- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
1381-1382

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medborgerliga rättigheter ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1381

Medborgerliga rättigheter

1382

Samhörigheten med landet grundar statsborgarskap
väsentligen i två fall, nämligen dels vid afträdelse
af landområde till annan stat, då invånarna,
d. v. s. de å området bosatta personerna, tillika
förvärfva medborgarrätt i denna stat, därest de ej
optera (se Option) för sitt gamla fädernesland, dels
när barn af utländska föräldrar födes inom ett land
och där förblir bosatt tills uppnådd myndighetsålder
enligt samma lands lag utan att begagna möjligen
medgifven optionsrätt genom att inom viss tid
därefter inför myndighet i landet förbehålla sig
sin gamla nationalitet. Förvärfvas statsborgarskap
på sist nämnda sätt, anses personen dock icke som
infödd, utan förstås med infödde allenast de, som
redan genom födseln på grund af familjerättslig
anhörighet erhållit viss nationalitet, oafsedt om
de faktiskt blifvit födda inom eller utom landet. I
äldre rätt medförde ofta redan födelse inom ett visst
lands gränser statsborgarskap, oafsedt föräldrarnas
nationalitet, i synnerhet om föräldrarna tillika
voro i landet bosatta, men inföds-rätten eller
indigenatsrätten i denna vida bemärkelse har mer och
mer upphört.

Statsborgarskap förloras dels regelmässigt i de
fall, då efter födseln annat sådant på något af
ofvan antydda sätt vinnes - enligt svensk rätt
förloras städse svenskt statsborgarskap af enhvar
hufvud-person, som vinner utländskt, grunden
härtill må vara hvilken som helst, äfvensom af
enhvar biperson, hvilken i denna egenskap vinner
utländskt - dels därjämte stundom oberoende af
nationa-litetsförvärf i. annan stat, nämligen genom
viss tids oafbruten bosättning utom riket, enligt
svensk rätt 10 år, utan att förbehåll gjorts hos
svensk myndighet före tidens utgång om bibehållande
af det svenska statsborgarskapet. Sistnämnda grund
börjar dock alltmera försvinna ur lagstiftningen
och är i sig knappast försvarlig. Har svenskt
statsborgarskap förlorats, kan detsamma, om annat
förvärfvats i stället, i allmänhet ej återfås
utan naturalisation eller beträffande kvinna
utan gifte, hvaremot s. k. återvinning är under
olika förutsättningar möjlig, därest intet annat
statsborgarskap under tiden vunnits eller därest
genom traktat bestämts, att faktisk återflyttning
till Sverige och bosättning där under viss tid skall
medföra förlust af vunnet utländskt statsborgarskap
(jfr lag af l okt. 1894 om förvärf vande och förlust
af medborgarrätt §§7 och 8). I äldre rätt fordrades
ej sällan för att statsborgarskap skulle upphöra
formlig frisägelse genom behörig myndighet från det
undersåtliga förhållandet, och denna regel gäller
stundom. ännu beträffande naturalisation.

Den folkrättsliga innebörden af statsborgarskapet är
den, att statsborgarens hemland, d. v. s. det land,
som han genom sin nationalitet tillhör, visserligen
icke kan göras ansvarigt för hans göranden och
låtanden, men dock måste i sista hand, om så kräfves,
med begagnande af sin höghetsmakt taga hand om honom
och å andra sidan är berättigadt att gentemot andra
stater och deras undersåter ge honom skydd och stöd,
allt under anspråk på fortsatt lydnad och trohet
från statsborgarens sida mot hemlandet, dess lag
och myndigheter, äfven när statsborgaren vistas i
främmande land.

Medborgarrätten åter i inskränkt mening, såsom
innehåll i statsborgarskapet från statsrättslig syn-

punkt, är af två slag, allmän och speciell. Den
allmänna medborgarrätten omfattar å ena sidan
de friheter och rättigheter i privaträttsligt
och poli-tisk-rättsligt hänseende, som tillkomma
alla landets statsborgare redan på grund af deras
statsborgarskap (församlingsfrihet, religionsfrihet,
tryckfrihetsrätt, näringsfrihet, frihet att ingå
äktenskap eller aftal, rätt att ega och besitta
fastighet, arfsrätt; frihet att söka, tala och svara
hos domstol och myndigheter, frihet från utvisning
o. s. v.), samt å den andra de skyldigheter, som af
samma grund ålagts eller kunnat åläggas statsborgarna
i gemen (värnplikt och annan tjänsteplikt, m. m.). Som
speciell åter innebär medborgarrätten, att en
statsborgare på grund af särskild familjerättslig
eller social status, d. v. s. rättslig och faktisk
samhörighet med viss grupp af medborgare, erhåller
vissa särskilda fri- eller rättigheter eller
ålägges vissa särskilda skyldigheter (valrätt,
valbarhet, skyldighet att mottaga val, rätt till
ståndsprivilegier o. s. v.). Gränsen mellan allmän
och speciell medborgarrätt är stundom flytande; i
synnerhet gäller detta om den medborgerliga rätt,
eventuellt plikt, som hänför sig till röstgifning
vid val eller andra tillfällen och som stundom
betraktats som medborgarrätten framför andra (se
vidare Rösträtt). Medborgarrätten såsom innefattande
vissa politiska friheter har ofta i modern rätt
tillförsäkrats formellt grundlagsskydd därigenom, att
den i författningarna erkänts, om än detta erkännande
af naturliga skäl i regel måst begränsas till ett
principiellt uttalande. - Litt.: Blomberg, "Svenskt
statsborgarskap" I, II (1891, 1903) och "Svensk
statsrätt" (1911), Reuterskiöld i "Årsbok 1910"
(utg. af Riksföreningen för svenskhetens bevarande
i utlandet). Rid.

Medborgerliga rättigheter, sådana,
som individen åtnjuter i och gentemot staten. Jämte
motsvarande plikter bilda de medborgarrätten,
och då denna alltefter sin utsträckning till alla
eller begränsning till vissa statsmedlemmar kan
delas i allmän och speciell (se Medborgarrätt,
sp. 1382), gäller samma indelning äfven de
medborgerliga rättigheterna. Dessa kunna emellertid
med hänsyn till arten af de anspråk på staten,
som de ge individen, också indelas i negativa,
positiva och aktiva. – De negativa medborgerliga
rättigheterna
innebära rätt för individen till en
viss frihet från statstvång eller m. a. o. till en
personlig frihetssfär. Sådana frihetsrättigheter äro
t. ex. religions- (samvets-)frihet, tryckfrihet,
församlingsfrihet, egendomsrätt, arbetsfrihet, och de
pläga sammanfattas under namnet personlig frihet. –
De positiva innebära, att individerna under likartade
förutsättningar ega lika rätt att åtnjuta de förmåner,
som genom statens verksamhet beredas de enskilde. Den
viktigaste af dessa förmåner är det genom statens
rättsväsen åvägabragta rättsskyddet (likhet inför
lagen); andra äro sådana, som beredas genom statens
förvaltande verksamhet (undervisning, examenspröfning,
bolagsordningar o. s. v.). Af den betydelse, som
statsinstitutionerna sålunda kunna ha för de enskilde,
följer, att dessa med afseende på deras handhafvande
och anordning böra hos statsmyndigheterna kunna
framställa önskningar, hvarför petitionsrätten ingår
i denna kategori af medborgerliga rättigheter. –
De aktiva medborgerliga rättigheterna innebära rätt
(eventuellt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:20 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0725.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free