Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik / 991-992 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marjaniemi ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

français. Dessa originella komedier buro i den
grad hans egen till maner utbildade särprägel,
att hans stil och ton fått sitt eget namn,
marivaudage. För första gången i fransk komedi blef
kärleken hufvudtemat, liksom den i tragedien med
Racine hade intagit härskarplatsen. Det är dock
icke den stora lidelsen, som han framställer, utan
han ger en ytterst subtil analys af alla hjärtats
finaste och omärkligaste känsloöfvergångar. Han
målar kärlekens födelse, då den ännu är omedveten
om sig själf, kämpande med egenkärleken. Han målar
den som ett ömt galanteri, fullt af måttfullhet och
takt och genoraträngdt af en småleende ironi. Första
platsen i hans komedier tillhör kvinnorna. Han tjusar
framför allt genom sin sirliga, antitesrika, elegant
tillspetsade dialog, i hvilken känslofullhet och ironi
på ett äkta franskt sätt äro blandade. Denna eleganta
och flytande stil förfogar öfver samtalsspråkets hela
liflighet och omväxling. Dessa små, graciösa komedier,
hvilkas handling försiggår i en aristokratisk och
pretiös skönhetsvärld, representera genom sin fina
själsanalys en ny form af komedi efter Moliére. Till
de bästa höra La surprise de Vamour (1722), Le jeu
de Vamour et du hasard (1730), La mére confidente
(1735), Le legs (1736), Les jausses confidences
(1737) och L’épreuve (1740). Sedan M. förlorat sin
förmögenhet på Laws aktiesvindel, blef han nödsakad
att lefva af sin penna. Efter engelsk förebild utgaf
han flera moraliska veckoskrifter, hvilka han dock
ej länge fortsatte. Den första var "Le spec-tateur
francais" efter förebild af Addisons "Spectator"
(1722-23). Denna efterföljdes af "L’indigent
philosophe" (1728) och "Le cabinet du philosophe"
(1734). I dessa tidskrifter behandlade han i en
omväxlande form af bref och berättelser den praktiska
moralens frågor. — M. skref äfven romaner, men
hans båda förnämsta mästerverk, La vie de Marianne
(1731–41) och Le paysan parvenu (1830–36), äro
ofullbordade. I dessa romaner framställer han icke som
i komedierna de högre klasserna, utan borgerskapet,
köpmännen och folket med skarp realism och en
känslosamhet, som är besläktad med den, som något
senare manifesterar sig i Richardsons romaner. Såväl
den behagsjuka och sentimentala Marianne som
den grofve, men hederlige bondeuppkomlingen äro
trovärdigt skildrade. Äfven i romanerna återfinner
man dock de subtila själsanalyserna och de moraliska
reflexionerna, som alltid utgjorde M:s styrka, på
bekostnad af en raskt framskridande handling. Dessa
romaner beteckna ett nytt framsteg efter Lesages
på spanska förebilder baserade karaktärs- och
sedeskildringar hänemot den följande tidens engelska
mönster. Sentimentaliteten i den franska litteraturen
börjar med M. — 1742 invaldes han i Franska akademien
trots Voltaires motstånd. Därefter skref han icke
mycket. Han slog sig ned hos m:lle de Saint Jean
och lefde på en pension, som m:me de Pompadour
tilldelat honom; han dog nästan bortglömd. Hans
Oeuvres complétes utgåfvos i 12 bd 1781 och i 10
bd 1825–30, Théátre complet 1877, med förord af
É. Fournier, Théátre choisi af Moland 1875 och af
Lesueur 1883. - Litt.: Sainte-Beuve, "Causeries
de lundi", IX; J. Fleury, "M. et le marivaudage"
(1881) och Larroumet, "M." (1882; 2:a uppl. 1894).

^{J. M.}

Marjaniemi, fyr på Karlö holme i norra delen af
Bottniska viken, utanför Uleåborg.

Marjatta, en af hufvudpersonerna i Kalevalas sista
runa, skildras där som en kysk jungfru, som blir
fruktsam af ett bär i skogen och förskjutes af sina
föräldrar. Herodes’ hustru låter henne föda sitt
barn i ett stall. Väinämöinen förklarar, att gossen
bör dödas och icke döpas, men den två veckor gamle
pilten upphäfver sin röst och gör Väinämöinen skarpa
förebråelser härför. Då döper den gamle Virokannas
honom till Karelens konung. Väinämöinen vredgas
häröfver och lämnar sitt land, men låter sin harpa
stanna kvar till evig glädje åt sitt folk. - Runan
är sammansatt af balladen om Hannus och Marketta och
den s. k. sången om Skaparen, i hvilken M. ibland
uppträder i st. f. Jungfru Maria. Marjatta, rättare
Marjetta eller Marketta, är en förkortning af
Margareta.

^{K. B. W.}

Mark (fr. marque> eg. tecken, märke, af
ty. mark, gräns, märke), räknepenning (af ben
o. s. v.), spelmork, "fisch". - Markant [-a’rjt],
anmärkningsvärd. - Markera [-ké-], beteckna, utstaka;
genom tecken ange; med marker beteckna vunna poäng i
spel. - Markerad, starkt utpräglad, karaktärsfull. Se
vidare Markerad fiende. - Markör [-kör], person, som
markerar, d. v. s. på öfverenskommet sätt tillkännager
resultatet af t. ex. skott vid målskjutning, stöt i
biljardspel o. s. v.

Mark (isl. mörk, möjligen a det å viktstycken
intryckta kontrollmärket) kallades fordom i Sverige
och flera andra länder enheten för såväl viktualie-
som metall- och myntvikten. Markvikten synes ha varit
af skandinaviskt ursprung och från Norden spridt
sig (jämte benämningen mark) till större delen af
det öfriga Europa. Mynts värde bestämdes urspr, af
deras tyngd på vågen, och detta var orsaken till,
att vikter och mynt burit namnet mark gemensamt. De
svenska mynt- och viktordningarna under medeltiden
äro hittills icke klart belysta af forskningen; så
mycket är dock visst, att bäggedera befunno sig i
ett ganska förvirradt skick. Man synes ha i Sverige
delvis adopterat "kölnisk vikt" (se d. o.). Myntvikten
kölnisk mark (= 233,67 gr.) utgjorde hälften af det
kölniska skålpundet (pfund) och indelades i 8 uns
l. 16 lod. I de äldsta svenska lagarna förekomma
mark och öre som namn på vikter; 1 sådan mark
(= 210,62 gr.) indelades i 8 ören. Som nominell
myntenhet innehöll marken 8 ören 1. 24 örtugar l. 192
penningar (i Svealand, hvarest på l örtug räknades
8 penningar; om beräkningen i andra landsdelar se
Örtug). Myntvikten kallades en lödig mark. Mot 1 lödig
mark fint silfver svarade urspr. 1 mark penningar
l. en "räknad mark". Den senare skilde sig dock
alltmera från marken fint till följd af (örtugs-)
myntets fortgående

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>