Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medelsoldygn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dringar äro flera modifikationer
(modi) möjliga. Se Modus.
L. H. Å.*
Medeltid, astron. Se Soltid.
Medeltiden (lat. medium ævum, eng. middle ages,
fr. moyen âge, ty. mittelalter), hist., kallar man
enligt traditionell periodindelning det skede i
världshistorien, som ligger emellan "Gamla" och
"Nyare" tiden. Dess början plägar räknas från
Västromerska rikets upplösning under loppet af
400-talet och särskildt från den siste västromerske
kejsarens afsättning genom Odovakar 476, då det första
större germansk-romanska väldet upprättades i Italien.
Medeltidens slut ha olika forskare bestämt olika, dels
till Konstantinopels eröfring af turkarna (1453),
dels till Amerikas upptäckt af Columbus (1492),
dels till den stora kyrkoreformationen, hvartill
Luther gaf uppslaget i början af 1500-talet. Namnet
"medeltid" är mindre lyckligt valdt och grundar sig på
en oriktig uppfattning af detta tidsskedes ställning
och betydelse i den världshistoriska utvecklingen. Man
har nämligen, intagen af blind beundran för den
klassiska civilisationen, länge betraktat detta skede
som ett barbariets och mörkrets tidehvarf, "en mörk
natt med enstaka lysande stjärnor", en "järnålder",
bildande ett långvarigt och sorgligt afbrott i den
mänskliga civilisationens fortskridande utveckling,
hvars tråd efter den klassiska civilisationens
undergång först återupptogs och fullföljdes genom
den s. k. "renässansen", d. v. s. vetenskapens
och konstens pånyttfödelse mot detta tidehvarfs
slut. Men man förbiser därvid, att äfven medeltiden
företer en fortgående utveckling, förberedande
"Nyare tiden", och att båda tillsammans utgöra ett
helt, som bildar en motsats till "Gamla tiden" och
kan sägas aflösa denna vid kristendomens slutliga
seger öfver hedendomen och den stora germanska
folkvandringens början, hvilken sammanfaller med
Västromerska rikets begynnande upplösning. Skulle en
kristlig civilisation i ordets fulla mening uppstå,
så måste den romerska samhällsbyggnaden omstörtas
och på dess ruiner nya, till kristendomen omvända,
ofördärfvade naturfolk grundlägga nya samhällen
och odla en ny civilisation, som hade sin rot i
kristendomen. Och detta blef den s. k. "medeltidens"
första världshistoriska uppgift. På visst sätt måste
man sålunda därvid åter börja från början, men blott
för att efter hand tillegna sig det dyrbara arfvet
af den klassiska civilisationens frukter och inympa
dem på kristendomens lifskraftiga träd, hvarigenom
de själfva föryngrades och förädlades, i den mån
de genomträngdes af kristendomens anda och den nya
princip, personlighetsprincipen, som med kristendomen
inträdde i den mänskliga civilisationen. Att den
kristna kyrkan, som de nya samhällena tagit i arf från
romarriket, därvid spelade en viktig roll, ja länge
själfva hufvudrollen, var naturligt. I främsta rummet
kräfdes dess uppfostrande inflytande för att tämja
de barbariska folkens obändiga själfrådighet och för
att i råhetens och våldets upprörda tidehvarf rädda
hvad som räddas kunde af den bortdöende romerska
civilisationens frukter. Häruti har den katolska
hierarkien, en af medeltidens mest kännetecknande
institutioner, sitt världshistoriska berättigande;
och själfva det romerska
påfvedömet med sin rätt att "lösa och binda" har mer än
en gång varit en hälsosam tygel på osedliga och
despotiska furstars pliktförgätenhet. En annan
institution, som företrädesvis gifvit medeltidens
samhällsskick dess prägel, är länsväsendet
l. feodalismen (se Länsväsen). Trognast afspeglar
sig kanske dock medeltidens anda i korstågen och det
med dem sammanhängande riddarväsendet l.
chevaleriet. I dessa har man velat se medeltiden framträda
som de nya kristna folkens romantiska ynglingaålder,
hvars svärmiska kärlek och ridderliga äfventyraranda
röja ynglingens excentriska drömmar och öfverdådiga
ungdomsmod, som ännu icke i den prosaiska
erfarenhetens skola blifvit "pressadt mellan
sköldar". Men denna ridderlighetens anda uttömde
så att säga sina krafter i korstågen och urartade,
öfverlefvande sig själf, mot medeltidens slut till
en karikatyr. I sammanhang därmed började äfven
det medeltida länsväsendet urarta och förfalla;
och likaledes bebådade många andra företeelser,
såsom vetenskapernas och konsternas pånyttfödelse
(renässansen), krutets användning för krigsbruk
(början af 1300-talet) och boktryckarkonstens
uppfinning (omkr. 1448), upptäckten af Nya världen
(1492) och af nya vägar till förut kända trakter
(sjövägen till Ostindien 1498) o. s. v., att en ny tid
stundade, förberedd genom det mer än 1000-åriga skede
i den mänskliga civilisationens historia, som vi, om
också med ett oegentligt namn, kalla "medeltiden". –
Namnet och den periodindelning det innebär torde
först ha användts af den tyske historikern Georg Horn
(f. 1620, d. 1670) i hans "Orbis politicus" (1667);
mera allmänt gängse blefvo de genom Halleprofessorn
Christoph Cellarius (se d. o.) och hans i många
upplagor vida spridda läroböcker i "gamla tidens",
"medeltidens" och "nya tidens" historia (1685,
1688, 1696). Först mot 1700-talets slut kan denna
periodindelning sägas ha fullt slagit igenom och
begreppet "medeltiden" blifvit definitivt fixeradt. –
I svensk historia har man plägat räkna medeltidens
början från kristendomens införande i landet,
d. v. s. än från Ansgarius’ missionsverksamhet på
800-talet, än från midten af 1000-talet, då dessutom
en ny konungaätt, den stenkilska, aflöste den gamla
Uppsala-ätten. – Litt.: Stieve, "Die perioden
der weltgeschichte" (i "Abhandlungen, vorträge und
reden", 1900) samt bland allmänna sammanfattande
framställningar Hallam, "A view of the state of Europe
during the middle ages" (1818; i sv. öfv. 1851–53),
Prutz, "Staatengeschichte des abendlandes im
mittelalter" (2 bd, 1885–87), von Eicken, "Geschichte
und system der mittelalterlichen weltanschauung"
(1887), Pflugk-Harttung, "Das mittelalter" (1889),
Erslev, "Oversigt över middelalderens historie"
(1–3, 1891–95), och "Världskulturen", III och IV
(1905–06). S. F. H.*
Medeltidens filosofi, till hvilken
man brukar hänföra äfven den kristna spekulation, som,
strängt kronologiskt, tillhör antiken, är en produkt
af element, lånade såväl från den antika filosofien
som från kristendomen, och utgör ett försök att förena
båda genom att fixera det nya kristna innehållet
i de antika formerna. Då detta aldrig fullständigt
lyckades, utan alltid en rest af innehåll blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
