- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
1171-1172

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maskrosrot ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1171

Maskrosrot-Masksjukdom

1172

som framkomma från början af april till slutet af
okt. eller under ännu längre tid, om temperaturen
tillåter - öppna sig under högsommaren, i fall
vädret är torrt, kl. omitr. 6 på morgonen och sluta
sig mellan kl. 5 och 6 e. m. Under sensommaren äro
de öppna blott mellan kl. 9 f. m. och 2 e. m. I
regnväder förbli de slutna. När blommorna genom
besök af bin och mindre humlor blifvit befruktade,
hvilket vanligen sker inom ett par dagar, böjes
blomkorgskaftet bågformigt ned, hvarvid den slutna
blomsamlingen böjes upprätt från marken, och sedan
frukterna efter ytterligare några få dagar mognat,
lyftes fruktsamlingen åter i höjden på de då ånyo
upprätta skaften, så att frukterna må kunna gripas
af vinden och kringspridas. - Maskrosen var sannolikt
redan i forntiden använd som läkemedel; med säkerhet
begagnades den af araberna och européerna under
medeltiden. Dess läkedomskraft ligger i den ymniga,
hvita mjölksaft, som genomdrager växtens alla delar
och innehåller bitterämnet laraxacin. Om våren är
mjölksaften ymnigare och saltrikare samt innehåller
mindre af bitterämnet. Man använder då den färska
örten till s. k. grönsaftkur (se d. o.) och som en
välsmakande sallat, som särskildt i Syd-Europa är af
stor betydelse. Maskrosen cdlas äfven i flera former
som sallatväxt. Rcten användes som kaffesurrogat (l
ö ve ta n d). Den cfficinella torkade roten, radix
Taraxaci, maskrosrot, skall insamlas på hösten. Torkad
maskrosrot har mörkbrun färg och är längdskrynklig;
barken är sönderdelad i från hvarandra lätt skiljbara
koncentriska skifvor. Roten innehåller ända till
24 proc. inulin, dessutom taraxacin m. m. Den torra
roten angrines gärna af insektlarver och är i viss
mån hygroskopisk, hvarför den måste väl skyddas
och förvaras på torrt ställe. Torr maskrosrot
användes till dekokt, som förr ofta begagnades
under och efter gulsot samt mot trög afföring.
O. T. S. (G. L-m.)

Maskrosrot, farm. Se Maskros.

Masks [mä’sks], eng., maskspel. Se Balett, sp. 766.

Masks^ukdom, M a s k s o t, Helminthi’asis, med.,
sjukdom, som beror på tillvaron af mask inuti
människokroppen. De flesta inälfsmaskar förekomma i
tarmkanalen, såsom binnikemaskar, spolma-skar och
springmaskar, men maskar träffas äfven i andra
organ, t. ex. dislomum i lefvern, biåsmaskar
i hjärnan, trikiner i musklerna o. s. v. Det är
klart, att hvarje särskildt masksläkte framkallar en
särskild form af sjukdom, beroende på maskens natur,
stället för dess förekomst m. m. I allmänhet är det
dock svårt att uppställa säkra tecken för hvarje
särskild form af masksjukdom. Binnikemaskarna,
tillhörande afd. Cestodes, bland plattmaskarna, äro
de i medicinskt afseende f. n. viktigaste bland de
mask parasiter, som inom vårt land framkalla sjukliga
rubbningar hos människor. De för patologien viktigaste
arterna äro Bothriocephalus latus samt två teniaarter,
Tcenia medioca-nellata (saginata) och T. solium
(se f. ö. Binnikemask). Af dessa är f. n. den hos
oss vanligaste Tcevia mediocanellata och näst denna
Bothrio-cepkalus latus, hvilken särskildt utefter den
norrländska kusten och dess flodmynningar är mycket
spridd. Tonnia solium är däremot relativt sällsynt.

