Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1866), en fortsättning på hans historia,
Histoire de la France moderne, depuis 1789 jusqu’à nos jours (5 bd, 1878–85),
samt biografier öfver
Jeanne d’Arc (1856),
D. Manin (1859) och
J. Reynaud (1863).
Under sina vidsträckta resor besökte M. äfven, 1869,
Stockholm. Sina intryck från Sverige framlade han i
Études d’archéologie celtique. Notes de voyages dans les pays celtiques et scandinaves (1872).
Jfr
Hanotaux, "Henri M." (1885; 2:a uppl. 1898), och
J. Simon, "Mignet, Michelet, Henri M." (1889).
J. F. N.*
Martin, Konrad, tysk katolsk biskop, f. 1812,
d. 1879, blef 1844 e. o. professor i Bonn och 1856 biskop
i Paderborn, å hvilken plats han ådagalade stort nit. På
vatikanska konsiliet (1869) hörde han till den påfliga
ofelbarhetsdogmens mest afgjorda anhängare, och han
försvarade sedermera densamma uti skriften
Die arbeiten des vatikanischen conzils (1873).
Under den s. k. kulturkampen i Preussen blef han 1875
afsatt genom vederbörande regeringsdomstols utslag och
internerad på fästningen Wesel, men lyckades s. å. fly
och vistades sedermera i Holland och Belgien. Af hans
skrifter må ytterligare nämnas
Lehrbuch der katholischen religion für höhere lehranstalten (1844; 15 senare upplagor) och
Lehrbuch der katolischen moral (1850; 5 senare uppl.),
hvilket arbete hufvudsakligen är plagiat.
Martin [-tä’], Alexandre, fransk politiker. Se Albert, sp. 484.
Martin [ma’tin], sir Theodore, engelsk skriftställare,
f. 1816 i Edinburgh, d. 1909, till yrket advokat i
London, uppträdde till en början under signaturen
Bon Gaultier och skref i satirisk anda
Bon Gaultier ballads (utg. samlade 1861; i samarbete med W. E. Aytoun).
Han öfversatte med framgång till engelska stycken af
danskarna H. Hertz ("Kong Renés datter", 1850) och
Öhlenschläger ("Correggio", 1854, och "Aladdin", 1857),
Horatius (1860, 1870 och 1882),
Catullus (1861),
Dantes "Vita nuova" (s. å.),
dikter af Leopardi,
Goethes "Faust"
samt poem och ballader af Goethe, Heine m. fl. tyska
skalder. På uppdrag af drottning Viktoria författade
M. en biografi öfver hennes gemål,
The life of his royal highness the Prince consort (6 bd, 1874–80).
Som belöning erhöll han knightvärdighet. M. skref äfven
en biografi öfver lord Lyndhurst (1883) och
Queen Victoria as I knew her (1908). –
1851 trädde M. i äktenskap med den bekanta skådespelerskan
Helen Faucit (se d. o.), öfver hvilken han 1901 utgaf en biografi.
Martin [-tä’], Édouard, fransk teaterförfattare,
f. 1828 i Paris, d. 1866, gjorde sig känd som
E. M. Labiches och A. Monniers medarbetare i omtyckta
komedier och vådeviller.
Martin, Ernst, tysk språkforskare, f. 5 maj 1841
i Jena, d. 15 aug. 1910 som professor i Strassburg, författade
Mittelhochdeutsche grammatik (1865; 12:e uppl. 1896),
Examen critique des manuscrits du roman de Renard (1872) och
(med H. Lienhart) Wörterbuch der elsässischen mundarten (1899 ff.)
samt var oaflåtligt verksam som kommentator och utgifvare af
medeltida franska och tyska dikter.
Martin, Luis, jesuitgeneral, f. 1846 i Spanien,
d. 1906 i Rom, inträdde 1865 i jesuitorden,
fördrefs från Spanien genom 1868 års revolution, men
återvände 1874, utgaf i Bilbao tidskriften Det heliga
hjärtat, blef 1881 rektor vid Salamancas universitet,
provinsial 1886, generalvikarie i Rom 1891 och
Anderledys efterträdare som ordensgeneral 1892. Han
flyttade 1895 jesuitgeneralens säte från Fiesole till
Rom och Collegium germanicum. Som ordenschef fick
han särskild betydelse genom igångsättandet af den
stora moderna utforskningen af jesuitordens historia
(se Jesuitorden, sp. 1395). Den spanska
ultramontanismen hade i honom en inflytelserik bärare.
Hj. H–t.
Martin [-tä’], Henri Jean Guillaume, fransk
målare, f. 1860 i Toulouse, elev af J. P. Laurens
– hans
Kain och Abel (före 1894)
prisades för sin kraft och för uttryckets mäktighet –,
närmade sig sedan Puvis de Chavannes’ riktning, målade
i ett dekorativt verkningsfullt fläckmaner ideala
landskap med stiliserade figurer:
Inspiration och
Sérénité (båda i Luxembourgmuseet),
En hvar har sin chimär,
Clemence Isaure bland trubadurerna (båda i statens ego),
Federationsfesten (museet i Toulouse),
Bukolikon (1901),
Målarens sånggudinna (1902),
Människan mellan dygden och lasten,
Marseille (triptyk i sparbanken där, 1904),
Årstiderna (ståtliga väggmålningar i kapitolium i Toulouse, 1903,
skildra arbete på land och i stad, ungdom och ålderdom),
Landtlig scen (arbetarfamilj i ett poetiskt landskap, 1907),
väggmålningar i Sorbonne (s. å.).
I sina väggmålningar har M. på ett personligt sätt
förenat modernt luft- och ljusstudium med monumental stil.
G–g N.
Martinach. Se Martigny.
Martina Franca, stad i italienska prov. Lecce (Apulien).
17,293 inv. (1901; som kommun 25,007). Stenbrott; oljeproduktion.
J. F. N.
Martin af Tours [tor], Den helige Mårten, fransk
biskop, helgon, f. omkr. 316? i Sabaria (nu
Steinamanger) i nedre Ungern som son af en hednisk
krigstribun, d. omkr. 400 (397?) i Candes. Sonen
visade tidigt böjelse för ett stilla, andäktigt
lefnadssätt. Af fadern tvangs han emellertid att
vid 15 års ålder ingå i krigshären i Gallien (från
militärtiden manteldelningen, se nedan), men redan
efter fem år befriades han därifrån och begaf sig då
till biskop Hilarius af Poitiers. Mot föräldrarnas
vilja blef han vid 20 års ålder katekumen. Efter
ett missionsbesök i hemmet, då blott modern vanns,
drog han sig, förföljd som ortodox nicænare, undan
som eremit först vid Genua, sedan i grannskapet af
Poitiers, där han omkr. 360 grundlade eremitkolonien,
senare munkklostret Ligugé och 371 (375) af
folket och klerus valdes till biskop i Tours. Äfven
som biskop fortsatte han dock sitt eremitlif och
lefde i en riskoja vid Loires strand. Detta blef
ursprunget till ännu ett kloster, Majus monasterium
(Marmoutier). M:s ena stora historiska betydelse
blef alltså att bereda det grekiska munkväsendet
ingång i Gallien och delvis äfven i Spanien och
Britannien. M. själf var en föresyn i fromhet
och ödmjukhet samt utöfvade därigenom, fastän han
saknade högre bildning, ett mäktigt inflytande på den
gallikanska kyrkan, ehuru genom hans vidskeplighet
mycken keltisk hedendom flyttades öfver i denna
kyrka. I den priscillianska striden uppträdde han
med ifver mot den världsliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
