Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maskerad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1167
Maskopi-Maskregn
1168
seglifvade att hinna dödas af maskmedlet, medan de
ännu funnos kvar i tarmen. De i Svenska far-makopén
intagna bandmaskmedlen äro: Khizoma Filicis,
ormbunkrot (se d.o.), såsom hvars verksamma
beståndsdelar anges filixsyra och filmaron m. fl.;
F Los Koso, kusso (se d. o.) med kosotoxin samt kamäla
(se d. o.) med rottlerin. Bland andra bandmaskmedel må
nämnas granatrotbark innehållande pelletieriner ; a r
e k a n ö t (se d. o.) med arekolin (mest för djur);
vidare rotstockarna af Aspidium spinulosum J. E. Smith
och A. dilatatum J. E. Smith, båda innehållande
verksammare beståndsdelar (polysticumsyror) än
Rhi-zoma Filicis och använda särskildt i Finland
och östersjöprovinserna; Rhizoma Pannce af den
sydafrikanska ormbunken Aspidium athamanticum Kunze,
som hyser s. k. pannasyra, o. s. v. Slutligen ha mot
bandmaskar försökts äfven petroleum, bensin, naftalin,
pikrinsyra m. m. - 2. Trindmask-1. nematodmedel,
som afdrifva spolmaskar (Ascaris lumbricoides)
och anger (Oxyuris vermicu-laris) och hvaribland det
förnämsta är santonin (se d. o.), som erhålles ur Flos
(Flores) Cince, m ask f ro (se d. o.). Ibland har
äfven naftalin pröfvats. Mot spolmask och särskildt
mot anger användas vidare äfven upprepade rätt stora
ljumma lavemang antingen med blott vatten eller med
tillsats af kalkvatten, såpa, ättika, petroleum,
bensin eller pikrinsyradt kali o. s. v. Anger äro
ej sällan svåra att varaktigt fördrifva, särskildt
hos vissa individer. - 3. Medel mot tarmtrikiner
äro afföringsmedel och glycerin i stora doser, l
matsked hvarje timme, intill 100-200 gr. på dagen
m. m. Sedan trikinerna vandrat genom tarmväggen och
aflagrats i musklerna, äro de ej vidare tillgängliga
för behandling. Ang. anordnandet af maskkurer i olika
fall se M a s k s j u k d o m. C. G. S.
Maskopi (ty. maskopei, af höll. maatschappij,
handelssällskap, kompani, af maat, kamrat), lönn-lig
förbindelse; samråd.
Maskormarna, Typhlopidce, zool., bilda en familj
inom ormarnas ordning och kräldjurens klass. De ega
maskformig kropp, äro af ringa storlek, ha liten
munöppning, som icke kan utvidgas, orörligt förenade
ansiktsben och mycket kort stjärt. Fjällen äro
tämligen likstora utom på hufvudet, som bär plåtar,
ögonen äro öfver-lagrade af fjäll. Tänder finnas
blott i öfver- eller ock i underkäken, och gifttänder
saknas alldeles. Dithörande arter (omkr. 100) vistas
i gångar, som de gräfva i marken, under stenar eller
i myr- och termitstackar. De lefva af maskar och
insekter samt tillhöra Gamla och Nya världens varma
och heta länder. - Å Balkanhalfön och i Mindre Asien
förekommer maskormen, Typhlops ver-micularis, som
har stjärten en fjärdedel längre än hufvudets bredd
och med 12 rader fjäll, blir 25 till 30 cm. lång samt
är ofvan blekgul till ljus-brun, med svarta punkter,
undertill smutshvit. Maskormen är lika grof i båda
ändarna af kroppen, hvarför det är lätt att vid
flyktigt påseende förväxla hufvudet och stjärten.
C. R. S. (L-e.)
Maskormen. Se Maskormarna.
Maskoväd 1. Moskovad (fr. moscouade,
af port. mascava’do, orenad, sämre
sorts), råsocker. Jfr S o c k e r.
