Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medborgerliga rättigheter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
akten och declaration of rights (se dessa ord). Märkas
bör dock, att dessa rättigheter i dem ej häfdades
som naturliga (allmän-mänskliga), utan som ingående
i eller konsekvenser af gällande statsrätt, således
som urspr. skapade genom statens lagstiftning. Först
af den naturrättsliga spekulationen (se Naturrätt)
på 1600- och 1700-talen gjordes försök att häfda
dem som allmänmänskliga. Det antogs, att människorna
ursprungligen lefvat i ett statlöst naturtillstånd och
att staten bildats genom fördrag mellan individerna,
hvarvid statsmyndigheten uppstått ur deras därvid
afstådda ursprungliga rättigheter. Detta antagande
är visserligen historiskt och äfven af andra skäl
ohållbart, men på detta sätt trodde man sig kunna göra
de medborgerliga rättigheterna okränkbara. Dessa
ansågos nämligen vara de ursprungliga rättigheter,
som individerna ej afstått genom det statsbildande
fördraget, och därför, såsom ej skapade genom statens
lagstiftning, höjda öfver denna. Den rousseauska
riktningen inom naturrätten (se Rousseau) lät
emellertid individerna vid statsgrundningen afstå
alla sina ursprungliga rättigheter, hvarför äfven
negativa sådana kunde af staten undertryckas
(Rousseau gaf t. ex. i sin idealstat ej plats åt
religionsfrihet). Men Englands och Amerikas puritaner
(särskildt independenterna) ansågo, att en af de
ursprungliga rättigheterna, samvetsfriheten, såsom
hörande till det religiösa personlighetslifvet, ej
kunnat af individen afstås, och under inverkan häraf
lärde Locke (se d. o.), att individerna behållit
ej blott denna rättighet, utan alla, som innefattas
under personlig frihet (af honom kallad "egendom"),
samt att staten långt ifrån att ha makt öfver dessa
rättigheter just stiftats till deras betryggande. På
grundvalen af denna puritansk-lockeska teori kom
den första positiva lagstiftningen om de personliga
frihetsrättigheterna såsom allmänt mänskliga till
stånd, då den amerikanska kolonien Virginia inledde
sin statsgrundande författning 12 juni 1776 med en
"Declaration of rights", så kallad efter engelsk
förebild, men olik denna däri, att de uppräknade
medborgerliga rättigheterna (hvaribland plats gafs
äfven åt andra än de negativa) proklamerades som
naturliga och allmängiltiga. Exemplet följdes
af andra amerikanska kolonier, när äfven de
vid samma tid öfvergingo till stater, och det
var detta, som gaf impulsen till den af franska
revolutionens konstituerande nationalförsamling i
aug. 1789 beslutade "förklaringen af de mänskliga
och medborgerliga rättigheterna" (se Déclaration des
droits de l’homme), som sålunda har sitt ursprung
ej (såsom vanligen antagits) i Rousseaus statslära,
utan i den puritansk-lockeska. Denna ryktbara urkund
har haft till följd, att tanken på de medborgerliga
rättigheternas grundlagsfästande vunnit allmän
utbredning, och en mängd efter denna tid stiftade
grundlagar inrymmer häråt ett särskildt kapitel
(hvari stundom också uppräknas de medborgerliga
plikterna). Härigenom ha de medborgerliga
rättigheterna naturligtvis ej gjorts oföränderliga
gentemot statens lagstiftande makt, då den grundlag,
hvari de upptagits, kan på lagstiftningsväg ändras,
men där särskilda försvårande regler gälla för
grundlagsförändringar, äro de dock tryggade för
förändring genom vanlig lagstiftning, och
kanske ännu betydelsefullare är, att genom deras
grundlagsfästande inpräglas hos lagstiftaren,
att de och särskildt individens personliga
frihetssfär böra så mycket som möjligt af
statsmyndigheten respekteras. Jfr G. Jellinek,
"Erklärung der menschen- und bürgerrechte" (1904)
och "System der subjektiven öffentlichen rechte"
(1905).
S. B.
Medborgerligt förtroende, jur. Vissa
svårare förbrytelser medföra enligt svensk strafflag
utöfver det egentliga straffet en påföljd, som lagen
benämner "förlust af medborgerligt förtroende". Denna
påföljd innefattar förlust af sådana medborgerliga
förmåner och rättigheter, som lagstiftaren
ansett icke böra tillkomma för dylika brott dömda
personer. Påföljden får enligt lagen icke ådömas
annat än i samband med straffarbetsstraff. Enligt lag
af 17 mars 1905 erfordras dessutom numera, att det
ådömda straffet skall utgöra straffarbete i minst
sex månader. Påföljden ådömes antingen på lifstid
eller "intill dess viss tid, minst ett, högst tio
år, förflutit från det den dömde efter utståndet
straff blifvit frigifven". Det förra eger rum, om
vederbörande dömes till dödsstraff eller lifstids
straffarbete för gärningen i fråga eller denna
innefattar menedsbrott enligt Strafflagen 13: l-2. Det
senare eger rum i öfriga fall, då lagen före-skrifver
påföljdens ådömande. I fråga om personer, som vid
gärningens begående ej fyllt 18 år, eger domstolen
pröfningsrätt, huruvida den bör komma i fråga eller
icke. Eljest är lagens föreskrift därom under de
ofvannämnda förutsättningarna obligatorisk. Förlust
af medborgerligt förtroende medför den verkan, att
den dömde mister ämbete, tjänst eller annan allmän
befattning, som han kan inneha, samt att han under den
tid påföljden varar förlorar politisk och kommunal
rösträtt och valbarhet, ej kan erhålla någon annan
allmän befattning, icke uppträda som rättegångsombud,
icke vara vittne, icke idka handelsrörelse eller
annat näringsyrke i visst, större omfång, öfver hufvud
går förlustig de befogenheter, för hvilkas utöfning
enligt lag eller särskild författning erfordras "god
frejd". Användningen af påföljden i fråga inskränktes
ej obetydligt genom 1890 års ändringar i strafflagen
och än mer genom den ofvannämnda lagen af 17 mars
1905. Alltjämt äro emellertid lagens bestämmelser
härom föremål för starka angrepp, framför allt ur
den synpunkten, att denna påföljds ådömande för den
frigifne förbrytaren väsentligen försvårar återgången
till en loflig och nyttig verksamhet. Närmast
riktar sig visserligen denna anmärkning mot, att
uppgifter om dess ådömande intagas i prästbetygen,
hvilket emellertid åtminstone delvis torde vara
oundgängligt, därest kontroll verkligen skall kunna
erhållas däröfver, att en på detta sätt dömd person
icke kommer i utöfning af de rättigheter, som genom
domen frånhändts honom. Å andra sidan är det tydligt,
att ingen stat kan lämna äfven en gröfre brottsling i
oförkränkt besittning af de förmåner och rättigheter,
hvarom här är fråga, så snart han blott undergått
sitt straff. Och det är otvifvelaktigt synnerligen
lämpligt, att reglerna härom gifvas i strafflagen samt
att påföljdens varaktighet bestämmes af den domstol,
som dömer öfver brottet i fråga. Onödigt är däremot
att i lagen utmärka denna rättighetsförlust med en
mer eller mindre vanhedrande benäm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
