Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Matematisk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Materialism
1238
principiellt ej sedan höjt sig. Enligt denna teori
återföras alla kunskaper till sinnesförnimmelserna,
och dessa antagas ha sina närmaste orsaker i rörelser,
som från de yttre tingen fortplantas till våra
sinnen och där åstadkomma likartade rörelser för
att slutligen mynna ut i hjärnrörelser, som antagas
vara identiska med sinnesförnimmelserna. Att vi icke
fatta dessa som rörelser, utan som egenskaper hos
yttre ting, jämnställes af Hobbes med illusionerna;
våra sinnesåskådningar äro sålunda enligt hans åsikt
byggda på "fantasmer". Till materialismen anslöto
sig i England så väl naturforskaren Robert Hooke
som fritänkaren John Toland, hvilken senare första
gången formulerat den teori om förhållandet mellan
det fysiska och det psykiska, som sedan blifvit den
moderna materialismens gängse ståndpunkt. Enligt denna
är det psykiska en allmän egenskap hos materien, som
sålunda i alla sina atomer antages ega förnimmelser,
ehuru dessa blott under vissa betingelser bli
medvetna och genom att de på särskilda sätt förbinda
sig med hvarandra åstadkomma de mångfaldiga olika
slagen af sammansatta idéer, känslor, affekter
och viljeyttringar. Under 1700-talet utbreddes de
materialistiska åsikterna särskildt genom de franske
skriftställarna, framför allt af La Mettrie i "L’homme
machine" (1748) och von Holbach i "Sys-téme de la
nature" (1770). Under 1800-talet fick materialismen
en efterblomstring i Tyskland, sedan den idealistiska
filosofien med Hegel kulminerat i en spekulation, som
stod i skarpaste strid mot tidens naturvetenskapliga
bildning. Den förste afgjorde materialisten i
Tyskland var Jakob Moleschott, som 1852 utgaf sitt
ryktbara arbete "Der kreislauf des lebens" (5:e
uppl. 1876). Mest uppseende väckte de materialistiska
åsikterna tack vare den s. k. "materialismstriden",
som uppblossade efter naturforskarmötet i Göttingen
1854. Därvid hade fysiologen Rudolf W a g n e r i ett
föredrag om "Menschenschöpfung und seelensubstanz"
försvarat Bibelns lära om människosläktets ursprung,
liksom han i en s. å. utkommen skrift antagit en
själssubstans, som kan fortlefva efter döden. I
trosfrågor förklarade han sig föredraga "den
rättframma, enkla kolartron". Häremot vände sig
zoologen Karl V o g t med den hetsiga stridsskriften
"Köhlerglaube und wis-senschaft" (1855), i hvilken han
bl. a. fällde det drastiska påståendet, att "tankarna
stå i samma förhållande till hjärnan, som gallan till
lefvern eller urinen till njurarna". I något mera
vetenskaplig form utvecklade han sina materialistiska
åsikter i "Vorlesungen iiber den menschen" (1868) och
andra skrifter. För materialismens populari-sering
uträttades mest af Louis Btichner genom "Kraft
und stoff" (1854). Filosofiskt mera betydande
är H. C z o l b e, som i "Neue dar-stellung des
sensualismus" (1855) gör till sin uppgift att ur
världsförklaringen utplåna hvarje spår af fördomarna
om öfversinnlig verklighet och till en början tror
sig kunna nå detta mål genom en konsekvent genomförd
materialism. I senare skrifter erkänner han emellertid
otillräckligheten af de rent materialistiska
principerna och antager vid atomernas sida andra
ursprungliga verklighetselement, dels organiska,
dels psykiska. En egen-
domlig form af materialism utvecklades af U e b
e r-w e g, och i "Der alte und der neue glaube"
(1872) egnade den gamle D. Fr. Strauss ett kapitel
åt en förnyad förkunnelse af materialismens
grundtankar. Striden för och mot materialismen
kan i det hela sägas ha slutat med nederlag för
materialismen, som sedan 1870-talet ej funnit någon
förfäktare bland de filosofiske fackmännen. Det
är otvifvelaktigt framför allt det nyvaknade
Kant-studiet, som ledt härtill. Äfven inom de
naturvetenskapliga kretsarna har den därifrån utgående
kritiska andan, som t. ex. tagit sig uttryck i Du
Bois-Reymonds "Ueber die grenzen des naturerkennens"
(1872) och "Die sie-ben welträtzel" (1880), medfört en
försiktighet, som hindrat de förhastade slutsatserna
och de naturvetenskapliga metoderna. I dessa kretsar
har materialismen efterträdts af monismen (se
d. o.), som i H 33 c k e i funnit en så entusiastisk
popula-risator.
Materialismens historia är ett belysande exempel på,
huru litet enskilda teoretiska argument betyda för
grundläggandet af de allmänna världsförklarings-
och lifsåskådningsprinciperna och huru mycket mera
den valda ståndpunkten beror på personlig läggning
och förvärfvade tankevanor. I de materialistiska
skrifterna presteras vanligen hvarken några
särskilda bevis för den intagna ståndpunkten eller
kritik af andra principer, utan det materialistiska
åskådningssättet tages i allmänhet som själfgifvet,
sedan man befriat sig från de traditionella fördomarna
och vågar stödja sig på erfarenhetens vittnesbörd och
sitt eget tänkande. Det är det åskådliga och så att
säga påtagliga grundelementet i den materialistiska
teorien, som framför allt verkar lockande;
endast genom att nyktert stanna därvid förmenar
man sig räddad från hvad Czolbe betecknande kallat
"der blöd-^inn der transscendenz". Och själslifvets
oförnekliga bundenhet vid hjärnan och dess funktioner
tages som ett fullgiltigt vittnesbörd för identiteten
mellan medvetandet och hjärnrörelserna. Och först och
sist hänvisas till sambandet med naturvetenskapen,
af hvilken materialismen förmenas vara en oundgänglig
konsekvens. För materialismens motståndare te sig
dessa argument synnerligen svaga. Att de förmenta
materialistiska konsekvenserna ur naturvetenskaperna
ej äro själf-klara, bestyrkes ju af det faktum,
att många framstående moderna naturforskare intagit
spiritua-listisk eller dualistisk ståndpunkt. Och
öfverflyt-tandet af det naturvetenskapliga
betraktelsesättet från den kroppsliga verkligheten
till den andliga och personliga ter sig för den
kritiske tänkaren närmast som ett förhastadt
induktionsslut. Den prisade enkelheten och
åskådligheten i den atomis-tiska grundföreställningen
är af föga värde, då man aldrig med dess resurser
ens kunnat uppställa någon hypotes för förklaringen
af någon enda speciell yttring af själslifvet till
skillnad från andra själsyttringar. Materialisterna
fordra visserligen, att psykologien skall ersättas
genom hjärn-fysiologi, men de nödgas åtminstone på
vetenskapens nuvarande ståndpunkt låta denna fordran
stanna vid en from önskan, då vår kännedom om h järn
processerna alls icke svarar mot de psykologiska
problemställningarnas behof. Huru . blir det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