G. Il-r.
Maskregn. Allt emellanåt får man i tidnin-
garna läsa vanligen helt knapphändiga uppgifter
om s. k. "maskregn". Dylika förmodade "maskregn"
ha iakttagits redan långt tillbaka i tiden. Oftast
har förloppet vant sådant, att man lunnit "maskar"
(i de flesta fall insektlarver) i större eller
mindre mängd krypande omkring på snön, hvarför de
blifvit kallade "snömaskar". Sådana "snömaskar"
ha helt naturligt väckt iakttagarnas förundran,
då det strider emot vanlig erfarenhet, att dylika
små kräk, som under vintern i regel ligga i dvala,
dolda under stenar, bark, mossa eller annat skydd,
plötsligt visa sig i massor på snön. Då detta
ofta nog iakttagits under eller strax efter tö-
eller regnväder, har det legat så mycket närmare
till hands att antaga, att dessa maskar "regnat
ned". Den äldsta antecknade tilldragelsen af detta
slag inträffade i Ungern 20 nov. 1672. Den berömde
svenske entomologen De Geer omtalar i sina "memoarer
till insekternas historia", att under vintern 1749
"snömaskar" iakttagits på flera ställen i Sverige, och
därvid framhålles särskildt, att man träffat sådana
maskar äfven på isen och snön på en sjö, i hvilket
fall, såvida iakttagelsen är riktig, de naturligtvis
icke där kunde ha krupit omedelbart upp ur marken,
utan måste antagas ha med en vindstöt eller kanske
tillfälligt vattenflöde förts ut på sjöns istäcke. 11
febr. 1799 ådrog sig ett maskregn, som då inträffade
i Rheingau och där varseblefs på många ställen,
så stor uppmärksamhet, att vittnesberättelser
om detsamma togos in i kantonrättens protokoll
i Strömberg, och flera personer påstodo sig ha
sett, huru maskarna regnade ned. Denna underliga
naturtilldragelse gaf vidskepelsen anledning till de
ängsligaste spådomar om stundande pest, hungersnöd
och krig med alla dess fasor. "Maskre^n" visade sig
i febr. 1811 i Sachsen och 30 jan. 1856 i Schweiz,
i synnerhet vid byn Mollis (kant. Glarus), hvarest
"maskregnet" iakttogs på en yta af 25- till 30-tusen
kvadratfamnar och där man fann 5 till 15 maskar på
hvarje kvadratfamn samt äfven på husens tak i byn. För
några tiotal år sedan berättades från Södermanland
(trakten af Nyköping), att där hade regnat maskar;
men inga personer namngåfvos, af hvilka man kunnat
erhålla närmare upplysningar om förhållandet med
detta inaskregn, hvilket inföll under sommaren och ej
under vintern, som är de flesta maskregnens tid. Af
denna anledning kan man befara, att berättelsen om
sistnämnda maskregn icke är tillförlitlig. Närmare
granskning af omständigheterna vid dessa maskregn ger
dock en ganska enkel förklaring på denna skenbarligen
så underbara tilldragelse, åtminstone i de flesta
fall. Insektlarver, synnerligast af de allmänna
arterna af skalbaggsläktet Cantharis (se F l u g b a
g g a r), ligga, ofta i oerhördt stort antal, under
vintern i dvala i mossa, under stenar o. s. v. Om
töväder inträffar och därigenom vatten kommer att
nedtränga till de domnade larverna, kvickna de
till och bege sig massvis upp till ytan af marken,
som ock, såsom det i flera fall bevisligen egt rum,
kan tillfälligtvis vara bearbetad af timmer- eller
vedhuggare o. s. v., hvarigenom larverna äfven blifvit
störda i sin vintersömn. Samtidigt med dessa orsaker
till larvernas uppkrypande har vanligen inträffat
hård blåst (t. ex. "föhnvind" i Schweiz), och genom
denna kunna larverna lätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
