- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
1119-1120

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1119

Martinet-Martinez de la Rosa

1120

Stuart Mill. Men snart kände han sig ej till freds
med denna riktning, och efter en studieresa till
Tyskland 1848-49, där han åhörde Trendelenburg, blef
han en af dess främsta motståndare i England. Emot
associationspsykologien häfdade han det tänkande och
viljande jagets ursprunglighet och emot agnos-ticismen
trovärdigheten hos vissa intuitiva uppfattningar, som
ligga till grund såväl för vår kunskap om naturen som
för vårt moraliska och religiösa medvetande. Dit
räknar han framför allt orsaksbegreppet
och pliktbegreppet, hvilka båda förutsätta
gudsbegreppet. I begreppet orsak ingår nämligen,
enligt M., alltid föreställningen om en kraft, som
framkallar verkan, och denna föreställnings innehåll
kunna vi hämta endast ur egen inre erfarenhet,
ur medvetandet om vår egen vilja. Bakom all
naturkausalitet antar han därför finnas en personlig
vilja, och därmed mynnar för honom naturfilosofien ut
i en teistisk metafysik. Till samma resultat för också
hans moralfilosofi. Utilitarismen anser han oduglig
att förklara pliktmedvetandet. Dettas "böra" är något
helt annat än både samhällets kraf på individen och
klokhetshänsynen till eget bästa. Pliktmedvetandet
innebär, att vi känna oss bundna af något högre,
af en lag, som förutsätter en lagstiftare. Denne
kan icke vara någon annan än en personlig Gud, -af
M. fattad på en gång som transcendent och immanent
i förhållande till världen. Som religionsfilosof
ansluter sig M. till en unitarisk kristendom,
som förnekar all blott yttre auktoritet, men tror
på en inre uppenbarelse, starkast hos profeterna,
men i någon mån för handen hos hvar och en, som blir
delaktig af religiöst lif. Af M:s skrifter, som ega
en glänsande framställning, märkas Types of ethical
theory (1882; 3:e uppl. 1889), A study of religion
(1888; 2:a uppl. 1889), och The seat of authority in
religion (1890; 3:e uppl. 1891). Se Wilkinson, "M:s
ethik" (1898), J. Drummond och C. B. Upton, "The life
and letters of M." (1902), H. Jones, "The philosophy
of M." (1905), och J. E. Carpenter, "J. M." (2:a
uppl. s. å.). 2. S-e.

Martinet [-tina], Achille Louis, fransk koppargravör,
f. 1806 i Paris, d. 1877, en grundlig och smidig
konstnär, utförde gravyrer efter Rafael, Murillo
och efter moderna konstnärer, såsom Gallait, Cogniet
m. fl. G-g N. Martinez de
Campos y Anton [-ti’neth de kampas i antå’n], A r s e
n i o, spansk general och statsman, f. 14 dec. 1834 i
Segovia, d. 23 sept. 1900 i byn Zaranz i Guipiizcoa,
deltog 1859-60 i kriget mot Marokko och stred som
öfverste på Cuba mot de upproriske 1869-72. Återkommen
därifrån med generals rang, kämpade han i spetsen för
en brigad emot karlisterna. Efter konung Ama-deus’
tronafsägelse (1873) häktades han, enär han vägrade
erkänna republiken, men försattes 1874 i frihet. Som
divisionschef deltog han ånyo i stri-

den mot karlisterna samt förvärfvade sig genom
tapperhet och duglighet stor popularitet inom
armén. 29 dec. s. å. gjorde M. i Sagunto ett
"pro-nunciamento" och utropade drottning Isabellas
son, prins Alfonso, till spansk konung (Alfons
XII). Sedan han lyckats befästa dennes välde,
utnämndes han till generalkapten öfver hela armén
(1876). Följande år dämpade han genom sina kraftiga
åtgärder upproret på Cuba (se d. o., sp. 937), men då
regeringen icke gillade hans tillvägagående, trädde
han 7 mars 1879 själf i spetsen för ett kabinett,
hvari han tillika var krigsminister. Han afgick dock
redan 9 dec. s. å., bildade sedan det dynastiskt
liberala partiet och var febr. 1881-okt. 1883
krigsminister i ministären Sagasta. Flera gånger var
M. senatens president; han stödde efter Alfons XII:s
död 1885 kraftigt änkedrottning Maria Kristinas
regentskap, var 1887-88 general-kapten i Madrid
och sändes 1893 som befälhafvare mot kabylerna
i Marokko. Något krig kom ej till utbrott, och
1894 afslöt han som utomordentligt sändebud ett
fördrag med sultanen af Marokko. I april 1895
sändes han att bekämpa revolutionen på Cuba,
men gynnades icke af lyckan, utan undgick endast
med svårighet att bli kringränd. Då han yrkade
på, att den spanska regeringen genom energiska
reformer och beviljande af lokal själfstyrelse
skulle söka komma till uppgörelse med insurgenterna,
återkallades han i jan. 1896 och ersattes af general
Weyler. Efter fredsslutet med Förenta staterna
förmådde den konservative konseljpresidenten den
gamle marskalken att än en gång åtaga sig presidiet i
senaten, som han innehade vid sin död. M. var först
konung Alfons’ och sedan dennes änkas förtrognaste
politiske rådgifvare, särskildt anlitad i farliga
situationer, och gällde som dynastiens fastaste stöd.
(V. S-g.)

Martinez de la Rosa [-ti’neth -rasa], Francisco,
spansk statsman och skald, f. 1789 i Granada, d. 1862,
verkade som universitetslärare i Granada till 1808,
då han indrogs i politiken. M:s politiska bana
erbjuder rik växling, hvarom följande korta data bära
vittne. Som frihetsman spelade han en framstående roll
vid cortes i Cådiz, vid den frisinnade grundlagens
författande, och han blef 1813 juntans preses. Men
efter Ferdinand VII:s återkomst blef M. fängslad och
fick som statsfånge tillbringa 8 år i Afrika. Efter
Riegos resning 1820 återfick han emellertid friheten,
blef cortespre-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:43 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0590.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free