Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik / 1125-1126 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martinez Ruiz ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Santa Lucia. 987 kvkm. Östra kusten är omgifven af
korallref och har svåra bränningar i följd af den
förhärskande nordöstpassaden; på västra sidan skjuter
bukten Fort-de-France djupt in och bildar den bästa
naturliga hamn, som finns på Små Antillerna. M. består
mest af vulkaniska bergarter utom på några sträckor
i s. och s. ö., där tertiära lager (mest kalksten)
förekomma. Norra
delen är yngst och högst. Där resa sig vulkanerna

Mont Pelée (i bakgrunden) och staden S:t Pierre på Martinique före vulkanutbrotten i maj 1902.

Mont Pelée (1,350 m.; se fig.) och Piton du Carbet
(1,207 m.). Endast den förra hade i historisk tid haft
ett par svaga utbrott (1762 och 1851), men betraktades
därefter som slocknad ända till 1902. I slutet af
april detta år började spår af den vulkaniska kraften
visa sig, 3 maj uppstöttes stora massor aska och rök,
5 maj blefvo utbrotten våldsammare och åtföljdes af en
lavaström, som från kratern utbredde sig till den 4
km. aflägsna ån Blanche. Men hufvudutbrotten följde
8 maj, då hela trakten inhöljdes i mörker genom
askmassorna och en hvirfvelstorm af utomordentlig
våldsamhet dref de giftiga gaserna vida omkring,
bl. a. öfver staden S:t Pierre, där inom få
minuter allt lefvande dödades. Lavaströmmen flöt
i Blancheflodens bädd ned till hafvet och satte S:t
Pierre såväl som på dess redd liggande fartyg i brand.
Ödeläggelsen blef härigenom fullständig. Af stadens
40,000 inv. räddades ingen enda. Ända till på 20
km. afstånd var landet öfversålladt af uppkastade
stenar eller grå aska och sålunda hela landskapet
förvandladt till en ödemark. Och dock voro de nya
eruptionerna 19 och 20 maj och under sista veckan
af denna månad om möjligt än våldsammare; aska
och stenar nedföllo nu äfven i Fort-de-France, och
detonationen hördes ända till ön S:t Thomas. – Många
heta källor finnas. Bevattningen genom strömmar är
mycket riklig, störst äro Rivière Lezarde och Rivière
Salée. Klimatet är tropiskt (i S:t Pierre är absoluta
minimum 22° och maximum 32,5°), men passaden gör det
dock möjligt för européer att uthärda. Regntiden
varar från juni till nov.; nederbörden är riklig
(2,200 mm. i Fort-de-France). Fruktansvärda
orkaner förekomma, om ock sällan (1767, 1839, 1891,
1903). Vegetation och djurvärld äro de för Västindien
vanliga; den mycket giftiga lansormen, myror och
moskiter höra till plågorisen. Befolkningen steg 1906
till 182,024 (1901 203,781, minskning till följd af
vulkanutbrottet 1902), hvaraf blott 8,000 hvita,
resten negrer eller mulatter. Af arealen användas
15,067 har för odling af tropiska födoämnen (maniok,
bananer, jams), omkr. 10,000 har äro planterade med
sockerrör, 2,000 har med kakao samt mindre områden
med kaffe och bomull. Alla sydfrukter trifvas väl, men för
vanilj-
och konschonellodling är klimatet för fuktigt. Socker
och kakao äro de viktigaste produkterna. 1910
utfördes socker för 11,3 mill. kr. och kakao för
700,000 kr. Det fanns 15 sockerfabriker och 63
romdestilleringsverk. Hela exporten hade 1910 ett
värde af 27,6 mill. frcs och importen ett värde
af 19,5 mill. Till ön anlände s. å. 394 fartyg om
399,331 ton. Den lokala budgeten för 1910 balanserade
på 4,64 mill. frcs, hvartill komma Frankrikes utgifter
(1912 års budget) för ön 1,2 mill. frcs. Öns skuld var
1910 4,5 mill. frcs. – M. styres af en gouverneur,
vid hvars sida stå ett
conseil privé af 9 led. och ett conseil général,
af hvars medlemmar 12 utses af guvernören och 12
väljas af municipalråden. Ön sänder 1 senator och 2
deputerade till franska nationalförsamlingen. Den är
delad i 29 kommuner och har en appellationsdomstol,
2 domstolar af andra instans och 7 fredsdomare. Det
finnes en juridisk skola i Fort-de-France, 2
sekundärskolor, 2 normalskolor samt folkskolor. Den
viktigaste handelsstaden, efter S:t Pierres undergång,
är Fort-de-France (27,069 inv.), som äfven är öns
hufvudstad. Ön, hvars nuv. namn är en förvrängning
af karib. Matinino, upptäcktes af Columbus 15
juni 1502 och var då bebodd af kariber. 1635
togs den i besittning af franska kolonister
från S:t Christopher, hvilka 1664 sålde den till
Västindiska kompaniet. 1675 förenades den med franska
kronan. Kolonisterna egnade sig först åt odlingen af
bomull och tobak, men 1650 anlades sockerplantager,
och 1726 infördes kaffeodling. 1762–63, 1794–1892
och 1809–14 innehades ön af engelsmännen. På
M. (i Fort-de-France) föddes (1763) Napoleon I:s
första gemål, Josephine Tascher de la Pagerie.
J. F. N.

Ma’rtinitz, gammal bömisk adelssläkt med stora gods
och inflytelserik ställning vid hofvet i Prag sedan
1400-talet. Dess mest bekante medlem var Jaroslav
Bofita von M., f. 6 jan. 1582, d. 11 nov. 1649. Han
lånade som yngling kejsar Rudolf 100,000 gulden
och grundlade därmed sin glänsande hof- och
ämbetsmannabana. 1603 utnämndes han till kejserligt
råd och 1609 till hof-marskalk samt blef 1617 i den
protestantiske grefve M. von Thurns ställe innehafvare
af det indräk-tiga ämbetet som borggrefve på slottet
Karlstein samt äfven medlem af ståthållarskapet. Mot
honom och hans gynnare och ämbetsbroder Slavata

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>