Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marino ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
983
Marinöfverkommissarie-Marionett
934
Marinöfverkommissarie. Se Marinförvaltningen.
Marinöfverläkare. Se Marinläkarkåren. Ma’rio [-å],
G i u s e p p e, markis di C a n d i a, italiensk
tenorsångare, f. 1810 i Cagliari, d. 1883 i Rom,
var först officer i piemontesiska armén, kom 1836
till Paris, där han 1838 debuterade vid Stora
operan och 1840 öfvergick till den italienska,
samt sjöng sedan under 30 års tid i Paris,
London, Petersburg och (1854) Amerika,
mestadels i sällskap med sångerskan Giulia Grisi,
med hvilken han 1856 gifte sig. 1867 drog
han sig från scenen. M. säges ha varit född till
operasångare och hänförde i synnerhet genom behag
och elegans. A. L.* Mariologi (af grek. lofgos,
lära), den dogmatiska vetenskapen om Jungfru Maria.
Marion, astron., en af småplaneterna. Marion
[magien], flera städer i Förenta staterna. 1. Stad i
Indiana, vid Mississinewa river, ett tillflöde till
Wabash. 24,181 inv. (1910). Business university
och normalskola. Tillverkning af glas och
möbler. - 2. Stad i lowa, 10 km. n. ö. om Cedar
Rapids. 4,102 inv. (1900). Spannmålshandel. -
3. Stad i Ohio. 18,232 inv. (1910). Tillverkning
af maskiner och landtbruks-redskap m. m.
1-3. J- F- N.
Marion [-iår], F r a n c o i s Henri, fransk filosof,
f. 9 sept. 1846 i S:t-Parize-en-Viry, d. 1896
som professor i pedagogik och medlem af Conseil
supérieur de 1’instruction publique. Som sådan tog
han liflig del i undervisningsväsendets reformering
i liberal riktning. Som föreläsare var han ytterst
uppskattad. Skrifter: Lejons de psychologie appli-quée
å Véducation (1880), L’éducation dans Vuni-versité
(1892), Psychologie de jemme (1900) m. fl. Marionett
(fr. marionnette, af marion, dim. af Mariet liten
Mariabild), leddocka, som medelst trådar, mekanik
eller den dolde förevisarens underifrån nedstuckna
fingrar bringas att härma människors rörelser;
i bildlig bemärkelse karaktärssvag människa, som
viljelöst låter leda sig af andra. Detta franska namn
för sådana leddockor, hvilka vanligen förfärdigades af
trä eller papp, leder sitt ursprung tillbaka till de
små figurer af Jungfru Maria, som man under medeltiden
kallade m a-r i e 11 e s eller mariottes och som
i Italien på 1400-talet nämndes mariedilegno. På
s. k. marionett-teatrar utgöras de uppträdande af
marionetter, som förevisaren låter tala, i det han
förändrar sin stämma efter de olika figurerna. Detta
slags förlustelse har urgamla anor. Man har funnit
dylika dockor hos kineserna, i egyptiska forngrafvar
och etruskiska fornlämningar. Hos grekerna visades
ofta vid festmåltiderna konstrikt gjorda marionetter
med mekanik, som de kallade neuro’spasta (jfr
Leksaker, sp. 127 och fig. l å sp. 126). Romarna
kallade dem för simulacra, oscilla, imagunculce. De,
som framfördes på de antika folkens teatrar,
voro säkerligen oftast i naturlig storlek. I Frankrike
uppförde man under medeltiden i kyrkan med marionetter
andliga skådespel. Man fortsatte därmed ända till
1647, då Ludvig XIV förbjöd spelet i kyrkorna, men det
fortsattes alltjämt på gator och öppna platser. Så
uppförde teatinmunkarna Kristi passionshistoria
utanför klostrets portar och vid påsktiden dessutom
på bron utanför Hotel Dieu. På medeltidens marknader
läto jonglörerna led-dockor uppträda i pantomimiska
småpjäser. Sådana föreställningar blefvo under
1500-talet i hög grad omtyckta, i synnerhet i Italien,
där framstående matematiker icke ansågo under sin
värdighet att utarbeta marionetternas mekanik,
så t. ex. Gia-nello, hvilken förbättrade de spanska
marionetterna (t i t e r i) för kejsar Karl V. Italien
har ännu åtskilliga marionett-teatrar, afsedda för
en bildad publik och med tillgång till en särskild
dramatisk litteratur, hvars alster ofta äro kvicka och
fina. Dockorna kallas där b u r a 11 i n i efter en
ansedd komiker Burattino från 1600-talet, när de röras
med handen, eller fantoccini (fr. janloches, af fante,
barn). Marionettkomedien kallades också för p u l c
i n e 11 a efter hufvud-figuren och dockorna för p
u p p a z z i. I Spanien kallades figurerna t i t e
r e s och förevisaren t i t i r i t é r o. Riddare,
morer och helgon blefvo favoritpersonerna.
Redan i slutet af 1500-talet funnos i Frankrike fasta
marionett-teatrar, som med stort intresse följdes af
publiken. Omkr. 1650 öppnade Brioché sin teater under
bar himmel. Hans son Franpois Brioché var en värdig
föregångare till de berömde Cadet de Beaupré, Nicolet
och Audinot. 1673 införde La Grillan från Italien
IVs m. höga dockor på sin "Théåtre des bamboches",
på hvilken spelades operor och utstyrselstycken
med stort maskineri. Dockorna efterliknade på ett
löjeväckande sätt operaartisternas stereotypa gester,
och tilloppet var så stort, att skådespelarna fingo
föreställningarna förbjudna. Under 1700-talet
fortsatte man att på detta sätt uppföra komiska
operor, vådeviller etc. Texter till dessa skådespel
finnas samlade i "Théåtre de la foire" (6 bd,
1829). 1784 fanns en mycket besökt marionett-teater
i Palais royal, hvilken sedan flyttade ned på
bulevarderna, där den med sina diminutiva dockor
och lilliputs-dekorationer länge kunde fröjda sig
åt publikens gunst. I Italien bevara marionetterna
alltjämt sina traditionella Commedia-deH’-artetyper. I
England uppfördes under medeltiden och renässansen
såväl andliga skådespel som historiska dramer med
marionetter (eng. puppets, mammets). Den engelska
marionettypen P u n c h leder sitt ursprung från
den neapolitanska "Pulcinella". 1830-40 uppförde
Brown på sin "Théåtre of arts" Napoleons lif
och bedrifter under stort tillopp af publiken. I
Spanien kallas den mest populära af marionetterna
Don Cristoval, i Tyskland har man Hans Wurst och
den ursprungligen holländske Hans Pickelhäring,
i Österrike K a-s p e r l e. Tyskarnas puppenspiele
voro ofta baserade på folksägner. Den mest bekanta af
dessa är Faustsagan. Numera uppföres hufvudsakligen
Kasper, liksom man alltjämt på Paris’ offentliga
platser spelar G u i g n o 1. (Bland förlustelser
vid konstslöjdutställningen på Djurgården i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
