befästa 1756
års fransk-österrikiska förbund öfver-enskommo
de båda hofven redan under M.-A:s barndom om ett
giftermål emellan henne och Frankrikes dåv. dauphin
(tronföljare), och 16 maj 1770 firades doras bröllop
i Versailles. I detta äktenskap föddes 4 barn. Af
dessa dogo två i späd ålder; de andra voro Maria
Teresia Charlotta, f. 1778, förmäld 1799 med sin
kusin, hertigen af Angouléme (se d. o.), och Karl
Ludvig, f. 1785 (se Ludvig, franska konungar 17,
sp. 1249). M.-A. var skön, stolt, viljestark, af
naturen ömsint och vänfast, men hennes bildning var
ytlig, ej minst hvad statssaker angick, och ung,
oerfaren, när hon infördes i det franska hof-lifvet
med dess frivolitet och för henne motbjudande
stela etikett samt förenad med en i många afseenden
underlägsen make, begick hon ödesdigra oförsiktigheter
och misstag. Visserligen kränkte hon ej sina plikter
som maka, och hennes älskvärdhet gjorde sig alltid
gällande, särskildt under det mera förtroliga lifvet
på hennes förtjusande lustslott Lilla Trianon,
men hon blef slösande och omåttligt begifven på
nöjen samt indrogs därigenom uti de mest lättsinniga
och intriganta hofkotte-rierna. Genom förbindelsen
med dessa och hennes förakt för etiketten skadades
oskyldigt hennes eget rykte, och till följd af deras
intriger förmåddes hon missbruka sitt inflytande
öfver konungen för att bereda förmåner åt ovärdiga
gunstlingar samt inverka på offentliga angelägenheter,
om hvilkas verkliga betydelse hon ej hade någon
föreställning, såsom då hon 1776 bidrog till att
störta Turgot och därigenom förhindrade de reformer,
som möjligen kunnat förekomma revolutionen. Äfven
i den yttre politiken inblandade hon sig - för att
främja Österrikes intressen -, och ehuru hon därvid
hade mindre framgång, än man antog, ådrog hon sig
härigenom bittert hat från motståndarna till den
österrikiska alliansen. Hennes fiender inom hofvet
utspridde om henne det gemenaste förtal, som beröfvade
henne den folkgunst hon förut vunnit genom sin
älskvärdhet och längre fram skulle lämna materialet
till de skamliga beskyllningarna under processen inför
Revolu-tionstribunalet. Allmänhetens dåliga mening om
hennes karaktär fick t. o. m. ett offentligt uttryck
genom parlamentets dom i den beryktade
halsbandsprocessen (se d. o.) 1785-86. Vid
revolutionens början skadade hon ytterligare både
sig och Frankrike genom att göra gemensam sak med de
aristokratiska hofkretsarna, hvilka hindrade konungen
från att själf träda i spetsen för reformrörelsen och
därigenom leda denna i en förnuftig riktning. Sedan
hofadeln till stor del emigrerat för att från
utlandet bekämpa revolutionen^ öppnades visserligen
hennes ögon för de faror, som måste bli följden af
dess själfviska och okloka tillvägagående, och hon
sökte t. o. m. begagna sig af Mirabeaus hjälp för
att rädda konungadömet. Men hon förstod dock aldrig
att uppskatta hans råd, och de förbindelser, som hon
sedermera ingick med det konstitutionella partiets
ledare, voro bevisligen på hennes sida blott ett
spel. Hon var ständigt öfvertygad om, att Frankrikes
och konungafamiljens räddning kunde beredas endast
genom de främmande makternas mellankomst, och att
utverka denna blef under revolutionens fortgång det
ständiga målet för hennes sträfvan. Ehuru detta
blott tjänade till att förvärra olyckan, skulle
ett annat handlingssätt svårligen för henne varit
möjligt efter den riktning hela hennes föregående
lif erhållit och under intrycket af alla de faror,
som revolutionen beredde henne. Med den ovärdige
Filip af Orleans i spetsen hade nämligen alltifrån
den stora folkrörelsens början en mängd demagoger
ständigt uppretat folket mot "österrikiskan", och
natten emellan 5 och 6 okt. 1789 var hon nära att
mördas af parispöbeln, som uttågat till Versailles,
samt räddade sig endast genom att halfklädd fly
till konungens rum. Efter denna händelse nödgades
den kungliga familjen inflytta till Paris, där dess
säkerhet var i hög grad hotad. Efter Mirabeaus död
försökte hon natten till 21 juni 1791 jämte sin gemål
och sina barn att fly från Paris, till en början i en
vagn, körd af den henne och .konungadömets sak varmt
tillgifne svensken grefve A. v. Fersen (se d. o. 7,
sp. 119). Men den kungliga familjen igenkändes
i Varennes och återfördes till hufvudstaden, där
den hölls i ett slags fångenskap, tills konungen
bekräftat den nya författningen. 20 juni 1792,
då upphetsade pöbelskaror tränade in i Tuilerierna
och drogo igenom slottet, var drottningens lif åter
ho-tadt. Under dessa faror utvecklade emellertid
hennes karaktär sin inneboende styrka. Så visade hon
vid konungadömets fall 10 aug. s. å. mycket mod, och
det var mot hennes råd som konungen då fegt öfvergaf
sina anhängare för att söka skydd hos Lagstiftande
församlingen, som lät honom och hans familj insättas
i Tempeltornet. I lidandets skola renades M.-A. från
fåfängan och flärden, lärde sig uppskatta sin gemåls
ädla egenskaper och visade en kristlig undergifvenhet,
som spridt ett försonande skimmer öfver hennes
lif. Till en början fick hon jämte sina barn och
sin ädla svägerska, prinsessan Elisabet ("Madame
Elisabeth")^ dela Ludvig XVI:s fångenskap; men sedan
konungens process öppnats, förnekades henne denna
tröst. 21 jan. 1793 afrättades hennes gemål. I juli
s. å, skildes hon från sin son och i aug. s. å. från
Madame Elisabeth och sin dotter samt insattes då i
Conciergeriet (se d. o.). Efter en skändlig rättegång
inför Revolutionstribunalet, hvarunder hon uppträdde
med måttfull värdighet, gick hon lugnt och ödmjukt
till döden. Efter restaurationen (1814) lär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
