Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marskalken af Sachsen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fältmarskalksvärdigheten utgjort högsta generalsgraden (se
Fältmarskalk). – Marskalkar kallas slutligen i
allmänhet personer, som vid vissa högtidliga
tillfällen (akademiska fester, konserter
m. m.) åtaga sig att vaka öfver ordningen,
anvisa publiken platser o. d. eller utgöra, jämte
"tärnorna", ett brudpars följe. Jfr Marshal.
(V. S-g.)
Marskalken af Sachsen. Se Morits, tyska furstar.
Marskalksstaf. Se Marskalk.
Marskfår, zool. Se Fårsläktet, sp. 202.
Marskland (ty. marschland, af holl. marsch, lågt
beläget ställe), ett vid hafskusten beläget flackt
slättland, som är så lågt, att det vid flodtiden
delvis eller h. o. h. öfversvämmas, och som bildats
genom en småningom skeende anhopning af sand på den
förutvarande grunda strandbottnen. De sandpartiklar,
som vid "flod" föras med hafsvattnet upp öfver
marsklandet, bli, när vattnet vid ebbtiden åter
drar sig tillbaka, till stor del kvarliggande,
och efter hand beklädes marken med en ganska rik
gräsvegetation, som ytterligare kvarhåller och
sammanbinder sanden. Därigenom blir ytan allt högre
och nås alltmer sällan af "floden". Marken tjänar
då till betesmark, eller instänges den medelst
konstgjorda fördämningar mot hafvet och odlas. –
Marskland finnas bl. a. vid Hollands och nordvästra
Tysklands kuster.
E. E.
Marsk Stig. Se Stig Andersen.
Marsksvin benämnas de från det europeiska
vildsvinet härstammande svinraserna i Englands,
Tysklands, Hollands, Belgiens och Frankrikes
marsk-trakter. Hithörande svin äro stora,
hängörade, senvuxna och fruktsamma. De engelska äro
h. o. h. och de öfriga mer eller mindre förädlade
med stora hvita engelska rasen. Mera framstående
marskraser äro jylländska, holsteinska, westfaliska
svinen samt Craonaise-, Champagne-, Poitou-,
Augeronne- och normandiska raserna i Frankrike.
H. F.
Mars-la-Tour [marrslatōr], by i franska Lothringen,
dep. Meurthe-et-Moselle, strax innanför den
nuv. franska gränsen, i rak linje 21 km. v. om Metz,
var skådeplats för de sista striderna under det heta
slaget vid Vionville-M. 16 aug. 1870 (se
Vionville). Vid M. har en vacker fransk minnesvård blifvit
rest.
(C. O. N.)
Marsmånar. Se Mar s, astron.
Marsna, köping. Se Mersen.
Märsop [-åp], Paul, tysk musikskriftställare,
f. 1856 i Berlin, elev i musik af H. Ehrlich och
H. v. Biilow, filos, doktor och bosatt i München
sedan 1881, har gjort sig bemärkt för sundt omdöme
och idérikhet genom sina Musikalische essays (1899),
Studienblätter eines musikers (1903) och de smärre
.skrifterna Der einheitsgedanke in der deutschenmu-sik
(1885), Weshalb brauchen wir die reformbuhne? <1907)
m. fl. Han har i München inrättat ett musikaliskt
folkbibliotek (öfvertaget af staden 1907).
E. F-t.
Marsoroligheterna i Stockholm 1848, 1864 och
1865. De oroligheter, som utbröto i Stockholm
1848, voro ett svagt genljud af 1848 års franska
revolution. Äfven i Sverige stod reformfrågan på
dagordningen; det gällde där ombildningen af den
gamla ståndsrepresentationen. Och då den af regeringen
1846 tillsatta kommittén ej syntes kunna lösa frågan,
bildades i hufvudstaden ett
"reformsällskap", som bland andra agitationsmedel upptog
äfven "reformbanketter" efter franskt mönster. En
dylik fest var beramad till lördagen 18 mars i La
Croix’ salong vid Brunkebergstorg. Folk samlade sig
därutanför under aftonens lopp dels af nyfikenhet,
dels också på grund af anonyma uppmaningar genom
anslag å husknutarna. Snart började det under
dylika förhållanden öfliga oväsendet, och massorna
fingo, till en början ostörda af alla myndigheter,
under skrän, öfvervåld mot fredliga vandrare samt
fönsterinslagningar hos mer eller mindre misshagliga
personer (presidenten von Hartmansdorff, ärkebiskop
Wingård, utrikesministern Ihre, handlanden
Leja m. fl.) en farlig föreställning om egen
styrka. Följande afton förnyades uppträdena i än
större skala, men då började också myndigheterna gripa
in med kraft. Truppernas befälhafvare var general
Lefrén. Med kavallerichocker och gevärssalfvor
rensades gatorna närmast slottet, och en på Norra
Smedjegatan på nedre Norrmalm påbörjad barrikad
togs med lätthet och förstördes; såväl trupp som
befäl vid garnisonen led därvid åtskillig skada af
stenkastning o. d., och ganska många deltagare i
oroligheterna eller nyfikna åskådare dödades eller
sårades. Skyndsamt inkallades emellertid afdelningar
ur indelta armén, och denna åtgärd bidrog kraftigt
att snart nog göra slut på gatuuppträdena. Äfven i
Göteborg yppade sig (27 mars) gatuoroligheter, som
hade till följd bildandet af en "medborgarvakt". Det
vore fåfängt att i dessa oroligheter vilja spåra någon
på förhand anlagd plan eller något politiskt syfte,
och den misstanke, som vid tillfället uttalades,
att demonstrationerna egentligen voro ett uttryck af
fabriksintressets missbelåtenhet med förslaget till ny
tulltaxa, kunde aldrig ledas i bevis. Den konservative
och ultraprotektionistiske Hartmansdorffs
fönsterrutor delade lika öde med den liberale och
frihandelsvänlige Aftonbladsredaktören Lars Hiertas. –
Som en medelbar följd af oroligheterna måste man dock
betrakta såväl ministärförändringen af 10 april som
ock undanskjutandet af tullreformen. G. A. Sparre,
Stjerneld, Genberg, Sandströmer, Gripenstedt
m. fl. inträdde i konungens råd, och redan 2 maj
aflämnades af excellensen Sparre på Riddarhuset det
kungl. representationsförslaget.
De tämligen betydande gatuoroligheter, som egde rum
i Stockholm 6 mars och följande dagar 1864, fingo ej
tillfälle att utbreda sig så som i mars 1848 till
följd af kraftigare åtgärder från myndigheternas
sida och särskildt genom ymnigt användande af
sprutning. (Polismästaren A. Wallenberg döptes
ock af folkhumorn till "Wattenberg".) Närmaste
anledningen gaf denna gång ett till La Croix’ salong
sammankalladt möte för uttalande af Sveriges sympatier
för Danmark under dess då pågående krig mot Österrike
och Preussen. Folkhoparnas demonstrationer voro också
hufvudsakligen riktade mot de statsråd (särskildt
K. R. L. Manderström och J. A. Gripenstedt), som
ansågos bära ansvaret för Sveriges tillbakadragna
politik. En satirisk-humoristisk skildring af
oroligheterna föreligger i publicisten J. G. Schultz’
"Konstapel Batongs sägner" (1864, en samling parodier
på "Fänrik Ståls sägner").
Äfven 1865, på årsdagarna af tilldragelserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
