Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marignano ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
971
Marignano-Marina gränsen
972
gruppen och jordartmetallerna, bland hvilka han
upptäckt ytterbium och gadolinium. Särdeles
viktiga äro M:s upptäckter af isomorfien
emellan fluo-silikaten, fluostanaaten och andra
fluosalter samt af de inveckladt sammansatta
kondenserade metallsyrorna, kiselvolframsyra m. fl.
P. T. C.*
Marignano [-rinjänå], äldre namn på Meleg-n a n o.
Marignolli [-rinjå’li], Giovanni de’ (lat. Johannes
Marignola), florentinsk franciskan-munk,
reseskildrare, f. sannolikt före 1290 af en adlig
familj i Florens, lämnade i dec. 1338 Avignon i
beskickning från påfven Benedikt XII till stor-kanen
af Kathai, från hvilken sändebud s. å. kommit
till påfven med begäran om andliga lärare. Färden
gick öfver Neapel och Konstantinopel till Sarai
(vid Volga), där Gyllene hordens kan, Usbek, då
residerade, vidare till Almalig (Kuldsja), "där vi",
säger M., "byggde en kyrka och döpte flera personer",
och öfver Hami till Jenking 1. Kanbaluk ("kanons
stad"; nuv. Peking), dit ambassaden (32 pers.,
af urspr. 50) anlände i maj eller juni 1342. Där
stannade M. tre eller fyra år, hvarefter han
reste genom östra Kina till Zaitun (Tsiian-tschöu)
och kom till Columbum (Quilon på Malabarkusten)
påskveckan 1348. Där fann han en kristen församling
och stannade 16 månader samt for därifrån till
Ceylon, där han kvarhölls af en "sarasen" i fyra
månader och plundrades på sina medförda skänker och
orientaliska rariteter, samt öfver Ormuz, Bagdad
och längs Eufrat till Palestina och anlände till
Avignon 1353 med bref från storkanen till påfven
Innocentius VI. 1354 blef han hofkaplan hos kejsar
Karl IV och utnämndes kort därefter till biskop i
Bisignano (i Kalabrien). Hans senare öden äro nästan
okända. Han tyckes emellertid någon tid ha vistats
hos kejsaren i Prag och fick af denne i uppdrag
att göra en sammanarbetning af Böhmens annaler. I
denna krönika, som 1768 publicerades af G. Dobner
i bd II af "Monumenta historiae Bo-hemiae nusquam
antehac edita", har M. helt omo-tiveradt instrött
fragmentariska skildringar af sin österländska
resa, lifligt hållna, men vittnande om omåttlig
själfkärlek. Dessa ha lämnat stoff till J. G. Meinerts
"J. v. M. Reise in das Morgenland 1339-1353"
(i "Abhandl. d. königl. böhm. ge-sellsch. der
wissenschaften", bd VII, 1820).
Mariinsk, kretsstad i Sibirien,
guv. Tomsk, vid sibiriska järnvägen. 9,479
inv. (1900). Industri; i trakten guldvaskerier.
J. F. N.
Mariinska kanalsystemet i Ryssland ingår i den stora
transitovattenvägen mellan Astrahan (Kaspiska hafvet)
och Petersburg (Östersjön) samt består af floden
Sjeksna från dess mynning i Volga till dess utlopp ur
Bjeloje Ozero, Bjelozerskiska kanalen utmed Bjeloje
Ozeros södra strand till Kovzja, floden Kovzja,
Nya Mariinkanalen, som förenar Kovzja med Vytegra,
denna flod, Onegakanalen (68,3 km.), som kringgår
Onegasjöns södra strand, floden Svir samt de s. om
Ladoga parallellt löpande kanalerna Nya Ladoga-
(kejsar Alexander III:s kanal, 47 km., kejsarinnan
Maria Fedorovnas, 10,? km., och kejsar Alexander II:s,
109,9 km.) samt Gamla Ladogakanalen (kejsar Alexander
I:s, 52,3 km., kejsarinnan Katarina II:s, 10,7 km., och
kejsar Peter I:s, 110,9 km.) samt slutligen Neva. Hela
kanalsystemet har en längd af 1,142,5 km. (749,9
km. naturlig vattenväg, 301,9 km.
