- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
1037-1038

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marokko ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Tanger. Hafid afstod emellertid visligen från att
låta den segrande resningen öfvergå i ett "heligt
krig" mot européerna i M. och anhöll i stället om
makternas erkännande af hans nya ställning och
lofvade iakttaga aftalen i Algeciras. Frankrike
och Spanien affordrade honom åtskilliga speciella
garantiförbindelser, hvaremot tyska regeringen,
som tidigast af alla sändt en konsulär representant
till Fes under den nya regimen, var obenägen för
garantikrafvens pressande. De accepterades emellertid
(dec.) af Hafid, hvarefter han (9 jan. 1909) formligen
erkändes af makternas ombud. Den afsatte Abd-el-Asis
fick nöja sig med en pension. Fransmännen hade 1908
fortsatt sina militäriska operationer inåt landet från
Casablanca och under förevändning af nödvändigheten
af att återställa ordningen besatt hela det af
Chauija-stammen bebodda området. En i sept. inträffad,
några dagar rätt hotande fransk-tysk konflikt rörande
några tyska undersåtars försök till desertering i
Casablanca från främlingslegionen och den behandling
en tysk konsulatstjänsteman därvid fick röna af fransk
hamnpolis, "Casablanca-episoden", afvecklades i
godo genom hithörande tvistefrågors hänskjutande till
Haagtribunalet, hvars utslag föll i maj 1909. Denna
episod visade emellertid, huru stark spänningen var
mellan Frankrike och Tyskland i Marokkofrågan. Ett
försök till utjämning skedde genom den fransk-tyska
öfverenskommelsen af 8 febr. 1909. Enligt denna
förklarade sig Tyskland ha endast ekonomiska intressen
i M. samt erkände, att Frankrikes speciella politiska
intressen voro intimt förbundna med ordningens
upprätthållande i landet. Tyskland förklarade sig
icke skola lägga hinder i vägen för dessa franska
politiska intressen, och Frankrike å sin sida
förpliktade sig att icke lägga hinder i vägen för
Tysklands kommersiella och industriella intressen
i M. För bättre samförstånds vinnande skulle de
båda regeringarna i stället söka "associera" sina
undersåtars intressen i ekonomiska företag i M. Till
en början framkallade denna öfverenskommelse en något
lugnare politisk situation i M., där sultan Hafid
under 1909 småningom konsoliderade sin regeringsmakt,
medan oroligheter i Rifområdet föranledde en ganska
omfattande och långvarig spansk expedition mot
kabylerna i Melillas omnejd. Sultanen, understödd af
sin skicklige utrikesminister, El-Mokri, lyckades
omsider genom en öfverenskommelse i Madrid med
Spanien (15 nov. 1909) reglera en del genom anarkien
i Rifområdet föranledda tvister och på våren 1910 i
Paris uppnegociera ett länge efterlängtadt statslån,
men i den mån han inlät sig på större förtrolighet
med utländska makter, särskildt Frankrike, tilltog
ånyo jäsningen bland befolkningen, och i febr. 1911
utbröto på flera håll våldsamma upprorsförsök. Då de
upproriske hotade Fes, beslöto fransmännen, som under
föregående år stadgat sin ställning i Chauija-området,
att "till i Fes boende européers undsättning" dit
afsända en stark expedition under general Moinier,
samtidigt med att general Toutée från Oran inryckte i
M. öfver Mulujafloden och från detta håll understödde
Moiniers framryckning till Fes, där denne intågade i
maj. Straffexpeditioner mot de upproriske utsändes,
den franskfientlige storvesiren El-Glaui ersattes med
den franskvänlige El-Mokri, sultanens egna trupper
fingo franska
officerare och underofficerare till instruktörer, och på
sultanens regeringshandlingar utöfvade fransmännen
ett bestämmande inflytande. Misstämningen häröfver
steg nu hastigt hos tyska regeringen, allra
helst som öfverenskommelsen af 8 febr. 1909
icke fått den utjämnande inverkan, som
påräknats. Den i utsikt ställda "associationen"
af tyska och franska ekonomiska intressen kom
hvarken att realiseras i fråga om grufindustri,
järnvägsbyggnader eller andra allmänna arbeten,
utan rivaliteten på dessa områden fortfor och
framkallade ständiga slitningar mellan de båda
regeringarna. Bl. a. hade den tyska firman "Gebrüder
Mannesmann" redan 1908 af sultanen utverkat omfattande
grufkoncessioner, hvilkas giltighet bestreds af
den under fransk ledning ställda internationella
kapitalistsammanslutning, Union des mines, som efter
fransk-tyska öfverenskommelsen bildats för att
exploatera M:s mineralfyndigheter. Gång på gång
gjordes misslyckade försök att under diplomatisk
förmedling åstadkomma en uppgörelse mellan de båda
företagen, och i afvaktan på en sådan måste hela
den marokkanska gruflagstiftningen uppskjutas,
och från intetdera hållet kunde början göras med
någon grufdrift. Liknande intressetvister hindrade
fastställandet af en länge som behörig erkänd plan
för marokkanska järnvägsbyggnader. Då återverkan af
den jäsning fransmännens marsch till Fes framkallat
bland befolkningen hotade att förspörjas äfven i
södra M., tog sig tyska regeringen däraf anledning
att till den sydmarokkanska hamnen Agadir afsända
ett krigsfartyg (kanonbåten "Panther", 1 juli,
fem dagar senare aflöst af kryssaren "Berlin")
för att "vid behof lämna hjälp och skydd åt de
tyske undersåtarna och skyddsförvanterna samt åt
de betydande tyska intressena i dessa trakter",
till dess "lugn och ordning återinträdt i M." Denna
plötsligt vidtagna och starkt uppseendeväckande
demonstration föranledde upptagande af nya
förhandlingar mellan Frankrike och Tyskland om
deras mellanhafvanden ej blott i M., utan äfven i
Kamerun och Kongo. Förhandlingarna beledsagades af
en tidtals mycket häftig presspolemik och hotade
gång på gång att afbrytas, i hvilket fall omedelbar
krigsfara skulle ha inträdt. Stort uppseende väckte
särskildt ett tal af engelske finansministern Lloyd
George (21 juli), hvari under vissa förutsättningar
engelsk inblandning i konflikten ställdes i utsikt,
hvilket ytterligare tillspetsade situationen. Omsider
inträdde emellertid en utjämning, och 4 nov. 1911
undertecknades en tysk-fransk öfverenskommelse
dels om M., dels om gränsreglering mellan Kamerun
och Franska Kongo. Enligt denna gafs det åt
Frankrike fria händer att upprätta ett protektorat
öfver M., hvarjämte alla nationers och särskildt
Tysklands rent ekonomiska intressen i utförliga
detaljbestämmelser erhöllo nödiga garantier under den
nya ordningen. Slitningar hade sedan marschen till
Fes förekommit äfven mellan Frankrike och Spanien,
hvilken makt fruktade att mista sin tidigare med
Frankrike aftalade intressesfär och därför äfven
vidtog militära anstalter till skyddande af sina
intressen, särskildt i el Araïsch (Larasch) och
Alcazar. Däraf föranledda fransk-spanska förhandlingar
ha länge pågått och väntas nu (juli 1912) komma att
snart resultera i en definitiv uppgörelse. Med den
i det längsta motsträfvige sultanen slöts

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:54:19 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbq/0549.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free