Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Masugnsgas ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nischer, s. k. bröst (se Formbröst), göras
i murarna. Numera uppföras masugnsmurarna
på starka järnbockar (se fig.) eller
järnpelare ofvanför stället, så att detta blir
h. o. h. friliggande. Murarna göras också betydligt
tunnare än förut, oftast en pipmur 0,3 m. tjock,
därutanför en beklädnadsmur à 0,15 m. och ytterst
en yttermur à 0,3 m. Utländska masugnar göras ofta
af en enda mur, 0,7 à 0,8 m. tjock, hvarjämte
stället utvändigt förses med en vattenafkyld
plåtmantel. Uppsättningsmålet kan vara antingen öppet,
såsom å fig., eller slutet. I förra fallet uttages
gasen på så sätt, att från den något sammandragna
pipmynningen nedhänger en plåtcylinder med mindre
diameter än masugnens öfre del. Kring cylindern bildas
då ett tomrum, i hvilket gasen samlar sig och afledes
genom gasuttagen. Vid det slutna uppsättningsmålet,
hvaraf flera olika konstruktioner äro i bruk, hålles
masugnens öfre mynning tillsluten af en apparat af
järnplåt, så beskaffad, att "beskickningen" medelst
densamma kan nedsläppas i masugnen. Masugnsgasen kan
i detta fall fullständigt uttagas och tillgodogöras,
antingen på samma sätt som vid öppet uppsättningsmål
genom sidouttag eller också genom ett centralt, genom
uppsättningsmålet uppstigande plåtrör. Det rum, som
omger masugnens öfre del, kallas masugnskransen. På
golfvet i detta rum, det s. k. kransgolfvet, äro
vid svenska masugnar oftast anordnade mindre upplag
af malm, från hvilka medelst en våg, kransvågen,
de för beskickningen bestämda mängderna af de olika
malmsorterna utvägas.
Masugnarna indelas efter bränslets beskaffenhet i
träkols- och koksmasugnar. Till de senare räknas
då äfven sådana, som arbeta med antracit (Förenta
staterna) eller med torra stenkol (Skottland). Nyare
svenska träkolsmasugnar äro oftast 16–18 m. höga
med en största inre diameter af 3 m.; motsvarande
siffror för koksmasugnar äro 20–28 m. och 6–9
m. Dygnsproduktionen är vid svenska träkolsmasugnar
vanligen 18 à 20 ton, undantagsvis stiger den
upp till 45 à 50 ton, vid koksmasugnar 350–800
ton. (Om det hit hänv. Kräfjelag se Masugnsgång.) Om
elektrisk masugn se Järnframställning i elektrisk ugn.
F. S-e.
Masugnsgas, metall., de gasformiga
förbränningsprodukterna från en masugn, utgöres af
kväfve, kolsyra och koloxid jämte mindre mängder väte
och lätt kolväte.
Sammansättningen, som växlar alltefter masugnsgången
(se d. o.), utgör i volymprocent
kväfve 55–65 proc.
koloxid 20–32 »
kolsyra 6–18 »
väte 1–6 »
kolväte 0–6 »
Gasens värmevärde är 600–750 v.-e. per kbm. Den
användes dels till uppvärmningsändamål, såsom rostning
af malm, upphettning af blästern etc., dels till
kraftalstring antingen genom eldning under ångpannor
eller, på senare tid, direkt i explosionsmotorer. Den
vid en masuern erhållna gasmängden är i regel icke
blott tillräcklig för masugnens eget behof, utan
därjämte kan ett afsevärdt öfverskott afvaras för
andra ändamål. Vid en medelstor svensk masugn kan
man sålunda i
allmänhet beräkna att, utom hvad som åtgår till rostning
af malm och blästeruppvärmning, erhålla masugnsgas
till drifvande af gasmotorer om c:a 500 hkr.
F. S-e.
Masugnsgång, metall., det metallurgiska förloppet i en
masugn. Det i masugnen utvecklade och tillgodogjorda
värmet åtgår dels till järnmalmens reduktion, dels
till tackjärnets och slaggens smältning. Sedan
gammalt har man ansett, att beskickningen (den i
ugnen till smältning inlagda malmen) ej bör vara
rikare än omkr. 55 proc. järn. På senare åren har
man dock vid användning af järnrika malmbriketter
gått upp ända till 65 à 68 proc. järnhalt; men detta
tyckes ha medfört ofördelaktiga egenskaper hos det
erhållna tackjärnet, och en återgång har gjort sig
märkbar. Förloppet i masugnen kan karakteriseras
af fyra olika processer: förvärmning, reduktion,
kolbindning och smältning, hvilka dock ej äro till
tid och plats bestämdt skilda från hvarandra. Den
fullständiga reduktionen af järnmalmen eger rum med
kol enligt formeln
Fe2 O3 + 3 C = 3 CO + 2 Fe.
Högre upp i masugnen
kan äfven den härigenom uppkomna koloxiden verka
reducerande under bildning af kolsyra. Därjämte
bildas i ugnen cyanföreningar, som dels bidraga
till reduktionen, dels i form af cyankalium medfölja
masugnsgasen. Till hvad grad reduktionen med koloxid,
som tydligen är af betydelse för kolåtgången,
eger rum, beror på malmens beskaffenhet. Svårast
reducerbara äro våra svenska, täta magnetiter,
särskildt de titansyrehaltiga, som relativt
obetydligt åverkas af koloxid, därnäst blodstenarna
och lättast hematiter, hydratmalmer (sjö- och
myrmalmer) samt malmbriketter. Jämte järn utreduceras
i masugnen äfven kisel och mangan samt fosfor. De
båda förstnämnda ämnena äro svårare reducerbara än
järnet och utreduceras därför senare än detta samt
i högre grad, ju högre temperaturen i ugnen är. Då
halterna af kisel och mangan äro af stor betydelse
för tackjärnets beskaffenhet och användbarhet,
följer, att temperaturen i ugnen, jämte slaggens
beskaffenhet, är af utslagsgifvande betydelse för
resultatet vid masugnsprocessen. För erhållande af
kiselrikt, grått tackjärn, t. ex. gjuttackjärn,
fordras således hög temperatur och sur slagg,
för manganrikt tackjärn hög temperatur och basisk
slagg, för smidestackjärn måttlig temperatur
etc. Temperaturen regleras dels genom förhållandet
mellan mängden uppsatt malm och kol, dels genom
temperatur och tryck på blästern. Sedan gammalt
säges masugnsgången alltefter malmsättningens
storlek i förhållande till kolen vara kräfjande
eller i kräfjelag, nödsatt, lagom satt, hårdsatt
eller försatt. Kräfjande masugnsgång betyder sålunda
öfvervarm, försatt gång alltför kall temperatur i
ugnen. I det närmaste all i malmen befintlig fosfor
ingår i tackjärnet. Därjämte utreduceras äfven fosfor
ur kolens aska, och man måste därför räkna med ett,
då det är fråga om tillverkning af fosforfattigt
tackjärn, icke oväsentligt tillskott af fosfor
från detta håll. Svaflet kan genom starkt basisk
slagg däremot delvis aflägsnas. Detta är nödvändigt
särskildt vid koksmasugnar på grund af koksens stora
svafvelhalt. Kolåtgången vid masugnsprocessen är
beroende på malmens och kolens beskaffenhet, hvilken
tackjärnssort som tillverkas, blästerns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
