Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marokko ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Europa kunde bli farligt och binda de franska
trupperna i Algeriet, torde äfven ha påverkat franska
regeringens politik, och på sina håll åsyftade man
nog redan nu att med tiden förvandla M. till ett
h. o. h. af Frankrike beroende protektorat liksom
Tunisien. Spaniens godkännande af den nya situationen
vanns genom två fördrag (af okt. 1904 och sept. 1905),
hvari franska och spanska "intressesfärer" utstakades
och militäriskt uppträdande i samförstånd aftalades,
för den händelse den öfverhandtagande anarkien i
M. därtill skulle ge anledning. Våren 1905 sökte
franske ministerresidenten i Tanger, Saint-René
Taillandier, vid besök i Fes, afpressa sultanen
samtycke till ett franskt reformprogram för M.,
men då man i Tyskland ansåg, att han uppträdde,
som om han vore bärare af ett allmänt europeiskt
mandat, samt att de franska förslagens antagande
af sultanen skulle sätta tyska ekonomiska intressen
i fara, beslöt man korsa de franska planerna genom
ett uppseendeväckande motdrag: under en kryssning
i Medelhafvet besökte kejsar Vilhelm II Tanger (31
mars) och gaf där samtalsvis energiskt uttryck åt sin
uppfattning, att sultanen var fri härskare öfver ett
fritt land och att Tyskland utan mellanhänder ville
förhandla med M. om tryggande af tyska intressen
därstädes, som vore likaberättigade med andra
makters. Uppmuntrad af detta stöd, tillbakavisade
sultanen (28 maj) det franska reformprogrammet och
föreslog – inspirerad af Tyskland – en internationell
konferens för rådplägning om bästa sättet för nödiga
reformers genomförande. Franske utrikesministern
Delcassé var benägen för att, äfven med risk
af krig, utan vidare afvisa konferensförslaget,
men han fick ej det öfriga kabinettet med sig och
afgick då (6 juni). Premiärministern Rouvier, som
öfvertog utrikesportföljen, var medgörligare,
och efter en månads förhandlingar afvecklades
den kritiska situationen genom Frankrikes
accepterande af konferensplanen på vissa villkor:
sultanens oberoende och M:s integritet, ekonomisk
likställighet för alla makter i M., nyttan af
polis- och finansreformer samt Frankrikes särskilda
intresse som grannstat af ordningens upprätthållande
i M. erkändes som ledande grundprinciper för
den beramade konferensens förhandlingar. Genom
särskild öfverenskommelse af 28 sept. bestämdes
grunddragen af konferensprogrammet, det godkändes
(28 okt.) af sultanen, och efter något dröjsmål kunde
konferensen samlas i den spanska staden Algeciras
(16 jan. 1906). Efter mödosamma förhandlingar
undertecknades (7 apr. s. å.) Algeciras-konferensens
slutakt af representanter för M., de 6 europeiska
stormakterna samt Förenta staterna, Spanien, Sverige,
Nederländerna, Belgien och Portugal. Dess viktigaste
bestämmelser voro följande. I de 8 för utrikeshandel
öppna hamnarna (Tetuan, Tanger, el Araïsch (Larasch),
Rabat, Casablanca, Mazagan, Safi och Mogador) skulle,
till en början för 5 år, under sultanens suveräna
auktoritet, men med franska och spanska instruktörer –
enligt särskild uppdelning – och med en schweizisk
generalinspektör organiseras en polisstyrka, hvars
manskap och underbefäl skulle vara muhammedanska
marokkaner. För denna polisorganisations och allmänna
arbetens finansiering skulle en marokkansk statsbank
upprättas med monopol på sedelutgifningsrätt och
uppgift bl. a. att tjänstgöra som statens
räntekammare och inom vissa gränser lämna marokkanska
regeringen mindre förskott samt fungera som dess
kreditanstalt. De på kongressen företrädda makterna
fingo rätt att teckna andelar i begynnelsekapitalet,
hvarjämte två andelar tillerkändes det konsortium af
franska banker, som vid konferensens början var M:s
ende fordringsegare och som till gengäld uppgaf sin
företrädesrätt vid statslåns upptagande. Särskilda
bestämmelser träffades om undertryckande af
vapeninsmuggling samt tull- och skatteväsendets
reorganisation. Som allmän regel vid offentliga
arbetens utförande skulle "adjudikationsgrundsatsen"
(om fritt utbud åt hugade spekulanter) gälla;
utlänningar skulle ega rätt att i alla delar af
M. förvärfva fast egendom. Som konferensaktens
ledande grundsatser anfördes upprätthållandet af
sultanens suveränitet och hans rikes integritet samt
af ekonomisk frihet i M. för alla nationer. – Den
främlingsfientliga upprorsrörelsens raska tillväxt i
olika delar af M. omöjliggjorde, att det i Algeciras
öfverenskomna reformprogrammet mer än mycket
fragmentariskt kunde sättas i verket. Statsbanken
begynte emellertid 1907 sin verksamhet (med säte i
Tanger), och början gjordes till hamnpolisväsendets
internationella organisation med franska och spanska
instruktörer. Mordet på en fransk läkare, d:r
Mauchamp, i staden Marokko (19 mars 1907) föranledde
Frankrike att (29 mars) som pant för upprättelses
erhållande och reformarbetets igångsättande "tills
vidare" (genom general Lyautey) ockupera det nära
Algeriets gräns liggande Udjda. Upprättandet af
tullkontroll i Casablanca föranledde där (30 juli
s. å.) ett främlingsfientligt tumult, hvarvid 8
europeiska arbetare vid därvarande hamnbyggnad
mördades. Européerna i staden hotades af allmän
massaker, och då en i hast ditsänd fransk kryssare
landsatte en trupp matroser till konsulatets skydd,
uppstod (5 aug.) en gatustrid, som i sin ordning
föranledde stadens bombardering (s. d.). 3,000
franska soldater landsattes (9 aug.) och ockuperade
staden. De krigiska bergsstammarna i trakten ryckte
nu till anfall, och först efter upprepade utfall
lyckades den franske befälhafvaren, general Drude,
någorlunda pacificera stadens närmaste omnejd. Under
tiden hade en af sultanens äldre bröder, ståthållaren
öfver södra M., Mulei Hafid, som redan i
maj i staden Marokko utropats till motsultan, i
s. organiserat den främlingsfientliga rörelsen, som
efter händelserna i Casablanca tilltog med jättesteg,
och längst i n. ö. öfverföll den krigiska stammen
Beni Snassen de franska trupperna vid Udjda och längs
Algeriets västgräns. Sistnämnda resning undertrycktes
raskt af general Lyautey (nov. 1907–jan. 1908), men
sultan Abd-el-Asis förmådde snart ej upprätthålla ens
skenet af regeringsmakt och nödgades nästan overksam
bevittna, huru Mulei Hafid erkändes som sultan på
allt flera ställen i landet. Den senares anhängare i
Fes proklamerade honom där till sultan (4 jan. 1908),
och han kunde 7 juni hålla sitt intåg där. Abd-el-Asis
försökte då från Rabat ett motanfall mot södra M.,
men hans trupper blefvo (aug.) i grund slagna nära
staden Marokko; i nov. var Mulei Hafid allmänt erkänd
i hela landet, och Abd-el-Asis vistades som en maktlös
flykting under europeiskt skydd i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
