- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
1179-1180

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maskrosrot ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1179

Masque de fcr-Masrelicz

1180

Masque de f er [mask d9 fä’r], fr. Se Järnmasken.

Masr, det arabiska namnet på Egypten och Kairo.

Masreliez [maroljé]. 1. Jacques Adrien M.,
bildhuggare, f. 1717 i Frankrike, d. 28 okt. 1806 i
Stockholm, var redan framstående som or-namentist,
då han i april 1748 slöt kontrakt med en svenska
regeringens agent att i två år vara i konungens
af Sverige tjänst och öfvertaga ledningen af all
ornering på Stockholms slott. Detta kontrakt, som
sedan flera gånger förlängdes, kom att för alltid
fästa honom vid Sverige. Bland de arbeten han här
utförde namnes först ett par särdeles praktfulla
troner till kröningen 1751. Därjämte utförde han
eller anordnade mycket af slottsrummens ornamen-tala
detaljer, bl. a. predikstolen i Slottskapellet. 1767
slöt han kontrakt om sirandet af Uppsula domkyrkas
orgelverk, hvilket arbete fulländades 1768. De flesta
af dess delar voro gjutna i papp, oaktadt fleras
betydande storlek. Det praktfulla verket raserades
1872. Äfven för Adolf Fredriks begrafning, 1771,
utförde han en mängd dekorativa ornament. M. blef
1773 ledamot af Målar- och bildhuggarakademien.

2. Louis Adrien M., den föregåendes son,
historiemålare, f. 1747 i Paris, d. 19 mars
1810 i Stockholm, kom redan som späd till
Sverige med fadern. Han blef elev vid Målar- och
bildhuggarakademiens skola samt vann 1761 och sedan
flera gånger dennas silfvermedalj. Man känner ej med
bestämdhet, hvem som var hans lärare i målning. Han
begynte emellertid ganska snart att på egen hand gripa
sig an med tämligen stora uppgifter. Så utförde han,
efter Boyes uppgift, provisoriskt en altartafla,
De tre vise männens tillkedjan, för Maria kyrka i
Stockholm, med hvilket arbete församlingen blef
så nöjd, att en tillämnad beställning af en ny
tafla ej kom till stånd. Nattvarden, en 1768 af
konstnären raderad komposition, lär samtidigt
målats som altartafla för Romfartuna kyrka
(Västmanland). 1769 erhöll M. ett reseanslag af
slotts-byggnadsdeputationen, hvilket sedan fortfor
under hela den långa tid han vistades utomlands. Vägen
togs öfver Paris, där M. ej synes stannat länge, och
gick sedan till Bologna, vid hvars målarakademi han
1771 erhöll båda de högsta prisen och samtidigt valdes
till led. 1772 sysselsatte han sig med en altartafla,
S. Stejanus’ martyrdöd, till hvilken han redan förut
(1770) gjort ett etsadt utkast. Målningen uppsattes i
en klosterkyrka i Alessan-dria, aftäcktes året därpå
och hälsades med stort bifall. Antagligen begaf sig
M. snart därefter till Rom (han var där åtminstone
från 1775) och egnade sig där åt studiet af antiken,
både i dess arkitektur- och skulpturverk. Sannolikt
mottog han äfven lärdomar och råd af Sergel. Visst är,
att hans uppfattning af konsten och dennas förhållande

till antiken står i noggrann öfverensstämmelse
med don nämnde konstnärens och att M. å sin sida
blef Ehrensvärds estetiske handledare under hans
italienska resa. Hans mångsidiga undersökningar i
blefvo emellertid till föga båtnad för hans måleri. j
Utom en mängd studieteckningar, förvarade i Na-I
tionalmuseum och hos enskilda, känner man nästan intet
af hans hand från denna tid. Betecknande för hans
åsikter äro några yttranden i svaren på Ehrensvärds
bref, där han skarpt framhåller den franska smakens
underhaltighet och betonar antikens, i synnerhet den
grekiskas, stora öfverlägsen-het i alla riktningar
på konstens område. Sannolikt var det hans allmänna
konstnärliga lärdom och dessa hans åsikter, som
föranledde hans återkallande, 1783. Han blef genast
led. af Målarakademien och utnämndes i april 1784
af konungen, som då var i Rom, till professor vid
denna. Hans verksamhet i hemlandet omfattade dels
konstundervisningen, om hvars nydaning i klassisk
anda han otvifvelaktigt inlade mycken förtjänst, dels
ock rumsdekorering, teckningar till möbler o. d.,
på hvilket område han blef epokgörande. Konungens
paviljong på Haga blef det första fältet för hans
verksamhet; han utförde där dekorationen i ett
par rum och två salonger. Under inflytande från
Ra-faels loggier och de antika lämningar, på hvilka
dessa grunda sig, skapade M. där en ytterst behaglig
och rik följd af arabesker och friser, i hvilka den
lugna färgen, det fantasirika spelet af figurer och
föremål samt det väl afvägda utfyllandet af rummet
förenat sig till åstadkommande af en frisk och
skönhetsmättad dekoration. M:s framgång genom detta
verk blef fullständig. Han fick det ena uppdraget
efter det andra för Drottningholm, Stockholms
slott och prinsessan Sofia Albertinas palats. I
synnerhet slottet försåg han på 1780-och 1790-talen
med en mängd inredningar och dekorationer, af hvilka
dock flertalet nu försvunnit. Några dörrstycken i
arfprinsens palats och på Drottningholm äro ännu
lämningar af denna konst, som i det hela är och blir
uteslutande dekorativ och af sedd för massverkan. En
vacker dekoration af M. finns i ett par rum i "Hotell
Östergötland" i Stockholm. Att M. i dessa och äfven
i de få taflor af hans hand, som härröra från detta
senare skede (Priamos begär af Akilles Hektors lik,
ofulländad, i Nationalmuseum, samt åtskilliga i
enskilda samlingar), egentligen utgår från en plastisk
princip och mestadels försummar det pittoreska
elementet är af honom själf försvaradt och således en
följd af en bestämd teoretisk uppfattning, hvilken
åter vis^r öfver på M:s och hela hans konstnärliga
onigifnings öfvertygelse om antikens rätt att vara
konstens högsta norm. I sitt märkliga inträdestal i
Vitt. hist. o. ant. åka d. 1893 (Akadis handl. del
IX, 1811) framhåller M. företrädesvis grekernas
betydelse för all sann konst, emedan "hos dera fanns
i konstnärens gestaltbildning den ädla enkelheten och
den lugna storheten under de häftigaste lidolser, samk
i konstnärens komposition den sparsamhet i figurernas
antal och den återhållsamhet i tecknandet af deras
åtbörder, som gör deras framställningssätt till den
vackra stylen företrädesvis". F. ö. utvecklar han
här sin teori, som i mångt och mycket har beröring
med och kommer till samma slutfölj-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:55:54 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0620.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free