Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marino ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
989
Marius-Marivaux
990
af de fyra följande åren samma befattning. Anledningen
därtill var, att han ansågs vara rätte mannen att
möta den nya och stora, om ock möjligen något
öfverdrifna fara, som hotade Rom från de vilde
cimbrernas och teutonernas sida, hvilka folk hade
slagit flera romerska härar och öfversvämmat Gallien
(jfr Cimbrer). Redan under sitt förra konsulat hade
M. ändrat sättet att rekrytera hären, i det att
han uppbådat män äfven ur de lägsta folkklasserna
och därigenom gjort början att förvandla krigshären
från medborgerlig till yrkeshär. Hans första omsorg
blef nu att återställa den till följd af nederlagen
slappade krigstukten och småningom stärka soldaternas
mod och krafter. Därefter slog han teutouerna vid
Aquce SextiaB (Aix) 102 och cimbrerna på Raudiska
fälten vid Vercellae, 101. Rom var räddadt, och
M. prisades af många såsom "Roms tredje grundläggare",
ställd vid sidan af Romulus och Camillus, gallernas
öfvervinnare. Inom samhället rådde oro och upplösning;
adelns makt var bruten, men folkpartiet kunde ej
upptaga den fallna manteln. Ärelystna folkledare
sträfvade att skaffa sig makt för tillfället,
utan att fästa afseende vid statsförfattningens
utveckling till gagn för det allmänna. Sådana voro
C. Servilius Glaucia och L. Apulejus Saturninus. M.,
som saknade statsmannens egenskaper, inlät sig
i politiska planer i förening med de nyss nämnde
männen, men visade sig vacklande och måste slutligen
uppoffra sina bundsförvanter åt det missnöje, som
deras våldsamma tilltag hade uppväckt. M. drog
sig nu för en tid tillbaka från det offentliga
lifvet, där han till sist spelat en ömklig roll. Vid
bundsförvant-krigets utbrott (91 f. Kr.) uppträdde
han åter på skådeplatsen. I början förde han ej
själfständigt befäl, men efter konsuln Rutilius’ fall
öfvertog han dennes samt visade sig äfven nu som en
skicklig fältherre. Efter krigets slut (88) uppstodo
orolig-heter i hufvudstaden. Folkpartiet började åter
röra på sig. Ledare var folktribunen P. Sulpicius
Ru-fus, som 88 med våldsamma medel genomdref lagar
riktade mot senaten och adelspartiet. Konsul för året
var Sulla. Emellan denne och M. hade alltsedan det
numidiska kriget rådt ett spändt förhållande. Sulla
hade fått sig anförtrodt öfverbe-fälet i kriget mot
konung Mithridates och vistades 88 i Kampanien,
hvarifrån han skulle afgå till Grekland och
Asien. Sulpicius, som fruktade honom, genomdref,
att folket fråntog honom befälet, hvilket i stället
lämnades åt den därtill villige M. Men Sulla
vägrade att rätta sig efter folkets beslut och
tågade i spetsen för sin här mot Rom, som han utan
svårighet bemäktigade sig, hvarefter han förklarade
tolf medlemmar af motpartiet fågelfria, bland dem
M. Denne räddade sig med flykten, men blef gripen
nära Minturnae, där han dolt sig i ett träsk. En
cimbrisk slaf sändes nu att döda honom i fängelset,
men M. fäste på slafven sin vilda blick och ropade med
tordöiisstämma: "Vågar du döda Marius?" Förskräckt
flydde slafven, och sedermera hjälpte invånarna i
staden M. på flykten. Han kom därifrån öfver till
Afrika. Ståthållaren där, Sextilius, sände bud till
honom att bege sig därifrån. Budet träffade honom vid
Kartago, och han svarade endast: "Hälsa Soxtilius, att
du sett Marius på Kartagos ruiner". Därefter irrade
han omkring på kusten. Snart erhöll han underrättelse,
att Cinna, konsul för 87, i Italien sökte omstörta
Sullas verk. M. skyndade jämte några andra flyktingar
öfver till Etrurien, där han samlade omknn? sig några
vilda sällar, hvilkas antal småningom ökades. M. och
Cinna blefvo inom kort herrar öfver hufvudstaden,
där det gräsligaste skräckvälde började. M. och hans
vilda skaror rasade mot de politiske motståndarna
bland adeln. Han hade tillsagt, att en hvar, som
icke besvarade hans hälsning, skulle dödas. De
ädlaste män föllo offer för partihatet; man räknade
50 senatorer och 1,000 riddare som offer. M. blef
för sjunde gången konsul (för 86). Han egde nu åter
makten i sin hand och hade mättat sin hämndtörst,
men i sitt inre var han söndersliten af kval. Han
kunde icke undgå att finna motsatsen emellan det
ärorika fordom och det vanhederliga nu, då han
var anförare för fräcka banditer och förrymda
slafvar. Härtill sällade sig fruktan för Sullas
återkomst. Han grep då till bägaren för att finna
tröst, men sjuknade snart i en häftig feber, som
slutade hans lif 13 jan. 86. - Hans adoptivson, G a
j u s M. d. y., var 82 konsul jämte Papirius Carbo,
blef af Sulla s. å. slagen vid Sacri-portus och dödade
sig i Praeneste, då denna stad gaf sig åt Sulla.
R. Tdh.
Ma’rius (M a yr), Simon, tysk astronom, f. 1570 i
Gunzenhausen i Franken, d. 26 dec. 1624, var under
Tycho Brahes sista år i Prag dennes och Keplers
medhjälpare och lärjunge samt studerade under någon
tid medicin i Padua och Ve-nezia. 1604 blef han
hofastronom och kalenderförfattare i Ansbach. M. var
en af de förste i Tyskland, som utförde astronomiska
observationer med kikare. Sedan han 1609 fått
en dylik från Belgien, gjorde han därmed flera
märkvärdiga upptäckter. 1612 upptäckte han den
stora Andromedanebulosan. S. å. offentliggjorde
han sin redan 1609 gjorda upptäckt af de 4 stora
Juppitersmånarna. Han invecklades därvid i en
häftig strid med Galilei ang. prioriteten till
denna upptäckt, som Galilei oberoende af honom
gjort och publicerat 1610. M:s upptäckt är af honom
närmare beskrifven i Mundus jovialis anno 1609
detectus ope perspicilli bel~ gici, h. e. quatuor
Jovialium planetarum cum theoria, tum tabulce,
propriis observationibus maxime fundatce, ex quibus
situs illorum ad Jovem, ad quodvis tempus datum3
promptissime et facillime supputari potest (1614).
B-d.
Mariut. Se M a r e o t i s.
Marivaudage [-våda]J. Se Marivaux.
Marivaux [-va], Pierre Carlet de Chamblain de,
fransk författare, f. 1688 i Paris, d. därstädes
1763, skref adertonårig sitt första drama, Le pére
prudent et équitable (1706). M., som själf erhållit
en föga klassisk uppfostran, tog i striden om de
gamles eller de nyares företräde i vitterheten parti
för de senare och anslöt sig till Fontenelle och La
Motte-Houdard samt uppträdde 1717 med en föga lyckad
lliade travesti. Bland hans ungdomsarbeten finnas
äfven tre romaner. Först vid 32 års ålder debuterade
han på teatern, med Uamour et la vérité (1720; i
samarbete med Saint-Jory), en komedi, som föll igenom,
och med den misslyckade tragedien Annibal (1720) samt
Arle-quin poli par 1’amour, som däremot blef en stor
succés. Från denna tid ända till 1746 skref han ett
trettiotal komedier för Théåtre italien och Théåtre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
