- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
1033-1034

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marokko ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ahmed-el-dhahebi ("den gyllene", 1578–1603),
gaf riket dess största utsträckning, i det han
bl. a. eröfrade Tuat och Timbuktu. Portugiserna
fördrefvos från nästan alla sina faktorier;
endast spanjorerna lyckades vid kusten behålla
några smärre besittningar, som de ännu inneha, de
s. k. Presidios (se d. o.; viktigast äro Céuta och
Melilla). Ahmed antog titeln kalif och prydde staden
Marokko med ståtliga byggnader. Kort efter hans död
togo åter förfall och anarki öfverhand, tills en
ny scherifsläkt, Filali-dynastien, härstammande
från oasen Tafilet, ställde sig i spetsen för
rikets samling och 1664 med Mulei-er-reschid
(d. 1672) besteg tronen, krossade bergsstammarnas
själfrådighet och tilltvang sig lydnad från Udjda
i n. ö. till Sus i s. Denna dynasti är den ännu
regerande, fr. 1912 dock under franskt protektorat. –
Mäktigast var M. under Muleis bror och efterträdare,
Mulei Ismail (1672–1727), en äkta österländsk
despot, handlingskraftig, men hänsynslöst grym. Han
residerade mestadels i Mekines, organiserade en mycket
respektabel armé, delvis bestående af negertrupper
(bokharis) och kristna renegater. Från portugiserna
tog han el Araïsch (Larasch) och Azilah samt besatte
det 1661 af Portugal till England afträdda och 1684
af engelsmännen frivilligt utrymda Tanger. Till sitt
väldiga harem var han dristig nog att genom frieri
hos Ludvig XIV söka förvärfva dennes naturliga
dotter prinsessan af Conti. Det marokkanska
sjöröfveriet, ända från medeltiden bedrifvet
särskildt i kuststäderna Saleh, Mamora (Mehediya),
el Araïsch och Tanger, nådde under hans regering
sin höjdpunkt, och de kristne slafvarnas antal i
M. beräknades mot 1600-talets slut tidtals uppgå till
25,000. Efter en tid af förfall och tronstrider efter
Ismails död inträdde en ny blomstringstid under Sidi
Muhammed
(1757–90). Han nödgade (1769) portugiserna
att utrymma sin sista marokkanska besittning,
Mazagan, anlade den viktiga handelsstaden Mogador
och afslöt med flera europeiska stater, bland dem
Sverige och Danmark, fördrag om penningtribut för
frihet från handelsfartygens oroande af kapare (jfr
Barbareskstaterna och Sjöpass). En del ansatser att
i M. införa europeisk civilisation torde ha utgått
från de kristne och renegater han i rätt stort antal
använde på viktiga ämbetsposter. Hans yngre son,
Mulei Soliman (1794–1822), förbjöd sjöröfveriet,
frigaf alla kristna slafvar och sökte i möjligaste
mån inskränka M:s förbindelser med de europeiska
nationerna. Under dennes brorson Abd-ar-rahman
(1823–59) löstes omsider Sverige och Danmark 1845,
sist af alla europeiska stater, från tributen till M.;
om hans inblandning i fransmännens strider i Algeriet
se Abd-ar-rahman 3. Sonen Sidi Muhammed (1859–73)
förde 1859–60 ett olyckligt krig med spanjorerna, som
sände 40,000 man i fält, intogo Tetuan och beredde
sig att eröfra äfven Tanger, då fred under engelsk
påtryckning bragtes till stånd och M. måste betala
drygt skadestånd för de anfall af de oregerlige
Rifkabylerna mot spanjorernas besittningar, hvaraf
kriget föranledts. I öfrigt förlöpte hans regering
fredligt. Den inre ordningens stadgande upptog äfven
hans son och efterträdare Mulei Hasan (1873–94),
som nästan ständigt var stadd
på resor för att ordna rättskipningen, stäfja de
svårhandterlige provinsståthållarnas själfrådighet
och indrifva skatter. Sus bragtes 1882 från en
lång tids faktiskt oberoende åter under sultanens
myndighet. Han sökte på det hela taget med framgång
begagna sig af de europeiska makternas inbördes
rivalitet för att utestänga deras inflytande i M. Dock
reglerades på konferensen i Madrid 1880 dessa makters
handelsrättigheter och rätt att under sin jurisdiktion
upptaga skyddsförvanter. Nya oroligheter i Rifområdet
framkallade 1893 en konflikt med Spanien, som genom
ett fördrag af 1894 erhöll ansenligt skadestånd. Hasan
efterträddes af en bland sina yngre söner, den
15-årige Abd-el-Asis (1894–1908). Till 1900
fördes styrelsen med kraft och klokhet af hans
förmyndare Si Ahmed ben Musa, men efter dennes död
s. å. valde sig Abd-el-Asis helt nya rådgifvare
och påbörjade en omogen "civilisatorisk" politik
med kritiklöst upptagande af allehanda europeiska
nyheter och välmenta, men något ytliga reformförsök,
som framkallade starkt missnöje bland den fanatiskt
muhammedanska befolkningen. Detta tog sig uttryck
bl. a. i ett 1902 utbrytande farligt uppror under
Bu-Hamara (se d. o.), hvilket med växlande krigslycka
fortfor under Abd-el-Asis’ hela regeringstid och först
af hans efterträdare, med franska militärinstruktörers
hjälp, kufvades (i aug. 1909, hvarefter Bu-Hamara,
som utgifvit sig för att vara Sidi Muhammeds äldste
son Mulei Muhammed, underkastades grym tortyr och
afrättades i sept. s. å.). Vid Abd-el-Asis’ hof
rivaliserade England och Frankrike om det öfvervägande
inflytandet vid förvaltningsreformernas planerande
och handelsförmåners beviljande åt europeiska köpmän;
förutom engelsmän och fransmän började äfven tyskar
och österrikare att af marokkanska regeringen
söka utverka leveranskontrakt, koncessioner för
öfvertagande af allmänna arbeten o. s. v. Den
engelsk-franska rivaliteten upphörde emellertid
genom den ryktbara öfverenskommelsen ("ententen")
mellan England och Frankrike af 8 april 1904 (se
Storbritannien, Historia). I fråga om M. innehöll den –
förutom erkännande af M:s oberoende och integritet
–, att England, emot motsvarande förmåner i Egypten,
erkände Frankrikes öfvervägande politiska inflytande
i M. och gaf franska regeringen fria händer att
"bevara ordningen i landet och lämna bistånd vid
alla administrativa, ekonomiska, finansiella och
militära reformer, som där befinnas nödiga". Frankrike
garanterade, att inga befästningar skulle anläggas på
den marokkanska kusten vid Gibraltars sund; ömsesidig
likställighet i ekonomiska fördelar stadgades för
30 år framåt, och England förband sig att lämna
diplomatiskt stöd åt Frankrikes politik i M. (liksom
Frankrike åt Englands i Egypten). Hvad Frankrike
härvid åsyftade var närmast ohindradt tillfälle till
s. k. "fredlig genomträngning" (pénétration pacifique)
af M., där Frankrike hoppades vinna förhärskande
politiskt inflytande och stora ekonomiska fördelar,
samt att under alla förhållanden trygga Algeriets
västgräns mot angrepp från marokkanska trupper eller
upprorsskaror, som eljest skulle kunna tänkas stödja
upprorstendenser bland det sydligaste Algeriets
oroliga befolkning. Farhågor för växande tyskt
inflytande i M., hvilket särskildt under konflikter i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:10 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0547.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free