Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Med half vind ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svårigheter och snart förjagades, samtidigt med att
Cosimo hemkallades genom beslut af en nyvald signoria
och (6 sept. 1434) återvände för att sedermera till
sin död leda republikens angelägenheter. Klokt
undvek han därvid att till det yttre skjuta sin
egen person i förgrunden, utan han nöjde sig med
att genom de af honom behärskade valförsamlingarna
(balie) låta alla viktigare ämbetsposter besättas
med pålitliga anhängare, som sedan lydigt följde
hans anvisningar. Klokhet, penningar och tålamod
voro hans statskonsts förnämsta vapen, men han
skydde ej vid behof de våldsammaste medel för att
bli kvitt besvärliga motståndare, och det gamla
aristokratpartiets ledare nödgades försmäkta i
hopplös landsflykt. Sitt inflytande stärkte han
ytterligare genom penninglån till flera påfvar och
utländska furstar. Florens (och Fiesole) förskönade
han med präktiga byggnader och konstverk, utförda
af Donatello, Brunelleschi, Ghiberti, Luca della
Robbia m. fl., och han visade äfven varmt intresse
för vetenskapernas utöfvare, bl. a. genom att
mottaga undan turkarna flyktande grekiska lärde
samt låta Marsilio Ficino utbilda sig för att
verkställa en latinsk öfversättning af Platons
verk. Den platonska akademiens stiftande var också
väsentligen Cosimos verk, liksom upprättandet af
Florens’ första offentliga bibliotek (i det utvidgade
San-Marco-klostret). Efter sin död hedrades Cosimo
af Florens’ stadsmyndigheter med benämningen padre
della patria ("fäderneslandets fader").
2. Piero de’ M., kallad il guttoso ("den
giktbrutne"), den föregåendes son, f. 1416, d. 3
dec. 1469, var sjuklig och föga maktlysten, men
kom likväl till följd af faderns stora anseende att
ärfva dennes äfven politiska maktställning.
En aristokratisk sammansvärjning bildades mot honom
1466 under ledning af Luca Pitti och med
anslutning af den berömde condottieren
Colleoni, men Piero ingrep med oväntad energi och
snabbhet samt fick sedan ostörd behålla makten
till sin död. Han var fadern underlägsen
i begåfning, men egde ädlare karaktär och har
med rätta af sin son Lorenzo karakteriserats som
"mäktig, rättvis och hjärtegod". – Hans yngre broder
Giovanni de’ M., f. 1424, d. 1463, var faderns
älsklingsson, men framträdde föga offentligt.
3. Lorenzo de’ M., den föregåendes äldste
son, f. 1 jan. 1449, d. 8 april 1492, plägar benämnas
med tillnamnet il magnifico, som vanligen öfversättes
med "den praktälskande", men eg. torde ha varit en vid
tilltal använd höflighetstitel ("magnificens"). Jämte
sin yngre broder Giuliano ärfde han makten i Florens
vid faderns död, 1469; han hade 1466 visat mycken
rådighet vid kufvandet af Luca Pittis upprorsförsök
och var sedan 1468 förmäld med en af Roms högbornaste
adelsdamer, Clarice Orsini (d. 1488). Lorenzo var
ovanligt ful, hade grofva, kantiga drag, intryckt
näsa och gråblek hy. Däremot egde han omisskännlig
poetisk begåfning och varmt konstsinne samt hade
fått en grundlig litterär uppfostran. Släktens
diplomatiska skicklighet och förmåga att vinna
det lägre folkets stöd hade han ärft, men däremot
ej faderns och farfaderns lugna affärsgeni. Hans
lidelsefulla konstnärsnatur gjorde honom äfven
obenägen att enligt släkttraditionen afstå från
yttre tecken till den faktiska maktställningen. Mot
denna samlade sig släktens fiender under ledning af
familjen Pazzi och ärkebiskopen i Pisa, Francesco
Salviati, hvilka tillförsäkrat sig stöd hos påfven
Sixtus IV, som härmades öfver Lorenzos motstånd mot
hans planer på att åt sina nepoter upprätta en stat
invid florentinska republikens område. Pazziernas
sammansvärjning gick ut på att mörda Lorenzo och hans
broder under själfva högmässan i Florens’ katedral för
att sedan under den allmänna förvirringen rycka till
sig makten i staten. Mordplanen kom till utförande
26 april 1478, men endast Giuliano stupade, medan
däremot Lorenzo lyckades, lätt sårad, undkomma genom
sakristian och samla folket mot de sammansvurne,
på hvilka han tog en blodig hämnd. Bl. a. hängdes
ärkebiskop Salviati i full ornat, hvilket gaf påfven
anledning att exkommunicera Lorenzo och belägga
Florens med interdikt. Då påfven och konungen af
Neapel hårdt ansatte Florens med krig och Lorenzos
inre maktställning under återverkan af motgångar i
kriget syntes vackla, företog han en dristig färd som
republikens sändebud till Neapel, lyckades utverka
en förmånlig förlikning med dess konung, Ferdinand
af Aragonien, och kom på denna väg snart äfven till
uppgörelse med påfven (1480). Sedan de yttre farorna
sålunda afvärjts, befäste han inåt sin makt genom en
författningsändring, som anförtrodde ämbetsutnämningar
och en mängd andra styrelsebefogenheter åt ett
nybildadt permanent 70-mannaråd, hvilket blef
Lorenzos osjälfständiga redskap. Äfven i realiteten
blef hans styrelse alltmer despotisk, och han drog sig
bl. a. ej för att söka upphjälpa sina genom slöseri
vanskötta affärer genom att för egen del lägga beslag
på staten tillhöriga penningar (t. ex. hemgiftsfonden,
"monte delle doti"). Starkt missnöje väcktes
därigenom, men det hölls till en tid nere genom de
lysande folkförlustelser, som den praktälskande
Lorenzo ideligen anställde. Ett på intim vänskap
med påfvemakten byggdt diplomatiskt jämviktssystem
gaf Florens en synnerligen inflytelserik ställning
i Italiens politik och höll främmande eröfrare på
afstånd; Lorenzo kallades också "den italienska
kompassens nål" och uppträdde utåt som suverän
furste. Han lät ifrigt fortsätta arbetet på Florens’
förskönande med ståtliga byggnadsverk, och för
hans räkning arbetade målare och bildhuggare sådana
som Benozzo Gozzoli, Filippo och Filippino Lippi,
Botticelli, Ghirlandajo, Signorelli, Verrocchio och
den unge Michelangelo. Medicéernas tafvelsamling
bildar grundstommen till Uffizigalleriet. Kring
sig samlade Lorenzo äfven skalder och lärde i
mängd (bl. a. Angelo Poliziano och Pico della
Mirandola). Själf skref han canzoner och sonetter,
dansvisor i folklig toskansk tonart, karnevalssånger
samt äfven hymner och andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