kringgångskanaler
och 90,7 km. floder med slussar). Sjöfarten är möjlig
5–6 månader af året. Djupet medger flerstädes trafik
med endast 1,5–1,8 m. djupgående farkoster (flottar
och pråmar), som bogseras eller framdragas medelst
dragare.
Wbg.
Marilhat [-rilaj, P ros per, fransk målare, f. 1811
i Thiers i södra Frankrike, d. 1847, kom 1829 till
Paris, där han först målade historiska landskap i
klassisk stil. I Orienten fann han sitt egentliga
område. Han följde 1831-33 en vetenskaplig tysk
expedition till Grekland, Syrien, Palestina och
Egypten, studerade därunder människor och natur
och återgaf dem i harmoniskt afvägda bilder med
lugnt ljus och stora, enkla stämningar. Han är
godt representerad i Louvre (främst af Ruiner af
en moské, 1840). Af hans öfriga målningar må nämnas
Minne från Nilstranden, Egyptisk stad i skymningen
och Syriska araber på resa i middagshettan. Han
målade äfven landskap från Syd-Frankrike._
C. R. N. <G-g N.)
Marillier [-ie], Leon, fransk religionshistoriker,
f. 1842 i Lyon, d. 1901 i Paris, egnade sig efter
medicinska studier åt psykologi och etnografi och
blef anställd vid École des hautes études i Paris som
föreläsare i de primitiva folkens religioner. M. var
en af den s. k. antropologiska skolans främsta och
mest besinningsfulla målsmän. Han var den förste,
som inom religionsvetenskapen tillämpade den
engelske missionären Codringtons hos polynesierna
uppdagade lära om mana, "makten", såsom grundläggande
föreställning i primitiv religion och magi bredvid och
till skillnad från "själen" (se A n i m i s m). Bland
hans arbeten må nämnas La survivance de Väme et Vidée
de justice chez tes peuples non-civilisés (1894)
samt en mängd för en kritisk behandling af totemismen
och för andra problem betydelsefulla artiklar och
recensioner i "Revue de 1’histoire des religions",
som han några år redigerade jämte J. Réville. N. S.
Mari Mini, pseudonym. Se Lindqvist, K. G. 0. E.
Marin (af lat. marīnus, hörande till hafvet, af
mare, haf). 1. Gemensam benämning på ett lands
sjöförsvar och hvad till detsamma hör. I Sverige
utgöres marinen (officiellt fr. o. m. 1908)
af flottan och kustartilleriet. Ordet begagnas
äfven om handelsflottan, men man säger då hellre
handelsmarinen (till skillnad från örlogsmarinen). –
2. Målark., sjöstycke. Se Marinmålning.
1. (H. W-l.)
Marina (af lat. marīnus, hörande till hafvet), i många
italienska och levantiska hamnstäder beteckning för
själfva hamnen, särskildt hamngatan med sina pirer
o. s. v.
Marina. Se Folkunga-ätten, sp. 793.
Marinad (fr. marinade, eg. lake till födoämnens
konserverande under en längre sjöresa, af
lat. marīnus, hörande till hafvet), ett slags
extraktsås (essens) för konservering af fisk- och
kötträtter, tillredd af hvitt vin och ättika med
tillsats af åtskilliga starka kryddor och grönsaker. –
Marinera, inlägga födoämnen i marinad; marinerad har
äfven bet. sjöskadad.
Marina gränsen, förk. M. G. (af lat. marīnus, hörande
till hafvet), geol., det senglaciala l. (i fråga om
Norden) Yoldiahafvets äldsta strandlinje. Denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