Då teniernas s. k. mellanformer (cysticercus)
förekomma i köttet af husdjur, som nyttjas
som födoämne, T. solium hos svinet (dynt)
och T. mediocanellata hos nötkreatur, är deras
utbredning hos människan beroende af, huruvida
odesinficieradt (okokt) kött af dessa djur förtärts
eller ej. Infektionen med Bothriocephalus sker
hufvudsakligen genom förtärandet af illa kokt sik och
af dennas rom. Möjligen kan dock infektion ske medelst
andra fiskarter, t. ex. graflax. Sjukdomssymtomen
af binnikemaskarnas vegeterande inom tarmkanalen
kunna delvis vara likartade för dem alla tre. Ofta
nog, särskildt gäller detta teniaarterna, framkallas
inga sjukdomssymtom hos maskens värd eller äro dessa
(digestionsrubbningar) så obetydliga, att de icke
ådraga sig någon uppmärksamhet. Stundom åter kunna de
stegras till besvärande symtom från digestionskanalen,
såsom kolik och kräkningar, samt till en del nervösa
fenomen: omotiverad klåda, kramp m. m. Bothriocephalus
kan åstadkomma mycket svår anemi, som till sina symtom
kan vara fullkomligt lik den primära essentiella
perniciösa anemien (se Blodbrist). Denna synes
förekomma speciellt i vissa trakter, t. ex. i
Finland. Denna sjukdom har där varit föremål för
noggrant studium af Runeberg och hans skola, Schauman
och Tall-qvist. Orsaken synes ligga däri, att masken
af-söndrar ett hemolytiskt (blodkroppsupplösande)
gift. Binnikemaskarna upptäckas vanligen genom
afgången af s. k. proglottider med afföringarna. Detta
synes lättare ske vid vissa årstider samt efter
förtärande af vissa födoämnen, t. ex. frukter,
jordgubbar, melon, gurkor, lök och andra kryddor
samt sill. Däremot afgå de icke alltid vid diarréer
eller vid interkurrenta febersjukdomar. Mikroskopiskt
kunna de städse diagnosticeras genom uppvisandet
af deras ägg i afföringarna. Af öfriga bandmaskar
äro flera tillfälligtvis funna hos människan. Twnia
echinococcus kan ha mellanstadiet af sin utveckling
hos människan, de s. k. echinococcusblå-sorna,
som särskildt i lefver, pankreas och lungor kunna
förorsaka svåra symtom (so E c h i n o c o c-c u
s och Hydatidsjukdom). - Äfven s p o 1-maskarna,
som förekomma oftare hos barn än hos fullvuxna,
kunna förefinnas utan några egentliga yttre symtom,
ehuru de oftast framkalla ett eller annat af
ofvannämnda tecken, stundom äfven klåda i näsan
och blåa ringar kring ögonen. Någon gång tillstöta
svårare komplikationer genom maskens vandringar
och inkilningar, t. ex. i gallgången, i lefvern,
processus vermiformis (blindtarmen) o. d.

- De minsta s. k. springmaskarna, anger (oxyuris),
vandra ned i ändtarmen och ut genom sfinktern
(slutmuskeln) och förorsaka då klåda i
stolgången. De kunna äfven krypa in i de kvinnliga
genitalia samt där förorsaka retning och flyt-ning.
I allmänhet har man förr haft benägenhet att skylla
alla möjliga krämpor, i synnerhet hos barn, på mask,
i synnerhet i fråga om epilepsien, för hvilken sjukdom
man i otid användt maskkurer.

- De sjukdomsfenomen, som framkallas af trikiner
och öfriga inälfsmaskar, beskrifvas under de
särskilda maskarnas namn.

En farlig maskparasit är den i Italien, Frankrike,
Ungern, flerstädes i Tyskland samt i norra
Afrika, Egypten etc. förekommande Anchylosto-mum
duodenale. Denna hör i likhet med spol- och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:20 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0616.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free