- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
1053-1054

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mars ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1053

Mars

1054

öknar, hvari de senare uppträda som vegetationsbevuxna
oaser, och äfven andra försök till förklaringar
ha framställts. Emot alla de olika hypoteser, som
uppställts ang. dessa bildningars verkliga natur,
kunna emellertid viktiga invändningar göras, och full
klarhet har ännu icke uppnåtts i denna fråga.

En mängd observatörer, såsom Kaiser, Lohse,
Schiaparelli, Perrotin, Lowell, Antoniadi m. fl.,
ha egnat ingående studier åt fläckbildningarna på
Marsytan och upprättat kartor öfver desamma. Särskildt
uppseendeväckande var den upptäckt, som gjordes af
Schiaparelli under oppositionerna 1877 och 1879. Han
fann, att de ljusare delarna af ytan, "kontinenterna",
voro i alla riktningar genomdragna af en mängd fina,
nästan räta mörka linjer, som han gaf benämningen
"kanaler". 1881 upptäckte han, att åtskilliga af
dessa linjer tidvis syntes dubbla, d. v. s. upplösta
i två parallella smala linjer. Efter Schiaparelli
ha flera andra observatörer iakttagit och beskrifvit
dessa "kanaler". De olika iakttagarna ha emellertid
kommit till högst olika resultat, och åtskilliga
af dem ha, fastän utrustade med de kraftigaste
instrumentella hjälpmedel, knappast kunnat se ett spår
af dessa många fina linjer. Flera forskare ha äfven
framkastat den åsikten, att kanalsystemet på M. alls
icke existerar och att de påstådda iakttagelserna
däraf blott bero på rena synvillor. Andra däremot,
t. ex. amerikanen Lowell i Arizona, förklara, att på
M. existerar ett fullständigt system af hundratals
fullkomligt rätliniga kanaler, hvilka som ett nästan
geometriskt regelbundet nät af fina linjer sträcka
sig öfver större delen af planetytan, icke blott
i de ljusare partierna, utan äfven i de mörkare
fläckarna, som tidigare betecknats som "haf". Efter
de observationer, som utförts af Barnard m. fl. på
Lickobservatoriet och af Antoniadi med den stora ref
raktorn i Meudon (nära Paris), synes det sannolikt,
att visserligen någon verklighet ligger till grund för
det Schiaparelliska kanalsystemet, i det att några få
af de tydligaste kanalerna otvif-velaktigt existera,
ehuru de i kraftiga instrument visa sig vara af en
betydligt mera oregelmässig natur än de räta linjer,
som man i mindre tuber tycker sig se. Men större
delen af kanalerna och särskildt det "geometriska",
hela ytan täckande kanalnätet torde vara endast ett
slags mellanting mellan rena synvillor och verkliga
observations-resultat, beroende på det mänskliga ögats
ofrivilliga sträfvan att förläna en viss regelbunden
anordning åt ytterst svagt antydda detaljer, som det
ej kan distinkt uppfatta hvar för sig. Att några af
de tydligast framträdande kanalerna verkligen i viss
mån existera, bekräftas af de fotografier af M., som
man under senare år lyckats erhålla och där man kan
urskilja spår af dem. Då hela frågan om Marskanalernas
existens och verkliga utseende ännu befinner sig i
ett outredt skick och de mest stridiga meningar därom
fortfarande äro rådande hos de olika observatörerna,
hänga naturligtvis alla teorier och spekulationer
öfver deras ursprung och natur i luften.

Tidigare antog man, att M. hade en mycket tät atmosfär
och att det var absorptionen i denna, som gaf planeten
dess rödaktiga färgton. Att planeten verkligen har
en atmosfär, torde också vara

säkert fastslaget, men denna atmosfär måste besitta
en mycket ringa täthet och är betydligt tunnare än
jordens. Några större molnbildningar har man sällan
eller aldrig iakttagit, men af Antoniadis och andras
iakttagelser under oppositionen 1909 framgår, att
de finare detaljerna i ytans fläckbildningar ofta
synas diffusa och beslöjade af tunna genomskinliga
dunster. Särskildt frågan om vattenångans förekomst
i Marsatmosfären har varit mycket omstridd, i
det att olika forskare kommit till olika resultat
härutinnan. Man har sökt lösa denna fråga på det
sätt, att man jämfört M:s spektrum med månens. Då nu
månen icke har någon atmosfär, så är dess spektrum
fullkomligt öfverensstämmande med solspektrum,
och däri uppträda vattenångans absorptionsband
endast på grund af den omständigheten, att det
af månen återkastade solljuset har att passera
genom vår jordiska atmosfär. Då det från Marsytan
reflekterade solljuset dessutom äfven har att passera
två gånger genom Marsatmosfären, så måste, om denna
atmosfär innehåller vattenånga, de ifrågavarande
absorptionsbanden synas kraftigare i M:s spektrum
än i månens. Detta anser sig också t. ex. Slipher
å Lowellobservatoriet i Arizona vid flerfaldiga
tillfällen ha bestämdt konstaterat, under det
att å andra sidan Campbell å Lickobservatoriet
lika bestämdt förnekar, att någon olikhet i nämnda
afseende förefinnes mellan M:s och månens spektra. Man
torde därför tillsvidare kunna påstå blott att,
om Marsatmosfären öfver hufvud innehåller någon
vattenånga, denna kan förefinnas endast i ytterst
ringa mängd. Denna omständighet utgör naturligtvis
också en svårighet vid försöket att förklara de
hvita polarfläckarna som snö- och isbildningar,
analoga med motsvarande bildningar vid jordens poler.

Som ett allmänt resultat af de senare årens
undersökningar öfver planeten M. och dess fysiska
beskaffenhet kan framhållas, att de tidigare gängse
åsikterna om mycket stora likheter och analogier
mellan förhållandena på M. och på jorden i väsentliga
afseenden icke hålla streck, utan att betydande
olikheter bestå, för hvilka man förr icke gjort sig
klart reda. Det behöfver knappast påpekas, att de
mångahanda spekulationer öfver planetens beboelighet,
som, särskildt under den tidigare, så att säga mera
optimistiska, epoken af Marsforskningen sett dagen,
allesammans äro fantasier, hvilka icke ha något stöd
i observationsresultaten.

I aug. 1877 upptäckte A. Hall med tillhjälp
af Washingtonobservatoriets stora refraktor två
drabanter till planeten Mars. Dessa fingo sedermera
namnen Fobos och Deimos. Dessa båda Marsmånar,
i synnerhet den inre, Fobos, höra till de svårast
iakttagbara kropparna inom hela planetsystemet,
dels på grund af sin utomordentliga litenhet (deras
diametrar torde uppgå till endast ett eller annat
tiotal km.), dels på grund af sin stora närhet till
den glänsande planetskifvan. Fobos’ afstånd från
M:s centrum är i själfva verket blott omkr. 9,300
km. och afståndet från planetytan således endast
omkr. 5,900 km. Motsvarande värden för Deimos äro
23,000 km. och 19,600 km. Omloppstiderna äro på grund
häraf utomordentligt korta: för Fobos 7 t. 39 m.,
för Deimos 30 t. 18 m. Den inre Marsmånen erbjuder
sålunda den i planetsyste-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:54:19 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbq/0557.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free