- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
1393-1394

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medelhafsfeber ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(öfver 4,000 m.); det allra största djupet i hela
M. lodades s. om Peloponnesos af österrikiska
krigsfartyget "Pola" 1891 under 35° 44’ 8"
n. br. och 21° 45’ 8" ö. lgd, nämligen 4,404 m. (200
km. s. ö. därom 4,080 m.). Mycket branta kustlutningar
äro funna v. om Kreta och s. v. om Peloponnesos
(ända till vinklar af 43°). I de ö. om Kreta och
Barka liggande delarna af hafvet öfverstiger djupet
aldrig 4,000 m., sällan 3,000 m. Det största lodade
djupet ligger här ö. om Rhodos (3,865 m.). Cypern
är genom 1,000 m.-linjen förenadt med det asiatiska
fastlandet. (Om djupförhållandena i Adriatiska
och Egeiska hafven se dessa ord.) – M:s medeldjup
beräknas af Krümmel till 1,431 m., dess volym till
4,250,000 kb.-km.

Man har i regel antagit, att M:s yta ligger lägre
än oceanens. Detta torde också, enligt Krümmel,
vara fallet med dess centrala delar; däremot har
det genom pegelmätningar ådagalagts, att vid dess
kuster vattenytan ligger högre än Atlantiska
hafvets (vid Marseille t. ex. 16 cm. högre än
i Engelska kanalen, 20 cm. högre än vid Biarritz
o. s. v.). Många af Medelhafsvattnets egendomligheter
bero på dess ställning till oceanen och dess ringa
tillflöden. M. mottager från s. endast en flod af
betydenhet, Nilen, från ö. blott små kustfloder;
det är alltså hufvudsakligen från den europeiska
sidan, som det har sina största floder. Bortsedt
från Svarta hafvet, hvarifrån visserligen
kommer ett starkt tilllopp, är Po (näst Nilen)
den vattenrikaste af dessa floder, Rhône kommer i
andra rummet. Afdunstningen är likväl till följd
af det varma klimatet så stark, att minst dubbelt
så mycket vatten afgår genom densamma, som floderna
tillföra hafvet. Men afdunstningen motväges genom
en stark ström af oceanvatten, som strömmar in i
det genom Gibraltar sund med en hastighet, som efter
tidvattnets riktning varierar mellan 3,7 och 5,5 km. i
timmen. M. liknar alltså i viss mån en afloppslös
insjö, hvars vatten bortgår genom afdunstning. M. har
därför mycket saltare vatten än oceanen. Salthalten i
den senare under 35° n. br. är 3,6 proc., men växlar i
M. mellan 3,64 och 3,93. Det saltare och alltså tyngre
vattnet är bottenvattnet, men salthalten växer från
v. till ö., så att ytvattnet i hafvets östligaste
del är lika salt som bottenvattnet i den västra
delen. M:s djupblå färg och stora genomskinlighet
bero af dess stora salthalt och ringa förorening genom
flodsediment. I följd af dess större tyngd än oceanens
vatten blir vattentrycket redan på ringa djup större
än oceanens på samma djup, och detta måste medföra,
att Medelhafsvattnet pressas ut i Atlanten genom
Gibraltar sund i en ström, som flyter under den mot
M. gående ytströmmen. Gränsen mellan denna och den
tyngre, saltare strömmen från M. ligger omkr. 200
m. under ytan. Den senare är dock vida mindre än den
förra, så att ständigt mycket mera vatten strömmar
in i M. än från detta ut i oceanen. (Liknande äro
strömförhållandena af samma skäl i Bosporen och
Hellesponten.) Gibraltartröskeln afspärrar däremot
fullständigt M:s djupare vattenlager från oceanen,
hvilket har stor betydelse för Medelhafsvattnets
temperatur. Så djupt som vattenutbyte mellan de båda
hafven eger rum, äro deras temperaturer lika, 12°–13°,
men längre ned aftar världshafvets temperatur, som
utanför Gibraltar sund redan på 1,800 m. djup är blott
3,3° och vid 4,000 m. djup 2°. Däremot bibehåller M:s
vatten samma temperatur af 12°–13° ända till bottnen,
en följd däraf, att det icke, liksom oceanens,
blandas med från norr kommande kalla bottenströmmar.

I oceanen innehåller det djupare vattnet en viss
halt syre, som möjliggör ett rikt djurlif äfven på
de största djupen. Detta syre medföres af det från
polartrakterna kommande djupvattnet, som blandats med
syret, då det i de kalla trakterna var ytvatten. In
i M. kan detta vatten icke komma, och därför är dess
fauna i de djupare delarna mycket fattig. Att vissa
djurformer dock förekomma där, tyder på, att någon
blandning mellan yt- och djupvattnet sker.

Tidvattnet är föga märkbart i M. Oceanens kraftiga
ebb och flod försvinna snart ö. om Gibraltar sund,
och det tidvatten, som bildas inom M. själft, är så
svagt, att det undgår den vanlige betraktaren, men kan
iakttagas genom själfregistrerande instrument. Mer i
ögonen fallande än tidvattnet själft äro de strömmar,
som alstras i trånga sund. Om flodvågen delas af en
ö, kan det hända, att dess båda delar icke mötas
samtidigt på öns andra sida, utan att från ett
håll floden kommer, medan ebb härskar på den andra
sidan. Följden blir höjdolikheter i vattenspegeln,
hvilka, om än små, kunna orsaka våldsam oro i
vattnet. Sådana tidvattensströmmar äro Scylla och
Charybdis i Messinasundet o. a. Äfven de fenomen, som
kallas seiches (se d. o.), uppträda i M.; ett sådant
anses de våldsamma strömmarna i Euripos vid Chalkis
vara. – Af vulkaner framkallade s. k. stötvågor
förhärja understundom kusterna. – Stora regelbundna
hafsströmmar kunna ej uppstå i ett så litet haf,
utan M:s strömmar bero af vindriktningen.

M:s fauna är ännu föga genomforskad, men är i de
öfre lagren och vid kusterna mycket rik. Af hafvets
däggdjur träffas salar och delfiner samt en och
annan hval, som kommit in från Atlantiska hafvet. Af
fiskar förekomma 440–450 arter, hvilka mestadels
också finnas i oceanen. Bland dem märkas tonfisken,
som fångas i stora mängder hufvudsakligen vid västra
bäckenets kuster och i Adriatiska hafvet, sardiner
och ansjovis. Hajar förekomma öfverallt, dock sällan
för människor farliga arter. Kräftdjur – bl. a. den
välsmakande langusten –, bläckfiskar och den stora,
afskyväckande Octopus äro föremål för fångst, liksom
ostron, nästan alla slags musslor, snäckor, hafsiglar
o. s. v. Öfver hufvud är M:s lägre djurvärld mer
egenartad än den högre, speciellt molluskerna. Det
italienska fisket är vida mer än det nordiska riktadt
på fångst af de lägre hafsdjuren, bland hvilka
äfven purpursnäckan, röda koraller och badsvampen må
nämnas. Stor är slutligen framställningen af salt vid
detta salta hafs kuster. – M. blef redan i den grå
forntiden med afseende på kultur och samfärdsel en
förmedlande länk emellan de tre världsdelar, som det
fysiskt skiljer. Kring dess stränder utvecklade sig
först en allmän samfärdsel emellan folken, och där
var medelpunkten för världshistorien på judarnas,
feniciernas och kartagernas, men framför allt på
grekernas och romarnas tid, och denna betydelse
behöll M. äfven under medeltiden, tills upptäckten
af sjövägen till Indien och Amerika länkade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:20 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0731.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free