Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Matematisk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1235
Materialbestämning-Materialism
1236
lära, där fråga är om de inre personliga
förhållandenas förnuftsenliga bestämdhet. L-
H. A.*
Materialbestämning. Se Materiell.
Materiaiförräd, förv. Se Förråd.
Materiälia, sing. Materia le (lat., af ma-tefria,
ämne), språkv., substantiv, som beteckna ett visst
ämne, mätbart eller vägbart, t. ex. smör, vatten,
salt, tråd. Materialia kunna som sådana ej få
någon pluralform. Men samma ord kan uppträda än
som materiale, än som vanligt appella-tiv, och
det kan då naturligtvis i den senare betydelsen
bilda pluralis. Så kan t. ex. vatten betyda "sjö"
och i den meningen få pluralis, och man kan tvätta
ett plagg i flera "vatten". Pluralis kan förekomma
äfven i betydelsen "olika slag af ämnet"; så är
t. ex. viner = vinsorter, tyger = olika slags tyg,
salter = olika slag af salt (koksalt, soda, gips
o. s. v.). I andra språk förete dylika ord dels
motsvarande, dels andra egenheter i böjningen.
Lll.
Materialisatiön. Se Spiritism.
Materialisera, förkroppsliga, ikläda någonting andligt
mänsklig eller materiell form.
Materialism (se Materia). 1. I metodologisk bemärkelse
den regulativa princip för naturforskningen, som
föreskrifver, att den skall söka förklara allt
ur kroppsliga orsaker på mekaniskt sätt, utan
att därmed utsäga något om verklighetens innersta
väsen, i det att naturvetenskapen som sådan nöjer
sig med att konstatera fakta och ordna dessa under
naturlagar, öfverlämnande åt filosofien att gå
djupare och tilläfventyrs upptäcka det väsen, som
ligger bakom hela naturmekanismen. Det är denna
nyktert materialistiska metod, som särskiljer den
moderna naturforskningen från medeltidens och vissa
senare naturfilosofers godtyckliga spekulationer
och som möjliggjort den nutida naturvetenskapens
triumfer. Som metodologisk princip är därför denna
ståndpunkt inom naturvetenskapen berättigad och
fruktbringande. Men helt annorlunda ställer sig
frågan, om man vill utsträcka denna princip till
all vetenskap, betecknande som ovetenskapligt allt
sanningssökande, som ej använder "naturvetenskaplig
metod", eller om man vill tillmäta den materialistiska
metoden reell betydelse och sålunda tror sig med den
ha löst problemet om verklighetens innersta väsen.
2. l metafysisk bemärkelse den åsikt, enligt hvilken
all verklighet till sitt väsen är kroppslig och
identisk med den rumsfyllande materien, ur hvilken
då ock lifvet och medvetandet skola förklaras. För
den naiva uppfattningen är alltid det kroppsliga
lättare märkbart än det andliga, och därför är ock en
oreflekterad materialism den äldsta ståndpunkten inom
filosofien. Den framträdde hos de äldste grekiske
filosoferna som den naturligt gifna ståndpunkten,
helt enkelt därför att de ännu icke upptäckt någon
annan verklighet än den kroppsliga och därför blott
sökte efter dennas urämne för att ur detta förklara
allt. Mera reflekterad framträdde materialismen
först hos L e u-k i p p o s och Demokritos i
den af dem utvecklade atomläran. Enligt denna
antogs all verklighet ytterst vara af en enda art;
alla kvalitativa olikheter reducerades till blott
kvantitativa åtskillnader med afseende på atomernas
storlek, form,
inbördes läge och rörelse. Konsekvent genomfördes
sålunda en rent mekanisk världsförklaring. Själen
antogs bestå af särskildt små, runda, glatta och
därför lättrörliga atomer och kunskapen uppstå genom
att små afbilder af tingen från dessa utströmma och
genom sinnena komma in i själen. Denna atomistiska
materialism trängdes först tillbaka genom eleaternas
påvisande af de motsägelser, till hvilka man
kommer genom att fatta det ursprungliga varat som
kroppsligt och därför i oändlighet delbart, och genom
de skeptiska konsekvenser, som sofisterna utdrogo
ur de materialistiska förutsättningarna; och den
tycktes öf-vervunnen genom Platons idealism och A r
i-s t o t e l e s’ teleologiska världsförklaring. Men
under afmattningen af de rent teoretiska intressena
lefde den åter upp som den metafysiska bakgrunden för
stoikernas och epikuréernas etiska lifsåskådningar. De
förre förbundo materialismen på egendomligt sätt med
teologiska intressen och teleologisk lifsuppfattning,
under det att Epikuros direkt gick tillbaka till
Demokritos’ atonilära, hvarvid han dock mildrade dess
stränga följdriktighet genom att lämna slumpen och den
mänskliga viljans frihet ett visst spelrum vid sidan
af atomismens mekaniska kausalitet. Äfven senantikens
härskande system, nyplatonismen, höll sig icke fritt
från materialistiska reminiscenser, i det den vid
sidan af den rent andliga guddomen tillerkände det
kroppsliga en viss själfständighet som en motsatt,
ond princip. Af liknande praktiskt religiösa intressen
förmåddes äfven en del af de äldste kyrkofäderna,
såsom O r i g e n e s och T e r t u 11 i a n o s,
att rörande den skapade världen ansluta sig till
den materialistiska uppfattningen. Däremot trängdes
materialismen under medeltiden tillbaka genom det
dominerande inflytandet först från Platon, sedan från
Aristote-les. Först under skolastikens upplösningstid
gjorde sig inom den nominalistiska riktningen åter
vissa materialistiska tendenser gällande, hvilka
dock hindrades i sin utveckling genom dels det
skeptiska lynnet hos denna riktning, dels dess starka
betonande af trosmotiven. Men med den nyare tidens
inträde vann materialismen en stark bundsförvant
i den uppväxande moderna naturvetenskapen, som för
första gången verkligen lyckades inom vissa områden
genomföra det demokrit-ska programmet för en mekanisk
världsförklaring på atomismens grundval. Det låg
då nära till hands att hoppas, att man skulle kunna
till-lämpa samma betraktelsesätt på all verklighet
och sålunda ge en materialistisk förklaring äfven af
själslifvet och de moraliska lifsförhållandena. Så
pånyttföddes under 1600-talet materialismen å ena
sidan af (jassendi, som återupptog det demo-kritska
och epikureiska systemet, å andra sidan af H o b b
e s, hvilken närmare anslöt sig till de mekaniska
föreställningar, som särskildt af Ga-lilei så
framgångsrikt tillämpats och som genom Hobbes fingo
universell betydelse, i det att han förklarade allt
verkligt vara kroppsligt och allt skeende rörelse. Han
korrigerade atomismens naiva föreställningar om
kunskapens uppkomst genom från tingen utströmmande
afbilder, i det att han i stället utvecklade den
teori för sinnesförnimmelsernas uppkomst, utöfver
hvilken materialismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
