- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
1347-1348

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mayr ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1347

Mazer

1348

Dolska, änka efter stormarskalken i Litauen. Hennes
son hade öfvergått på sin anförvant konung Stanislaus’
sida. Bref, som furstinnan sedermera afsände till
M., sägas hos honom ha väckt de första tankarna på
öfvergång till svenskarna. Frestelsen underblåstes,
då M. i juli 1706 erhöll tsarens befallning att
ställa sig under Mensjikovs befäl, hvilket han ansåg
som en förolämpning. Tsarens planer att ombilda
åtskilliga urgamla förhållanden i Lill-Ryssland och
bringa landet i storryssarnas händer åstadkommo
äfven förbittring. Karls framgångar i Sachsen,
freden i Altranstädt, konung Augusts tronafsägelse
och det förakt, hvarmed i allmänhet lillryssarna
behandlades af storryssarna, särskildt då tsarens
bojarer ställdes i spetsen för kosacktrupperna,
gjorde M. alltmera benägen att förena sig med de
segervane svenskarna. Han började ock betvifla,
att tsaren skulle kunna skydda Ukrajna eller ens
Stör-Ryssland emot dem.

År 1708 erhöll M. tsarens order att sammandraga
sina regementen och tåga till Kiev för att gemensamt
med polackerna under Sieniawskis befäl uppträda mot
svenskarna. M., hvars planer att öfvergå till Karl
XII alltmera mognat, befann sig nu i en synnerligen
kinkig ställning. Han drog icke heller själf till
Polen. Dittills hade endast hans sekreterare Orlik
haft någon aning om, hvad han tänkte, men under
krigets gång väcktes äfven hos några af hans öfverstar
tanken på Ukrajnas själfständighet. M. låtsade då,
som om han endast lyssnade till deras förslag, men
dref emellertid genom en afsatt bulgarisk biskop
underhandlingar med Karl XII och Stanislaus. Han
uppmanade Karl att infalla i Ukrajna för att rycka
landet ur moskoviternas våld och förband sig att åt
svenskarna upplåta vissa befästa städer, anskaffa
proviant och på svenskarnas sida öfverföra äfven
de donske kosackerna. Det var vid denna tidpunkt
Karl ryckte fram mot Moskva och tvang tsaren att
draga sig undan till norra Volga. Tsaren ansåg
nu af nöden, att hela kosack-kavalleriet drog i
fält och att M. själf borde följa med. Då M. i
okt. 1708 mottog förnyad befallning att förena
sig med storryssarna mot svenskarna, kallade han
till sig sina förtrogna, hvilka afrådde honom från
att hörsamma denna befallning. Däraf såg det ut,
som om M. alltjämt följde "de äldstes" råd och
föreskrifter. Misstankar mot honom hade dock slutligen
börjat vakna hos storryssarna, och Mensjikov tågade
för att personligen sammanträffa med honom. I svenska
lägret voro åsikterna delade, huruvida Karl borde
lyssna till hetmanens förslag, men Karl hoppades, att
hela lillryska folket skulle följa M. och hade därför
(i sept.) öfvergått hetmansdömets gräns. M. förde
då en här af 4,000-5,000 man; en annan afdelning
om 5,000-6,000 man stod på vänstra stranden af
Desna. Tillsammans uppgick hela styrkan icke till
mera än fjärdedelen af hvad M. lefvat att ställa
till Karls förfogande, och när dessa kosacker fingo
reda på hetmanens afsikt att uppträda mot ryssarna,
öfvergaf vo de fleste honom. Endast en obetydlig
styrka kvarstod, då M. i okt. i Gorki vid Desna
sammanträffade med Karl. Nu underrättade M. sina
vänner om orsakerna, som förmått honom att förena sig
med Karl; den förnämsta uppgafs vara landets befrielse
från moskoviterna. Men lillryssarna läto icke förmå
sig till att följa M:s uppmaningar, utan skyn-

dade sig att af ge trohetsförsäkringar till
tsaren. M. afsattes från hetmanskapet (5 nov.), och
hans hufvudstad, Baturin, lades i aska. Tsaren erbjöd
de lillryssar, som återvände inom viss tid, sin nåd,
hvaraf ett stort antal begagnade sig. Då M. insåg,
att han bedragit sig i sina beräkningar på folkets
bistånd, började han tänka på att kasta om och åter
förlika sig med tsaren, men ingen ville numera lita
på honom. Äfven svenskarna höllo vakt, på det han ej
måtte flykta ifrån dem. Zaporogerna (kosackerna vid
nedre Dnjepr) blefvo honom trogna, i synnerhet sedan
kanen af Krim uppmanat dem att lyda M. och lofvat dem
hjälp i händelse af behof. De framställde till Karl
sin önskan, att en hufvud-drabbning måtte ega rum,
och M. var den, som mest yrkade på, att Karl skulle
bemäktiga sig Poltava. Då det olyckliga slaget stod,
voro M. och zaporogerna närvarande. M. var sjuk och
måste färdas i vagn, då han och åtskilliga kosacker
visade svenskarna vägen öfver stepperna på flykten
till Bender. Tsar Peter hade uppmanat paschan
att utlämna M., hvilket denne dock vägrade. Bland
de villkor, på hvilka tsaren ville erbjuda Karl
fred, var ock M:s utlämnande. M., som väl visste,
hvilken fara hotade honom, då tsaren erbjudit stora
summor för att få honom lefvande i sina händer,
erfor en våldsam oro, som alltmera försvagade den
skröplige gubben och påskyndade hans död. Han afled 22
aug. 1709. Det var lillryska folkets obenägenhet att,
trots all sin ovilja mot storryssarna, för hvilkas
våldsamheter de ofta varit utsatta, öfvergifva
tsaren samt deras fruktan för att komma i ett
ännu olidligare förtryck under polska "paner", som
korsade M:s egennyttiga beräkningar och förrädiska
stämplingar. - Jfr N. Kostomarov, "Ma-zepa och
Karl XII" (i "Hist. tidskr.", 3:e arg., 1883), och
A. Jensen, "Mazepa. Historiska bilder från Ukraina och
Karl XII:s dagar" (1909) samt där anförd litteratur.
C. S-e.*

Mazer [-sär]. 1. Johan M., donator, f. 7 mars
1790 i Stockholm, d. 25 okt. 1847, var son af
Jean Pierre M., som inflyttat från Frankrike
och 1789 vann burskap som silkesstrumpfabrikant i
Stockholm och senare äfven idkade grosshandelsaffär,
hufvudsakligen i viner. Denne J. P. M. dog i Milano
1829, efterlämnande en boupptecknad förmögenhet af
180,000 rdr b:ko, som delades mellan de legitimerade
bröderna Johan och Anton, af hvilka den förre öfvertog
grosshandelsaffären. Han hade fått sin uppfostran i en
fransk klosterskola. I klostret torde M:s kärlek till
kammarmusiken ha grundlagts. Till sin död bebodde han
sitt hus n:r 46-48 Yästerlånggatan (nu A. Magnussons
manufakturaffär), där ännu för ett tjugutal år sedan
hans musiksal med allegoriska målningar (Apollon och
sånggudinnorna) var i behåll. Han blef 1840 led. af
Mus. akad., som 1852 till hans minne lät slå en
medalj, bärande som inskrift akademiens de-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:22 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0704.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free